I olika svenska lagar finns regler om gränser av skilda slag. Gränsen för enskilt vatten i havet t.ex. anses i allmänhet gå 300 meter från fastlandet. Vattnet innanför den gränsen hör till fastigheterna. Utanför det som är enskilt vatten i havet är vattnet allmänt. Också i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland finns allmänt vatten, men inte i några andra insjöar.
Med tiden kan det uppstå oklarhet om sträckningen av en gräns mellan fastigheter. På ansökan av en ägare till en av de inblandade fastigheterna kan gränsens sträckning klarläggas genom s.k. fastighetsbestämning. Detta kan ske genom beslut av lantmäterimyndigheten. Det finns regler om detta i fastighetsbildningslagen.
Folkrätten innehåller regler om gränser mellan stater och mellan dessa och det fria havet. Det hindrar inte att riksdagen har stiftat en lag om Sveriges sjöterritorium. Enligt den lagen omfattar vårt sjöterritorium inre vatten och territorialhavet. Territorialhavet sträcker sig i allmänhet från de inre vattnen 12 sjömil utåt. Lagen innehåller regler om hur vårt territorialhav avgränsas gentemot närbelägna staters territorialhav.
Om det skulle uppstå tvist mellan Sverige och en närbelägen stat om gränserna för territorialhavet, är det då den svenska lagen eller folkrätten som är avgörande? En sådan tvist skulle kunna prövas av den internationella domstolen i Haag. Och då blir det folkrättens regler som avgör hur tvisten ska lösas. Innan riksdagen stiftade lagen om 12-milsgränsen, försäkrade man sig naturligtvis om att den bredden på territorialhavet är folkrättsenlig.
Men begreppet gräns används inom juridiken också på annat sätt. Man avser då inte fysiska gränser på marken eller i vatten. Ett flertal civilrättsliga regler är uppbyggda så att man vid deras tillämpning har anledning att föreställa sig ett slags område inom vilket regeln gäller. Ta t.ex. bestämmelsen i 36 § avtalslagen:
"Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt."
Vad skiljer ett mycket hårt avtalsvillkor från ett villkor som är jämkningsbart enligt den här paragrafen därför att det är oskäligt? När man överväger om ett visst avtalsvillkor hör till den ena eller andra kategorin, tänker sig nog både domaren och parternas ombud att det finns ett område där de oskäliga villkoren ryms. Detta områdes utsträckning har parterna ofta olika uppfattning om. Domarens uppgift blir då att avgöra på vilken sida av gränsen till det oskäliga som det omtvistade villkoret är beläget.
När man har att göra med frågor om brott och straff, dvs. straffrätten, är begreppet gräns ofta centralt för förståelsen av rättsläget. Lagtexterna nämner nästan aldrig ordet gräns, om det inte undantagsvis handlar om en fysisk gräns av något slag. Men när jurister argumenterar - i egenskap av åklagare, försvarare eller domare – eller i facklitterära texter avhandlar straffrättsliga ämnen, är det nästan lika säkert som amen i kyrkan att man hör eller ser ordet "gräns". "Gränsen för det straffbara området"; "avgränsningen av det straffbara området"; "kriterium X avgränsar tillämpningsområdet" för en viss bestämmelse från motsvarande område för en annan paragraf.
Inom straffrätten förhåller det sig också så att det ofta finns anledning att tillämpa en särskild regel för hur gränskonflikter ska lösas, nämligen i tveksamma fall till den misstänktes förmån.
När man som jag ofta företräder en person som är misstänkt eller åtalad för ett brott, har jag inte sällan anledning att i min argumentation försöka övertyga domstolen om att vad min klient har gjort faller "utanför gränsen" till det straffbara området eller att hans gärning i allt fall bör bedömas enligt en lindrigare paragraf, eftersom den strängare bestämmelsens område inte rymmer det som skett.
I någon mening kan man säga att nästan all rättstillämpning handlar om att utstaka gränser i den här överförda betydelsen. Ibland kan det vara en väg till framgång att påpeka sådant som "gråzoner" och "gränsfall". Ju mer jag tänker på det här, desto klarare framstår det för mig att vi jurister är ett slags gränsnördar.
