Franco dör i november 1975. Två år senare är landet medlem av Europarådet och har undertecknat Europakonventonen om mänskliga rättigheter. Allmänna demokratiska val äger rum i juni 1977, varvid det av Franco grundade falangistpartiet bara får 0,25 % av rösterna. En ny demokratisk konstitution antas efter en folkomröstning 1978. 1986 blir Spanien medlem av EG.

Hur kunde övergången från diktatur till demokrati gå så fort?

Ännu 1976 i revyn Svea Hund sjöng Monica Zetterlund Tage Danielssons text "Var blev ni av ljuva drömmar?": "Var är dom nu alla löss från barbariets dunkla natt, fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt." I den mån sången var tänkt att handla om utvecklingen i Europa, måste man säga att tajmingen var illa vald. Under en period av mindre än två år i mitten av 1970-talet föll tre diktaturer i Sydeuropa: Grekland, Portugal och Spanien.

När man jämför med Spanien förefaller skillnaden i tempo i den politiska utvecklingen i Sverige enorm. Vi fick vår första tryckfrihetsförordning (TF) 1766. Efter det gustavianska enväldet fick vi en konstitutionell monarki 1809, tvåkammarriksdag 1866, allmän rösträtt vid 1900-talets början för män, 1921 även för kvinnor.

Är det bra att den politiska utvecklingen mot demokrati i Sverige har varit så långsam? Eller är det bättre med en snabb revolutionär omvandling som i exempelvis Frankrike och Ryssland?

Vår politiska historia är som den är. Vi kan inte förbättra den. Men vi bör absolut känna till den. Inte bara det befintliga statsskicket utan också vägen dit är en del av vårt konstitutionella och kulturella arv.

Under mitt deltagande i arbetet på en nyutgåva av Christer Hellmarks broschyr "Rätten att kritisera överheten – kring den svenska tryckfrihetens historia" har värdet i att känna till historien, också det som inträffade för inte så länge sedan, blivit särskilt tydligt för mig. Christer gav ut broschyren första gången 1978. På min lott föll det att skriva om utvecklingen därefter.

Flera gånger på senare år, då Sverige har varit medlem av EU, har vi fått respekt för vår kritiska hållning till några EU-rättsliga projekt genom att hänvisa till våra gamla tryckfrihetstraditioner. Det har gällt både när regeringen varit socialdemokratisk och när den varit borgerlig. Tryckfrihetens historia har i sådana situationer kommit att bli en del av dess egen försvarsmur.