Inom straffrätten är uppsåt ett mycket viktigt begrepp. I det första kapitlet i brottsbalken (BrB) finns en bestämmelse som säger att de brottstyper som beskrivs i balken utgör brott, bara om gärningen har begåtts uppsåtligen. Om lagstiftaren undantagsvis menar att en viss brottstyp kan begås utan uppsåt och bara genom oaktsamhet, så måste det anges i lagtexten.
I samma paragraf finns ett andra stycke som på senare tid har gett upphov till häftig debatt mellan straffrättsprofessorer och höga domare. Stycket lyder:
"Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen på annat vis genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott."
Hur ska detta tolkas? Av de uttalanden som gjordes när bestämmelsen kom till 1962 har HD tidigare, framför allt i en dom från 1973, kommit fram till följande. Om gärningsmannen på grund av sin berusning inte inser en omständighet som tillsammans med andra omständigheter utgör brott så får han skylla sig själv; hade han varit nykter, skulle han ha insett det som han nu i fyllan och villan inte begriper. Man har m.a.o. bortsett från kravet på att omständigheten i fråga ska vara täckt av uppsåt.
I domen från 1973 betydde det att en man som i sin berusning felaktigt trodde att den barnvagn han tog tillhörde honom fick stå sitt kast. Han dömdes för egenmäktigt förfarande. Men inte för stöldbrott, eftersom det för stöld föreskrivna tillägnelseuppsåtet ändå ansågs vara lite för komplicerat för den berusade att förstå. Eller alltför verklighetsfrämmande för domstolen att fingera.
I praktiken har detta synsätt fått till följd att domstolarna har bortsett från att berusade personer många gånger inte har förstått det som de borde ha förstått. Och så har de blivit dömda som om de hade gjort sig skyldiga till brott på nykter kaluv.
På denna praxis gjorde HD slut genom tre domar som meddelades under ett halvår med början i september förra året. Den mest anslående domen handlar om hanteringen av ett samurajsvärd (domen i mål B 4234-11 finns att läsa på hogstadomstolen.se). En man och hans sambo hade en "myskväll". De tittade på skräckfilm. Av en trelitersbox med vin drack kvinnan tre glas och mannen resten. Mannen somnade i TV-soffan. Efter någon timme väcktes han av kvinnan, trodde sig utsatt för angrepp och "försvarade sig" med svärdet. Kvinnan fick svåra skador. Mannen åtalades för mordförsök. HD dömde honom för synnerligen grov misshandel. HD ansåg att mannen – i vart fall efter en liten stund – måste ha förstått att det var en människa han angrep, en människa som inte hotade honom. Därför hade han i vart fall gjort sig skyldig till misshandel. Men det var, enligt HD, inte ställt utom rimligt tvivel att han hade uppsåt att beröva kvinnan livet. Till denna slutsats kom domstolen efter att ha tagit del av den rättspsykiatriska bedömningen. Enligt denna hade hans handlande inte "processats av de delar av hjärnan som har hand om bl.a. konsekvenstänkande". Att det var alkoholen som hade slagit ut denna förmåga stod klart. Men det var inte fråga om någon "allvarlig psykisk störning", varför straffet blev fem års fängelse. I tingsrätten och hovrätten hade mannen dömts för försök till mord.
De juristprofessorer som tycker att HD gjort rätt som ändrat kurs i praxis motiverar detta med att ändringen trots allt inte är så stor och med att förutsättningen för straff i grund och botten är skuld. Professorer av motsatt uppfattning är bekymrade bl.a. över hur det nya synsättet ska slå i många sexualbrottmål. Var gärningsmannen full, vilket ofta är fallet, kan han ju ha misstagit sig på flera viktiga omständigheter såsom målsägandens ålder eller grad av hjälplöshet. Ska han då frikännas?
Hur man än ser på saken, kommer man inte ifrån att det tryggaste är att inte berusa sig alls. Sannolikheten för att man gör något riktigt dumt, kanske rentav brottsligt, ökar dramatiskt för varje promille som man får i sig. Och samurajsvärdet bör man ställa riktigt långt in i garderoben.
