Det var i maj år 1978 som fysikprofessorn dr. William L. Pierce från West Virginia i Förenta staterna under pseudonymen Andrew Macdonald publicerade framtidsskildringen "The Turner Diaries". Alltså de efterlämnade dagboksanteckningar som elektronikingenjören Earl Turner skulle börjat föra som trettiosexårig enkel deltagare i den underjordiska kampen den 16 september 1991 och som han sedan skulle ha fortsatt fram till timmarna innan han flög sitt - krigsavgörande - självmordsuppdrag den 9 november 1993; den dag som till hans ära efter segern i den Stora Revolutionen började firas som Martyrernas Dag. Till dessa anteckningar fogade utgivaren år 100 (i Nya Eran) ett avslutande kapitel om striderna till år 1999 då de Vitas Värld äntligen kunde börja förverkligas samt några slutord om hur de färgade kontinenterna sedan rensades.
Den upplaga jag har är från mars 1999. Då hade den tryckts i 338.000 exemplar. (På nätet ser jag att hos bol.com i Sverige finns den i en pocketupplaga från 1996.) En kultbok kan man säga. Men vilket slags kult rör det sig om?
Den är inte illa skriven. William L. Pierce snickrar inte ihop orden riktigt lika skickligt som Ken Follet eller Frederick Forsyth, men han försöker och skriver nog bättre än deckargenrens kreti och pleti i alla fall. Till en början tycks han skildra en underjordisk grupp i strid mot ett korrupt etablissement; ett slags Röda Arméfraktion fast tvärtom. En liten medveten organisation vilken anser att:
- ... ett huvudsyfte med politisk terror alltid och överallt är att tvinga myndigheterna till motåtgärder och att bli mer förtryckande och på så sätt avlägsna sig från befolkningen och skapa sympati för terroristerna. (s. 50)
Men redan på sid 10 har märkts ett skov i texten. För att i ett krisläge få pengar till verksamheten rånas en judisk spritaffär, Berman's Liquors. En svart man klubbas. Berman själv som fortsätter skrika efter det han klubbats får då halsen avskuren "från öra till öra i en enda snabb rörelse".
I den fortsatta berättelsen blir slakt på svarta och judar ett rätt lustfyllt inslag i den svåra och allvarliga kampen för att krossa den korrupta staten. William L. Pierce ger därtill i romanen rätt användbara praktiska anvisningar såväl på svårspårad radiokommunikation som på enkelt åtkomliga sprängmedel. Med en berättigad stolthet citeras därför också på baksidessagan att Timothy McVeigh, som ju i praktiken handlat som Earl Turner, till Time magazine sade sig dessförinnan ha skaffat och läst "The Turner Diaries".
Riktigt håller inte intrigen boken igenom. Earl Turner och den organisation han ingår i lämnar alltför stora blottor på sig. Också en korrupt stat skulle nog ha lyckats spåra upp och oskadliggöra "the Organization".
Till det som i boken omsorgsfullt - och lite vällustigt - beskrivs hör inte bara utrensningar och massavrättningar (som när det liberala packet av advokater, journalister och politiker hängs i lyktstolparna; inte en stolpe står tom) utan hur efter det att de svarta flytt från det nu befriade Kalifornien Earl Turner ser en väldig kolonn föras bort. "Det bör ha varit så många som 50.000 av olika kön och ålder bara i den avdelning vi passerade." Det var de ljushylta judarna och de kvarvarande icke-vita bastarderna, blandbefolkningen.
Så småningom blir folkmorden allt mer huvudsaken i berättelsen . För att slkutgiltigt krossa statsapparaten och så rädda de vita tvingas "The Organization" att tillgripa kärnvapen. Kvar i Nordamerika blev blott 50.000.000. De övriga var döda. Det tog därefter blott elva månader för de vita att resa sig och rensa Europa.
För att få bukt med kineser och liknande användes "en kombination av kemiska och biologiska stridsmedel och kärnvapen. Från Ural till Stilla havet och från Ishavet till Indiska oceanen skapades så ett sterilt område som först nu efter hundra år började kunna göras beboeliga. Nu dock för de vita; några andra existerade ju inte längre.
William L. Pierces följande roman, "The Hunter" har inte ett lika storslaget perspektiv.Huvudpersonen, Oscar Yeager, som var stridspilot i Vietnam som äcklas av rasblandningen, korruptionen och bögeriet ger sig ut i ett enmanskorståg i Washington D.C. och - som det heter i sammanfattningen - "gör sig till en enmansdödspatrull. Med gevär, pistol med ljuddämpare, kniv, strypsnara och bomber gör han slut på det snuskiga pack som nu brer ut sig över Amerika."En kultbok, skrev jag. Visst. Även på sina håll i Sverige. PåWilliam L. Pierces hemsida finns texterna till hans föredrag också på svenska. Nynazister kallas hans svenska beundrare.Men nynazism är fel ord. Dessa fantasier har mycket litet med de historiskt verkliga Hitler och Rosenberg och Mussolini att göra. Den nazism de söker anknyta till är den hollywoodiserade. Och det är inte konstigt ty det som William L. Pierce och hans likar representerar är kulturellt och historiskt sett nordamerikanskt autochtont. Det gör dem farliga.Den som vill förstå hur "The Turner Diaries" kan nå en masspublik i Förenta staterna och vad detta innebär kan börja i "Borta med vinden" och sedan gå tillbaka till dess förlaga, storfilmen "Birth of a nation"och därefter läsa den trilogi om Ku Klux Klan den filmens författare,Thomas Dixon Jr., skrev åren 1902 - 1907: "The Reconstruction Trilogy".Det tänkande vilket bland en majoritet vit medelklass däröver egentligen fortfarande sitter ideologiskt bestämmande i bakhuvudet formulerades av Henry Ford i "The Dearborn Independent" och byggde mycket på Lothrop Stoddards doktorsavhandling "The French Revolution in San Domingo" från 1914 och hans omåttligt populära "The Rising Tide of Colour" från 1925.Detta förklarar också såväl Förenta staternas motstånd mot FN-konferensen mot rasism i Durban som dess propaganda under dess olika krig de senaste hundra åren. Det är därför klokt att läsa just "The Turner Diaries".
