Kvicksilvret stiger över 43 grader. Kompressorn som trycker upp färg från tankbilen tystnar med en djup suck. Klockan slår tolv och den 30-årige byggnadsarbetaren Karnelu ”Tipi” Sugathan och hans arbetskamrater kisar, svettiga som tvättsvampar, mot den brännheta solen. Det indiska arbetslaget har varit igång i snart tolv timmar och sprutmålat en kvadratkilometer av det betongfundament som bär upp stadens nya tunnelbana. När den vita färgen torkat och byggdammet har lagt sig kommer tunnelbanenätet i Dubai att bli det längsta förarlösa i världen.
– Så du är journalist, här för att skriva om krisen och de hemska förhållandena för arbetarna, säger Karnelu och sveper med baksidan av handen över pannan.
Långt in på hösten 2008 hade Dubai lyckats undvika att dras med i den finansiella tsunamin. I oktober 2008 presenterades planer på ännu en kilometerhög skyskrapa och i november gick ett 15-miljonerdollarskalas av stapeln. 1,7 ton hummer staplades på silverfat på hotell Atlantis och festen kröntes av ett timslångt fyrverkeri som lär ha varit synligt från rymden. Men lagom till årsskiftet var börsen i fritt fall. Festen var slut. Bubblan hade spruckit.
När finanskrisen slog till utspelades scener som journalister älskar. Hundratals lyftkranar som stannat mitt i sina rörelser, tysta cementblandare och tomma byggnadsställningar. Ofärdiga skyskrapor stod skuldra vid skuldra i stram givakt; en terakottaarmé av stål, betong och glas. Berättelsen om hur flygplatsparkeringen var fylld av övergivna splitternya Mercedesbilar med avskedsmeddelanden skrivna i vindrutans ökendamm och övertrasserade kreditkort i handskfacket publicerades i flera tidningar. Att även ”The World”, en gigantisk konstgjord skärgård med 300 öar som skulle efterlikna världens länder, såg ut att gå under förstärkte effekten. Det blev inte sämre av att affärsmannen som köpt ön Irland för 350 miljoner tog livet av sig, att Storbritannien låg övergivet, och att Australien och Nya Zeeland hade smält ihop.
Dubais ledning svarade på krisen genom att lägga fram en ny presslag som hotade med böter i miljonklassen om tidningarna skrev om eländet. En annan lag gjorde det olagligt att avskeda personer ur lokal-befolkningen och en tredje gjorde det lättare att skicka hem gästarbetarna.
Men för vem hade migrantarbetarna byggt denna skog av skyskrapor?
Krisen satte igång en yrvaken diskussion bland befolkningen i Dubai om vilka man är och om behovet av stadsplanering och institutioner.
Förvirringen fick regeringen att utse fjolåret till ”National Identity Year” och emiraterna, som endast utgör fem procent av befolkningen, rynkade sina pannor på seminarier ledda av kulturdepartementet. För även om landets infödda medborgare får fri sjukvård, fri utbildning och barnbidrag tills de dör, så svarar det inte på frågorna ”vilka är vi och vart är vi på väg?” Det omfattande privilegiesystemet för emiraterna kritiserades också på seminarierna för att vara kontraproduktiva och vagga in nationen i en falsk trygghet.
Mellan raderna fanns även en skräck hos den arabiska lokalbefolkningen för att gästarbetarna, som möjliggör lyxlivet, helt enkelt skulle ”ta över”. Den växande indiska medelklassen i Dubai, som lätt försvinner i den polariserade medierapporteringen mellan rättslösa byggarbetare och elitens lyxliv, har också börjat ställa krav på att ta del av den politiska gemenskapen.
För Karnelu och hans bygglag är det dock inte rösträtt i Dubai som lockar, utan jobb. När tunnelbanan invigs i vår kommer han och kollegerna på tunnelbanebygget att förena sig med de legioner av migrantarbetare som redan har återvänt till arbetslöshet i Indien. Befolkningen väntas minska med åtta procent i år enligt Gulf Research Center.
– Dags att packa ihop för i dag, säger Karnelu och tar av sig hjälmen och reflexvästen.
Han avslutar varje arbetsdag med att ringa sin sexåriga dotter Avantika som bor med sin mamma och mormor i Kerala.
– I dag frågade jag vad hon önskade sig från Dubai. Vet du vad hon svarade?
