Förenta staternas styrelsesätt förutsätter ett trovärdigt system av nyhetsmedia som håller medborgarna informerade om viktiga angelägenheter och som övervakar makthavarna. Dessvärre har sådan journalistik aldrig varit lönsam. Medborgarna har som konsumenter av till exempel tidningar aldrig varit beredda att betala tillräckligt för att något privatkapitalistiskt företag skulle vara berett att tillhandahålla denna vitala samhällsfunktion. Därför har den subventionerats på olika sätt. Under Förenta staternas första århundrade fick pressen ett enormt stöd från politiska partier och staten. När det kommersiella tidningssystemet var fullt utvecklat en bit in på 1900-talet, minskade det statliga stödet drastiskt men ersattes av annonsintäkter. Det möjliggjorde för ett stort antal professionella journalister att även i fortsättningen leva på sitt yrke. Men på 1970-talet råkade även tidningsbranschen i kris. Vinsterna hölls uppe genom kostnadsjakt. Den dyra utlandsbevakningen reducerades liksom den undersökande samhällsjournalistiken. Underhållningsmaterial, sport, kändisbevakning och andra trivialiteter ökade desto mer. PR-firmor och företagens informationsavdelningar försåg i eget intresse media med billigt nyhetsmaterial. Journalisterna blev färre och färre. Därför befinner vi oss nu i propagandans guldålder.
Hade då internet kunnat motverka denna utveckling och ge en marknadsmässig bas för den professionella journalistik som ett demokratiskt samhälle förutsätter? Svaret är nej, inte på långa vägar, hävdar de amerikanska professorerna John Bellamy Foster (sociologi) och Robert W. McChesney (kommunikation) i tidskriften Monthly Reviews marsnummer. I artikeln ”The Internet’s Unholy Marriage to Capitalism” diskuterar de internets utveckling i Förenta staterna. De resursstarka mediabolagen dominerar och har behållit det avgörande inflytandet över nyhetsflödet även på internet. Ingen ny oberoende nyhetssida har hittills lyckats växa och slå sig in bland de stora drakarna. I själva verket är nyhetsmedierna ”on-line” mer koncentrerade än de traditionella. Det finns visserligen många utmärkta web-sidor och källor till information för den som söker. De kan ha stor betydelse men når ändå som regel ut till mycket få. Det är numera lätt att skaffa sig en hemsida, skriva vad man vill och göra det tillgängligt för alla. Men det har oftast mycket liten effekt. Man bör inte ”blanda ihop rätten att yttra sig med förmågan att höras”, påpekar författarna.
När Foster och McChesney ser tillbaka på debatten för cirka 20 år sedan, finner de en nästan odelat positiv och optimistisk syn på internets framtid. För första gången i historien skulle alla till låg kostnad kunna kommunicera med varandra och få information om det mesta med ljusets hastighet. Det skulle bli ett demokratiskt maktmedel för folken, oåtkomligt för censur, och det skulle förändra alla institutioner till det bättre. Förhoppningarna var stora. Och visst har internet redan efter några decennier revolutionerat vårt sätt att kommunicera och påverkat samhället radikalt. Som teknisk landvinning är det mer genomgripande än telefonin och televisionen och bör snarare jämföras med boktryckarkonsten. Men sådana resurser av vitalt intresse för alla medborgare och som dessutom bekostats av skattebetalarna genom enorma statliga satsningar, bör stå under demokratisk kontroll. Författarna saknar en genomgripande samhällsdebatt om kontrollen och ägandet av internet av det slag som ägde rum i televisionens barndom i både Förenta staterna och Europa.
World Wide Web’s lansering på 1990-talet, då internet plötsligt blev ett massmedium, råkade sammanfalla med nyliberalismens uppgång som dominerande ideologi. Avregleringar i ekonomin och privatiseringar av den offentliga sektorn stod på dagordningen. Privata vinstintressen som konkurrerade på ”fria” marknader ansågs vara det mest effektiva sättet att utveckla ekonomin och samhället. Statens inflytande borde helst minska. Så storbolag och privata intressen kastade sig över internet vilket förmodades uppmuntra företagsamhet och kreativitet, stimulera marknaderna och krossa monopolen. Eller som Bill Gates uttryckte det: skapa en ”friktionsfri kapitalism”. Offentlig kontroll och ägandet av internet var en icke-fråga. Debatten uteblev medan kapitalismen och internet ingick äktenskap.
Foster och McChesney beskriver konkret hur internet utvecklats på tre områden: användarnas tillgång till tjänster, branschens monopolisering och medieutbudet.
Introduktionen av internet förutsatte ett nät som bara kunde tillhandahållas av en handfull lokala telefonbolag och kabel-TV bolag. De hade i kraft av tidigare regleringar närmast monopolstatus och bildade olika bolag (så kallade ISP:n – Internet Service Providers, ”internetoperatörer”). När marknaden avreglerades förutsattes de konkurrera med andra, nybildade operatörer. Men i Förenta staterna kan en operatör (till skillnad från i Sverige) inte tvingas hyra ut nätkapacitet till sina konkurrenter. Och när monopolen bröts upp genom avregleringarna, tilläts bolagen i gengäld att obehindrat köpa upp eller gå ihop med konkurrenterna. De vackra avsikterna med åtgärderna visade sig vara en chimär. De stora slog snabbt ut de små och oligopolen dominerar nu marknaden. 18 procent av hushållen i Förenta staterna har bara tillgång till en bredbandsoperatör av det fasta nätet. Ytterligare 78 procent kan välja mellan två, normalt de lokala telefon- och kabel-TV operatörerna. Den mobila bredbandsmarknaden domineras av fyra bolag; de två största AT&T och Verizon står för bortåt hundra miljoner abonnenter var. Situationen för användarna är usel – servicen är dyr och dålig; i kvalitets- och kostnadsundersökningar brukar Förenta staterna numera rankas runt 15-20:e plats i världen. Och det finns en stor icke ansluten ”digital underklass” främst bland fattiga och på landsbygden. Paralleller dras ofta till det amerikanska sjukvårdssystemet.
