Ett tänkvärt ord av en fransk författare: "Inled aldrig en förbindelse med en kvinna som skriver". [1] Vad han avsåg var att en författares partner får tåla sådant som att stå modell för romanfigurer och att – med rätt eller orätt – identifieras med sådana. Hur kul det är, skulle Siri von Essen och många många andra kunna berätta om, ifall de hade velat och fått tillfälle.
Ytterligare ett ord att tänka på: Man kan aldrig vara nog försiktig i valet av föräldrar. Till skillnad från partnervalet är föräldravalet för de allra flesta inget val alls. Den som råkar få en skrivande förälder behöver därför inte klandra sig själv för att han valt fel, om han eller hon finns med i den litterära produkten under annat eller eget namn. Christopher Robin Milne lär som vuxen inte ha varit glad åt att stå modell för barnboksfiguren.
På samma sätt är barnavalet för de flesta föräldrar en ren chimär som val betraktat. Omtänksamma föräldrar avråder förstås i all välmening barnet från att ägna sig åt författarskap, som ju är en mycket osäker bana. Hur föga barnet bryr sig om sådana råd framgår av många författares biografier.
Dagens krönika ska ta upp den situation som kan uppstå om barnet inte lyder sina föräldrars råd och till råga på eländet börjar publicera texter om sina föräldrar och alla deras tillkortakommanden. Vilken hållning bör föräldern inta gentemot sådana tilltag? Kan man förebygga dem? Mina råd kan förhoppningsvis ha tillämpning också i andra konstellationer, där det finns en författare i familjen eller bekantskapskretsen.
Först ska konstateras att det inte finns någon yttrandefrihet som ger barnet rätt att beljuga sina föräldrar, bara därför att ungen eller hans förläggare satt etiketten "roman" e.d. på alstret. Kan föräldern identifieras i texten, måste barnet kunna bevisa att kränkande uppgifter är sanna eller att skälig grund fanns för dessa.
För det andra är det inte fritt fram att kasta skit på far och mor, bara därför att det råkar vara sant. Det räcker inte. Det ska också vara "försvarligt". Att föräldern intar en framstående position i samhället, eller att han eller hon offentligen har utmålat sin familj och sin barnuppfostran som särskilt mönstergill, kan vara omständigheter som barnet kan försvara sig med. De kan också göra profitlystna förläggare sugna på att ge ut smörjan.
Med hot om straff och skadestånd för grovt förtal, om inte hot om arvlöshet och indragen veckopeng räcker, kan föräldern i bästa fall skrämma barnet eller dess presumtiva förläggare, så att man avstår från publicering. Om förutsättningar föreligger, kan ett suicidhot eller hot om publicering av för barnet menliga uppgifter göra susen.
Ett sätt att reducera sin riskexponering är naturligtvis att föräldern låter bli att inta framstående positioner i samhället och – för allt i världen – aldrig offentligen utger sig för att vara expert på barn och deras uppfostran (hur berättigad en sådan upphöjelse än skulle vara).
Hjälper inget av detta, får man tänka sig noga för så att man inte gör skadan värre. Att som Gunnar och Alva Myrdal genom advokat hota med rättsliga åtgärder och sedan inte fullfölja hotet är i allmänhet inte att rekommendera.[2]
Om föräldern inte känner för att ta sig av daga, kan det vara bättre att gå till motoffensiv i medierna. Till exempel: hitta rätt TV-soffa (akta er för Skavlan!), rikta förebråelserna bara mot förläggaren och hans giriga utnyttjande av en människa i obalans. Uppbåda författarens syskon och andra släktingar mot förtalet. Den händige kan med eller utan biträde av PR-konsult eller advokat åstadkomma en hel del.
Kan inte föräldern enkelt förebygga skandalisering genom att vara snäll, undrar ni. Erfarenheterna av att vara snäll lär inte vara tillräckligt undersökta. Att vara snäll är dessutom oerhört krävande. Inse i stället att det inte är någon brådska med att barnet lär sig läsa och skriva. Sådant är betydligt överskattat.
[1] Kanske någon i FiB:s vittra läsekrets kan tala om vilken författare det är, för jag vet inte och har inte kunnat googla upp det.
[2] Inför publiceringen av Jan Myrdal, Barndom, i tidningen Aftonbladet.
