Det brittiska och det amerikanska utrikesministeriet är allvarligt oroade. Tjänstemän inom Förenta nationerna som arbetar med mänskliga rättigheter är arga. Kanada verkar av någon anledning vara särskilt förbannat. Målet för denna ilska är libyska Nationella övergångsrådet (National Transitional Council, NTC) som åthutas för att inte ha lyckats sätta stopp för utbredda människorättskränkningar över hela landet.
Berättelsen låter ganska typisk. Människorättsgrupper ringer i klockan när brott begås i något land i tredje världen. Västmakterna svarar med att utkräva ansvar. Media skriver om saken tills den så småningom faller i glömska.
Men denna berättelse kräver mer än ett ynka erkännande av den självtjänande synen på kränkningar av mänskliga rättigheter. På anklagarsidan finns bland annat FN och ledande Natomedlemmar. Det var de selektiva formuleringarna och tolkningarna av Säkerhetsrådets resolution 1973 som ledde till det förödande kriget i Libyen. Kriget bringade en brutal regim på fall och ersatte den med en annan – på bekostnad av tiotusentals libyers liv.
Vad beträffar de anklagade så rör det sig om ingen annan än Nationella övergångsrådet, som var en politisk skapelse av Nato i syfte att styra den politiska övergången i Libyen för att gagna västerländska intressen.
Hela Libyenfrågan var koreograferad på ett sätt som faktiskt påminner om hanteringen av Irak efter invasionen i mars 2003. Västmakterna sa sig vilja upprätthålla internationell lag med det altruistiska målet att befria världen från diktatorer som ”dödar sin egen befolkning”. Men situationen i Libyen är tydligen svårare att styra än väntat.
Det irakiska missödet
Det visade sig att ”uppdraget slutfört” i Libyen var ännu ett bedrägeri. Resultatet är ingalunda mindre förödande än vad som visade sig vara fallet i Irak.
Den nuvarande situationen i Libyen utlovar en konflikt på flera plan som innefattar åtskilliga miliser, stammar och fraktioner, alla organiserade efter ideologiska, familjära och politiska mål unika för Libyen.
Kriget mot Libyen har stärkt vissa parter och gett dem chansen att hämnas. Detta har blivit tydligt i och med det pågåendet våldet i Bani Walid, som fick bevittna utbredda avrättningar och tortyr av personer som anklagas för att vara lojala mot Muammar Gaddafi.
Allt en milis behöver göra för att rättfärdiga vårdslösa attacker mot vilken by som helst i Libyen är att säga att det finns folk lojala mot Gaddafi där. Så var fallet med Bani Walid, en av de sista städerna att ge vika. Det är allt som krävs för att aggressionshandlingar och tortyr ska ses som på något sätt acceptabelt av både arabisk och västerländsk media. Övergångsrådet väljer sida för att försäkra sig om att framväxande mäktiga miliser förblir lojala mot det, även om det så bara är med ord.
Allt detta strider mot Natos ursprungliga prognoser. Nato hade hoppats att ett starkt övergångsråd, stött av välkontrollerade miliser, så småningom skulle slås samman för att utgöra landets nästa regering och nationella armé. Så blev inte fallet. Övergångsrådet organiserades slumpmässigt utan ett riktigt folkligt mandat medan miliserna fortfarande är i sina skyttegravar för att försäkra sig om att det framtida Libyen inte kommer att strunta i deras stammar, städer och fraktioners intressen. Det är ett recept för inbördeskrig.
Situationen förvärrades då människorättsgrupper riktade svidande kritik mot de hemska villkoren i libyska fängelser. Amnesty International talade om fångar som dog under tortyr. I Davos sa FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter Navi Pillay till Associated Press att diverse miliser håller upp till 8 000 fångar i 60 fångläger landet över. I dessa läger ”förekommer tortyr, utomrättsliga avrättningar, våldtäkter på både män och kvinnor”.
Natoländerna är givetvis oroade. Om den libyska modellen – regimskifte från luften – misslyckas totalt kommer deras militära härjningar i Mellanöstern att drabbas av ännu en motgång. Vidare kommer utvecklingen av den libyska travestin fortsätta att återuppväcka anklagelser om allvarliga krigsförbrytelser begångna av Nato självt, som sade sig ha släppt löst kriget mot Libyen ”för att skydda civilpersoner och områden bebodda av civila som riskerar att attackeras”.
Natokriget mot Libyen leddes av kanadensaren Charles Bouchard. Förra juni blev den kanadensiske utrikesministern John Baird citerad sägandes att Libyen inte kan förväntas gå från ”Gaddafi till Thomas Jefferson”. Han utvecklade inte resonemanget om vad för slags demokrati Nato ville åstadkomma med sina 9 600 flyganfall.
Att klanka ned på libyerna för att de inte upprätthåller mänskliga rättigheter är skamlöst hyckleri, inte minst eftersom många som föll offer för Nato fortfarande inte finns med i statistiken. Milisernas agerande och det icke-representativa övergångsrådet är helt enkelt en fortsättning på det väldigt våldsamma arvet som har efterlämnats av samma Natoländer som nu utkräver ansvar, demokrati samt lag och ordning.
Vi tackar Tlaxcala
Källa: http://
Datum för källartikeln: 31/01/2012
Länk till artikeln: http://www.tlaxcala-