Google står för 70 procent av marknaden för sökmotorer. Apple kontrollerar, genom iTunes, 87 procent av marknaden för digital nerladdning av musik. Microsoft är överlägsen ledare för operativsystem och för underliggande programvarutillämpningar. Dessa företag verkar på marknader som ofta ger skalfördelar på efterfrågesidan dvs. en stor uppgång i ett företags kundantal eller i användningen av dess tjänster kan ge en enorm intäktsökning till måttliga kostnader. Sådana marknader av ”vinnaren tar allt”-karaktär gör det möjligt för ett framgångsrikt företag att snabbt kan slå ut sina konkurrenter eller använda sina vinster för att köpa upp dem. Det höjer monopoliseringsgraden än mer. Google, som nu har cirka 33 miljarder USD kontant att handla för, har i genomsnitt gjort ett uppköp i månaden under de senaste åren. Microsoft och Apple sitter på ungefär 43 respektive 51 miljarder USD i kontanter.
Storföretagen och staten har utvecklat en allt starkare allians på internetområdet, som är fullt jämförbar med finanssektorn eller det militärindustriella komplexet. Samarbetet sker främst på företagens villkor. Den relativt svaga statsapparaten hävdar inte antitrustlagstiftningen med kraft och är mottaglig för lobbying och påtryckningar. Förekomsten av frekvenser för trådlös kommunikation av olika slag har till exempel naturliga begränsningar och måste fördelas av staten. Det har föranlett AT&T att skaffa sig licenser för tio miljarder USD för frekvenser som de inte använder. Därmed blockerar de konkurrenterna i kraft av sin ekonomiska styrka. AT&T har också under många år hemligt och illegalt samarbetat med det Nationella Säkerhetsrådet (NSA) för avlyssning av sina kunder. Och Amazon och PayPal/eBay samarbetade med regeringen för att komma åt Wikileaks.
Sammanflätningen mellan stat och storföretag påminner om den klassiska definitionen av fascism som konservativ korporatism. Staten stödjer storföretagens kommersiella verksamhet samtidigt som storföretagen är behjälpliga när staten koncentrerar sig på militarism, hemlig verksamhet och övervakning. Detta går stick i stäv med till exempel den traditionella politiska liberalismen, där separationen mellan privata och allmänna intressen är en hörnsten.
Internet medger i princip kostnadsfri reproduktion och distribution av information. Det skapar problem för upphovsmän till konstnärliga verk att få skälig ersättning för sitt arbete när till exempel bok- och skivmarknaderna krymper och ger allt mindre intäkter. Problemet skulle kunna lösas på ett sätt som är förenligt med allmän tillgång till internet, men utvecklingen går åt motsatt håll. Särskilt producenterna av TV-shower och dataspel har börjat ta betalt genom att skapa egna nät som är förbehållna deras betalande kunder. World Wide Web ställs åt sidan till förmån för privata kommersiella lösningar. En mängd allianser upprättas nu för att åstadkomma sådana privatägda enklaver där vinstintresset vägleder, barriärer byggs mot konkurrenterna och reklamen får fullt spelrum. Samgåendet mellan Comcast och NBC (inkluderar både film- och olika TV-intressen) nyligen tycks vara det första gigantiska exemplet på denna utveckling mot en ”värld av digital feodalism”. Det är knappast förvånande att professionell, oberoende och samhällskritisk nyhetsjournalistik inte kan hävda sig på en sådan marknad.
Det är lätt att förblindas av allt nyttigt och spännande som internet fört med sig som lättheten att kommunicera och skaffa information om allt möjligt. Och visst kan internet vara ett utmärkt redskap för politiska aktivister. Men medaljen har också en baksida: den internetrelaterade industrins monopolisering och koncentration, den bristande demokratiska kontrollen och den utvidgade övervakningen av medborgarna. Område efter område exploateras kommersiellt utan demokratisk kontroll och ofta med försämrade villkor för allmänheten till följd.
Fosters och McChesney’s artikel är både spännande och skrämmande. De analyserar verkligheten konkret samtidigt som de sätter in utvecklingen i ett historiskt och ekonomiskt perspektiv. De tar sats i Förenta staternas konstitution, upphovsrätten, trettiotalets mediedebatt och den traditionella politiska liberalismen (inte bara socialister bör oroas!). De går tillbaka till klassiska politiska ekonomer som John Maitland som redan år 1804 presenterade sin ”Lauderdaleparadox” och klargjorde motsättningen mellan allmän och privat rikedom i den kapitalistiska ekonomin, en problemställning som senare föll bort i den neoklassiska nationalekonomin. ”Medaljens baksida” dominerar utvecklingen åtminstone i Förenta staterna. Den uteblivna samhällsdebatten om internet framstår som en ödesdiger underlåtenhetssynd.
Men, som författarna påpekar, internet är ännu ungt och dess framtid är inte avgjord. Utvecklingen ligger i våra egna händer.
(publicerad i web-tidningen Politiken.se i juni 2011)
