I en departementspromemoria (Ds 2011:1) från i vintras föreslås att ett nytt brott ska införas i brottsbalken. Brottet kallas olovlig fotografering och ska definieras så här:
"Den som olovligen, på ett sätt som är ägnat att kränka den enskildes personliga integritet, fotograferar eller annars med tekniskt hjälpmedel tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller i ett annat liknande utrymme, döms för olovlig fotografering till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som olovligen fotograferar eller annars med tekniskt hjälpmedel tar upp bild av någon på ett sätt som är påträngande, närgånget eller dolt och ägnat att allvarligt kränka hans eller hennes personliga integritet som privatperson.
Till ansvar döms inte om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig.
Första stycket gäller inte den som fotograferar eller annars tar upp bild av någon som ett led i en myndighets verksamhet."
Det som förslagsställarna tänkt på är smygfilmning av samlag och av toalettbesök. Man kan tycka att det verkligen finns ett behov av att kriminalisera sådana uppenbart integritetskränkande handlingar.
Det finns emellertid flera problem med den lösning på problemet som juristerna på justitiedepartementet har tänkt sig. Ett är att deras förslag träffar mycket mer än vad som är mest angeläget att komma till rätta med.
Det allvarligaste problemet är att man inte vill göra något undantag för den som fotograferar i syfte att överlämna bilden för publicering i ett grundlagsskyddat medium. Sedan tryckfrihetsförordningen ändrades efter IB-affärens rättsliga efterspel i mitten av 1970-talet, är anskaffarfriheten inskriven i grundlagen. Det betyder naturligtvis inte att den som gör sig skyldig till exempelvis inbrott för att stjäla information går fri från ansvar. Är själva metoden att skaffa uppgiften straffbar, så kan anskaffandet bestraffas.
Bleve departementsförslaget om olovlig fotografering lag, så skulle pressfotografen kunna kommas åt, ifall han ägnar sig åt sådan fotografering som beskrivs i den tänkta paragrafen. Inte pressfotografens chef, den ansvarige utgivaren. Fotografen får i så fall sätta sitt hopp till att han verkligen har lyckats fånga något viktigt på bilden han tog. Då kan han hänvisa till att hans gärning är "försvarlig" enligt andra stycket. Inte så lätt att veta i fotograferingsögonblicket alla gånger. Är kvinnan bakom fönsterrutan en statssekreterare som har jouren och egentligen borde vara på jobbet och inte sitta och pussas på en restaurang? Eller har hon inte jouren? Eller är det bara någon som liknar statssekreteraren?
Man vill alltså kriminalisera något som sker "olovligen". Om den fotograferade personen samtycker, så begås inget brott enligt förslaget. Förslagsställarna noterar i motiveringen att samtycket måste uppfylla vissa krav för att gälla. Det får inte vara framtvingat t.ex.:
"Inte heller är samtycket giltigt t.ex. om det lämnas till en fotograf som utger sig för att vara konstnär och säger att fotograferingen sker för ett konstnärligt syfte men där han eller hon i själva verket inte är konstnär och har ett annat syfte med fotograferingen."
Sedan ett par decennier skyddas fotografiet i upphovsrättslagen. Det skyddas lika länge som vilket annat litterärt, musikaliskt eller konstnärligt verk som helst. Kravet på att fotografiet ska vara särskilt värdefullt är inte högt. I stort sett vilket foto som helst åtnjuter skydd enligt upphovsrättslagen, t.o.m. en suddig bild tagen med en mobilkamera. Allt beror på motivet om man ska tjäna pengar på bilden.
Mot den bakgrunden kan man fråga sig hur departementsjuristerna har tänkt att man ska kunna skilja de riktigt konstnärliga fotograferna från de övriga. Nog kan vi väl lite till mans bli konstnärer – i upphovsrättslagens mening, väl att märka – så fort vi tar fram kameran.
Ingemar Folke
