”Mänskliga rättigheter” (MR) är numera ett honnörsord som inte bara kan avse våra grundlagsfästa rättigheter utan också slentrianmässigt åberopas för att hävda de mest besynnerliga krav. Men är vissa rättigheter verkligen medfödda och oberoende av landets lagar? Sådan ”naturrätt” slopades väl efter upplysningstiden? Och hur kan människor och stater hävda MR för andra länders räkning utan att beakta att första paragrafen i de internationella konventionerna om MR från 1966 börjar med orden: ”Alla folk har självbestämmanderätt”?

Dessa två frågor har länge grott i huvudet och jag har därför sett fram mot att läsa Ove Brings ”De mänskliga rättigheternas väg – genom historien och litteraturen”. Det är ett ambitiöst verk där författaren tar ett helhetsgrepp om ämnet och ger en bred skildring av MRs framväxt i Mesopotamien, Indien och Kina för tusentals år och dess vidare utveckling till en angelägenhet för hela världen i vår tid. Boken är intressant och lättläst trots sitt omfång (720 sidor) och rikhaltiga faktaunderlag. Ämnets omfattning tvingar fram en fragmentarisk framställning som givetvis blir subjektiv. Men boken fungerar som kunskapskälla och uppmuntrar fruktbar reflektion även för dem som inte delar Brings borgerligt liberala och ”västvänliga” samhällssyn.

Människor har i alla tider sökt förbättra sin livssituation, en kamp som böljat fram och åter och varierat i det oändliga mellan olika folk och tidsperioder. Men vissa mål har varit återkommande och gemensamma. Folk har bekämpat slaveri och livegenskap, vänt sig mot grymma straffmetoder och höga skatter, slagit vakt om sin egendom och värnat sin trosfrihet, fredat sig mot fysiska övergrepp och stölder samt hävdat kvinnans rätt att skilja sig och ärva. Kraven riktades naturligt nog främst mot de härskande. Sedermera befästes de i lagar och regler. Men alla rättigheter var inte individuella. Även en folkrätt växte fram med stater som rättssubjekt. Den bidrog till att lindra verkningarna av krigen, till exempel genom överenskommelser om human behandling av krigsfångar och förbud mot vissa vapen. Icke-statliga organisationer som Röda Korset och Amnesty har gjort stora insatser för att backa upp sådana konventioner. Organisationer som Nationernas förbund och Förenta nationerna bildades. Överenskommelser träffades för att förhindra massdödande (”folkmord”) och internationella domstolar har upprättats för att beivra krigsförbrytelser.

Vissa grundläggande ”mänskliga rättigheter” utkristalliserades och ansågs under lång tid som givna av gud eller vara medfödda egenskaper hos människan (”naturrätten”). Men det synsättet trängdes undan i det moderna sekulära samhället. Det ger svar på min första fråga: ”Mänskliga rättigheter” är egentligen inget annat än de rättigheter som människor hävdat i eget intresse och successivt fått samhället att respektera och befästa i landets lagar. Denna process ägde rum enbart på nationell nivå fram till slutet av 1940-talet.

Bring beskriver denna utveckling noggrant. Det gäller särskilt hur rättigheterna kommit till uttryck i lagtexter och internationella konventioner. Han tecknar också en historisk bakgrund till viktiga steg i utvecklingen. Intressant nog lyfter han fram även romanens betydelse. Dickens skildrade till exempel folkets elände i England, Jane Austen kvinnans underordnade roll, Turgenjev livegenskapen i Ryssland och Beecher Stowe slaveriet i Förenta staterna. När sådana romaner kunde spridas i massupplagor under 1800-talet och nå även den socialt isolerade överklassen, fick de sprängkraft och påskyndade en mer human lagstiftning. Fler illustrativa exempel tas upp i anslutning till den senare historien.

Brings historieskrivning har emellertid slagsida. Den liberala och konservativa traditionen skildras utförligt medan arbetarrörelsen och andra socialistiskt präglade strömningar behandlas knapphändigt och i några fall rent missvisande. Författaren går till exempel igenom den franska revolutionens konstitutioners syn på egendomsrätten, men nämner inte ens rätten till arbete, som först restes i den andra av dem år 1793. Följdriktigt behandlas strider för strejkrätt, förenings- och demonstrationsrätt eller rösträtt endast i förbigående.