– Nej.
– Pappa, säger Karnelu stolt.
Till sist gick det inte längre. Sommaren 2005 var det för mycket månad kvar i slutet av pengarna. När erbjudandet kom om att jobba i Dubai – 3 000 kilometer från familjen i ett land där fackföreningar är förbjudna och historierna om villkoren för gästarbetare grymma – tvekade den då 24-årige Karnelu inte. Han lånade pengar till en groteskt hög ränta och betalade rekryteraren för visum och biljetter.
På avresedagens morgon samlade han frun Asha, den 82-åriga mormodern Sakthiliti och den tvååriga dottern Avantika kring frukostbordet, som var dukat med hans favoriträtt ris, curry och bönor. De åt under tystnad.
Två år senare berättade Asha för den nu fyraåriga Avantika att de skulle träffa en speciell person vid flygplatsen. Men när dottern fick se sin far började hon gråta av besvikelse.
– Det är ju bara min pappa.
Men faderns presenter räddade välkomstceremonin. I bagaget hade han godis, en dvd-spelare och ett makeup-set till dottern. Han stannade en månad. Sedan reste han tillbaka igen. Och igen. Och igen.
Karnelu blev en av de 200 miljoner migrantarbetare som är spridda över klotet. Det är tre procent av jordens befolkning, och de försörjer i sin tur en befolkning i hemländerna som är lika stor, om inte större. Om denna grupp på över en halv miljard människor utgjorde en nation skulle den vara den tredje folkrikaste i världen. Världsbanken räknar med att världens alla migrantarbetarna i fjol skickade hem 300 miljarder dollar. Det är världens samlade biståndsbudget gånger tre, och siffrorna har fördubblats de senaste fem åren.
Sedan Dilip Ratha på Världsbanken tog fram siffrorna 2003 har alltfler forskare fått upp ögonen för migrantarbetarnas roll. Deras pengar börjar ses som en allt viktigare del av lösningen på den globala fattigdomen – trots det höga pris många migranter får betala. I inte mindre än 22 länder överstiger de hemskickade pengarna tio procent av BNP.
Även FN:s utvecklingsprogram UNDP har i en färsk rapport argumenterat för att hindren för invandring måste undanröjas eftersom migration är ett viktigt sätt att främja höjd levnadsstandard och möjligheter till ett bättre liv.
En av de mest högljudda förespråkarna för migrationen som universallösning är den brittiske ekonomen Philippe Legrain, rådgivare till världshandelsorganisationen WTO och författare till boken Immigrants – your country needs them. Han argumenterar för att befolkningen i mottagarländerna – om de vill behålla sina högavlönade jobb – måste vänja sig vid att utländsk arbetskraft gör de jobb som de själva inte vill göra.
Men att lyfta fram migration som svaret på global fattigdom är kontroversiellt. Kritikerna anser att det glorifierar utnyttjandet och ursäktar migranternas rättslöshet. Men Philippe Legrain svarar att argumenten om solidaritet klingar falskt: ”Alternativet är ju att de får jobba kvar i sina hemländer för ännu lägre löner. Och vad är det för solidaritet?”
Att byggprojekt för 355 miljarder dollar har avbrutits det senaste året märks i Sonapur, Dubais stora bostadsområde för gästarbetare. Namnet är hindi och betyder ”Staden av guld”. Men allt är täckt av sand.
– Visumet till Dubai kostade mig sist 13 000 kronor och jag tjänar 1 400 kronor i månaden.
Snart har jag betalat av kostnaden för att ta mig hit, säger Karnelu och slår sig ner på cementgolvet i det 20 kvadratmeter stora rummet med tre våningssängar.
– Och då är det plötsligt dags att åka hem igen.
Fönstren täcks av upptejpade tidningar för att hålla solljuset ute. I ett hörn står ett litet altare med flämtande ljus som ska skydda mot olyckor på arbetsplatsen. I ett annat står en säck med ris. På väggen sitter en kalender. På frågan om han räknar dagarna skakar han på huvudet.
Karnelu kom hit i förhoppning om att tjäna pengar för att återvända som en ”Gulfman” i kostym efter ett par år. Nu är han nöjd om han kommer hem skuldfri.
– Förut gick det att göra sig en rejäl hacka genom att jobba i Mellanöstern. Men i dag är det omöjligt. Nu handlar det inte längre om att tjäna pengar utan mer om att man kan spara pengar genom att bo här. Jag har tur som varken dricker eller röker. De som gör det får inget över, säger Karnelu.
