Från tid till annan blossar debatten upp om varför vi har nämndemän som är med och dömer i brottmål vid våra domstolar. Just nu ifrågasätter alltfler debattörer systemet. Att en mycket dyrbar rättegång måste göras om, därför att en nämndeman ansågs jävig, har gett kritiker av systemet vatten på kvarn.
Min egen domarerfarenhet är mycket begränsad och ligger långt tillbaka i tiden. Men då upplevde jag det som en trygghet att ha fem nämndemän, varav en häradsdomare, vid min sida, då jag för enda gången i livet dömde ut ett flera månader långt fängelsestraff. Som ung och oerfaren jurist behövde jag dessa lekmän att tala med, innan jag beslöt att beröva en annan människa hans frihet.
Då var de fem till antalet. Nu består nämnden bara av tre personer. Under min studietid skulle de normalt vara åtminstone sju. Ju färre de blivit, desto svagare blir argumenten för deras medverkan, tycker jag. Och vad det ska tjäna till att ha två nämndemän i hovrätten (tillsammans med tre juristdomare) har jag aldrig begripit.
I någon form förekommer medverkan av lekmän i rättskipningen i de flesta länder, hur olika rättssystemen än kan vara i övrigt. Här i Norden är nämnden en uråldrig institution, långt äldre än juristutbildningen. Att få bli ställd till svars inför sina likar har ansetts vara en viktig demokratisk landvinning i länder med historisk erfarenhet av korrupta överhetsdomare.
I anglosaxiska länder medverkar ofta lekmän som ledamöter av en jury, som är något helt annat än nämndemän. (I Sverige förekommer jury bara i tryckfrihetsmål; där gör de nytta, och här har vi inte heller någon extrem tillämpning av juryprinciperna.)
En jury ska typiskt sett lottas fram ur den folkbokförda befolkningen på orten. Juryn avgör ofta ensam skuldfrågan. Vattentäta skott mellan juryn och domstolens jurister är på många håll något eftersträvansvärt.
Juryn är en välkänd institution från film och TV. Det lilla jag sett av utrikes jurymedverkan i verkligheten har inte övertygat mig om att jury i allmänhet är bättre än en nämnd. I Old Bailey i London har man i stora mål om komplicerad ekonomisk brottslighet haft svårt att som juryledamöter rekrytera andra personer än analfabeter och långtidsarbetslösa, fick jag veta vid ett besök i domstolen; alla som kunde läsa och skriva såg till att ursäkta sig i tid.
En norsk brottmålsdom som jag nyligen fick ögonen på hade kommit till under medverkan av jury (lagrett), som med hull och hår – och utan motivering – hade svalt åklagarens uppenbart felaktiga brottsrubricering. Juryns utslag i skuldfrågan är typiskt sett inte möjliga att angripa genom överklagande. I Norge har man numera modifierat sin rättegångsordning, så att det i praktiken finns ett tvåinstanssystem.
Det är ingen mänsklig rättighet att få en anklagelse om brott prövad av en domstol där lekmän är med och dömer. Enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter ställs däremot kravet på domstolen att den ska vara ”oavhängig och opartisk”.
Sverige har åkt på pumpen i ett mål inför Europadomstolen. Det gällde den partipolitiska rekryteringen av jurymän i tryckfrihetsmål. Men nämndemän utses på samma sätt, vilket skulle kunna medföra komplikationer när målet rör något partipolitiskt laddat. Något liknande gäller de ledamöter i specialdomstolar, såsom hyresnämnder och Arbetsdomstolen, som utses på förslag av intresseorganisationerna inom respektive område.
Men hur man än organiserar domstolsväsendet, så får man nog säga att goda domare finns både bland jurister och lekmän, oavsett hur de rekryteras. Detsamma gäller för de dåliga domarna. I lagboken införs varje år före själva lagen Olaus Petris domarregler från 1540. Här finns vägledning att hämta för både lekmän och jurister, även om språkbruket är gammalmodigt och tidsenligt religiöst. Som ett smakprov citerar jag regel nummer 2:
”Så skall ock domaren tänka däruppå, att såsom han är själv Guds befallningsman, så hörer ock folket, som han döma skall, Gudi till, så att han skall med Guds, och icke sin egen befallning, döma Guds och icke sitt eget folk. Ty skall han så döma Guds folk, som han vill stå till svars inför honom, som folket tillhörer.”