Efter andra världskriget ställde segrarmakterna de tyska och japanska krigsförbrytarna inför rätta bland annat för ”brott mot mänskligheten”. Rättegångar hölls i Nürnberg och Tokyo. Men det stötte på juridiska problem. Krigsförbrytarna hade inte brutit mot sina egna länders lagar (de hade ofta stiftat dem själva!) och någon direkt tillämpbar folkrätt fanns inte. Därför skapades nya lagrum som fick internationell acceptans, främst av de nitton allierade staterna. De kunde betraktas som överordnade den nationella rätten och därmed fungera att döma efter, även retroaktivt. Detta möjliggjordes bland annat genom att återuppliva naturrättsliga tankegångar om människornas medfödda egenskaper och rättigheter.

Liknande formuleringar återkom senare i FN-stadgan som uttalar sin tro ”på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, samt på lika rättigheter för män och kvinnor”.

De mänskliga rättigheter som nämndes i FN-stadgan preciserades år 1948 i den Allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter i 30 artiklar. År 1966 antogs de två grundläggande och än mer omfattande konventionerna om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt om medborgerliga och politiska rättigheter.

Man kan undra varför MR-begreppet och dess roll som föremål för internationella konventioner drevs speciellt av Förenta staterna och under det ” kalla kriget” och ”koloniernas frigörelse”. Där finns minst två aspekter. Å ena sidan är de mänskliga rättigheterna till gagn för folken i alla länder. Om de kan garanteras är det något gott. Om stater vill fästa de viktigaste av dem på papper och respektera dem i sina länder och dess lagstiftning, behöver det heller inte vara fel. Å andra sidan kan MR användas av stormakter som förevändning för att i eget intresse lägga sig i andra staters inre angelägenheter och därmed göra våld på deras självbestämmanderätt. Denna aspekt är inte bra för folken i de utsatta länderna. Historiskt sett har stormakter varken lyckats införa ”demokrati” eller genomföra ”revolutioner” genom intervention; och försöken att införa MR har inte varit mer framgångsrika.

Bring skildrar den första aspekten ingående och kunnigt medan den andra framför allt saknar det principiella perspektivet på självbestämmanderätten och dess historia. Det gör det svårt att förstå MR i det internationella perspektivet. Brotten mot denna folkrättsliga grundbult har präglat det senaste århundradet och satt djupa spår särskilt i de forna kolonierna. Utan paragrafen om självbestämmanderätt i 1966 års MR-konventioner skulle de flesta länder i tredje världen överhuvudtaget inte ens ha reflekterat över att anta dem.

Bring tonar ner detta tema. Han ser det inte som centralt för MR-perspektivet. Det innebär inte att framställningen av självbestämmanderätten är ointressant. Han noterar dess härkomst från Tom Paine och den amerikanska självständighetsförklaringen år 1776 samt dess vidareutveckling efter Berlinkongressen år 1878 och första världskriget. Första brottet mot självbestämmanderätten i form av ”humanitär intervention” ser han i den franska inmarschen i Syrien år 1860, en fråga som följs upp fram till Kuwaitkriget år 1991 och Kosovo år 1999. Likaså går Bring igenom en rad frågor som rättsövergreppen som följd av president Bush politik efter ”9/11” och Irakkriget samt Israels ständiga folkrättsbrott. Det är bra, men luckorna är för många för att kunna se något mönster. Det berättigade i att Förenta staterna ständigt gör våld på andra länders oberoende ifrågasätts inte. Och hur kommer det sig att Förenta staterna och dess medborgare inte kan ställas inför den internationella brottmålsdomstolen för dessa brott?

Bring noterar att motståndet mot MR-konventionerna ofta har kommit från länder i tredje världen, som dessutom varit mer intresserade av ekonomiska och sociala rättigheter än av de politiska och medborgerliga. Han ser med rätta att regimer är ovilliga att acceptera åtminstone delar av MR för att skydda sig mot det egna folket. Men han verkar inte se – eller acceptera – att samma regimer med rätta kan inta samma ståndpunkt för att hålla en stormakt på avstånd. Den nuvarande situationen på olika håll i Nordafrika och Sydvästasien ger rikliga exempel. Och Bring konstaterar: ”I FN:s multilaterala sammanhang är det mest bekymmersamma den motsättning om suveränitet och ’inblandning’ som vuxit sig stark mellan ’The West and the rest’”.

När Bring i slutkapitlet söker orsakerna till denna utveckling hamnar han i Samuel P. Huntingtons resonemang om kulturernas och civilisationernas kamp, som ter sig viktigare för konflikterna kring MR än de ekonomiska och sociala faktorerna bakom stormaktspolitiken.

Man kan således driva MR-frågor utan att prioritera dess första paragraf om alla folks självbestämmanderätt och min andra fråga är besvarad. En läsvärd bok alltså.

(tidigare publicerad i web-tidningen Politiken.se)