Sedan krisen slog till har självmordsstatistiken och antalet konflikter om uteblivna löner och försvunna arbetsgivare skjutit i höjden. De som försöker organisera sig fackligt grips, får ögongloben skannad och deporteras. Efter flera vilda strejker diskuterades att tillåta kollektivavtal i Dubai. Men i stället fick landet en lag om strejkförbud, med ett tillägg om deportering av strejkledare.
– Vi har haft journalister här från hela världen som förfasat sig över vår situation. Men förklaringen finns inte här, för att förstå varför vi arbetar här måste du resa till Kerala, säger Karnelu.
Om man kör i ett par timmar från Kochi i den indiska delstaten Kerala, med ryggen mot Indiska oceanens gula heta stränder i väster, mot de svala dimhöljda bergen i öster, når man till slut ett enkelt hus med en liten trädgård.
– Hade min pappa Karnelu varit här hade jag inte behövt duka, säger Avantika trotsigt. Hon har hunnit bli sex år och är inte ensam om att snart få duka för en person till.
Med 3,1 miljoner indier bosatta vid Persiska viken är migration för delstaten Kerala vad bilar är för Detroit: religion. Keraliter har rest i skytteltrafik till Mellanöstern sedan mitten av 1970-talet. Pengarna som skickats hem har utgjort ryggraden i den lokala ekonomin under de senaste tre decennierna och satt spår överallt i landskapet. Fattigdomen har enligt de lokala myndigheterna sjunkit med 12 procent som ett resultat av migrantarbetarnas pengar. Att en miljon män är utomlands syns i födelsetalen, som har minskat med 20 procent sedan man började föra statistik 1981.
Delstaten har sedan bildandet 1956 huvudsakligen styrts efter socialistiska principer. Under de senaste åren har ekonomin dock liberaliserats. När den globala finanskrisen rullade in beställde delstats-regeringen en rapport för att undersöka vilka krisens effekter kunde bli – och få fram förslag på åtgärder. Historiskt sett har Kerala med sitt exportorienterade jordbruk varit mer knutet till världsekonomin än andra delstater. Rapportförfattarna räknade med att krisen skulle slå hårt.
Undersökningen konstaterade att det gick 24,5 migranter per 100 hushåll. Av dem befann sig 89 procent i Mellanöstern. Siffrorna fick politikerna att hålla andan. Oron för en social och politisk katastrof när legioner av arbetare återvände var stor. En fjärdedel av delstatens ekonomi, 6 miljarder dollar per år, kommer från migrantarbetarna.
Rapportförfattarna föreslog en välkänd medicin: liberalisering, privatisering och avreglering. All jord som inte används skulle erbjudas till privata investerare. Finansiellt stöd till befolkningen fasas ut medan utländska investeringar underlättas genom skattelättnader och etablerandet av ekonomiska frizoner.
Om fackföreningar skrev de att ”även om den fackliga lagstiftningen har förlorat mycket av sina tänder, sker det fortfarande sporadiska inspektioner som kan skrämma iväg investerare.”
Rapporten ser nu ut att bli konkret politik. I våras tillsatte delstatsregeringen en kommitté ledd av finansministern Thomas Isaac för att genomföra förslagen. Trots att det saknas siffror för hur många som återvänt under året går det att spåra tillbakarullningen i exportstatistiken av grönsaker och mat till Dubai. I våras hade den minskat med 40 procent.
– När Karnelu kommer hem nu i vår, kommer han inte att resa tillbaka. Lönen är för låg, det är lika bra att han försöker hitta ett jobb här i Kerala, säger Asha.
Själv tror Asha att familjen kommer att klara sig. Hennes eget jobb som engelsklärare och den lilla trädgården gör att de kan hålla ut tills konjunkturen vänder. Dessutom slipper de telefonräkningen.
– Avantika pratar med sin far en gång per dag. När han var hemma sist var det bara de två, berättar Asha och konstaterar uppgivet att så blir det nog den här gången också.
Vad Avantika vill göra med pappa när han kommer hem kan sammanfattas med ett ord: tivoli.
– Han bryr sig bara om dottern, ”Hallå jag är din fru, vi har inte setts på ett år”, kommer jag att få skrika i hans öra.
