Vi här vid mötet idag vet – eller har åtminstone hört – att mötesorganisatörerna har rätt; det pågår ett krig mot folket i Indien. Själva det faktum att vi är här visar att vi anser det nödvändigt att organisera ett internationellt försvar för det indiska folkets rättigheter.
Här kommer jag att ta upp några frågor rörande denna brådskande solidaritet. Jag skall försöka diskutera dem en i taget.
När jag kommit tillbaka från gerillazonen i Dandakaranya och skrev om besöket och diskussionerna jag hade där denna gång med generalsekreteraren och andra ansvariga politiska och militära kadrer från Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) kunde jag läsa i Hindustan Times av 4 juli 2010:
Indiens upprorsstrid
I ett land där en av fem personer lever i skuggan av uppror är det en strid hårdare än Kashmir eller Irak eller Afghanistan. Indiens rikaste marker, hem för dess fattigaste människor, är bestämda att bli landets viktigaste stridsscen i en massiv ny stöt mot maoistiska rebeller under de närmsta fem åren och framåt, i omöjlig terräng och under omöjliga förhållanden.
Indien har till slut bestämt sig för att direkt angripa det 42 år gamla upproret. Vad beträffar omfattning och terräng kommer det att bli ett av världens hårdaste strid mot ett uppror. Det viktigaste slagfältet, Chhattisgarhs avlägsna, kraftigt skogbeväxta Bastarregion – plats för några av världens bästa järnmalmer – är tio gånger större än Kashmirdalen och har stora områden som har dominerats av rebellerna under åtminstone två årtionden. *
Det var inte bara så att kriget inte var någon hemlighet i Indien, utan även det verkliga materiella skälet som bestämmer statens handlande i detta krig - ”några av världens bästa järnmalmer” - är ingen hemlighet i Indien. Som ”Kommittén för statliga jordbruksförhållanden och oavslutade uppgifter i jordreformer, Ministeriet för landsbygdsutveckling, Indiens regering” uttryckte det i Volym 1 (Rapportutkast), från mars 2009:
Slutsats: Den största stölden av indigena länder efter Columbus.
En situation som liknar inbördeskrig har gripit tag om de sydliga distrikten Bastar, Dantewarda och Bijapur i Chhattisgarh. De stridande är de väpnade plutonerna av indigena män och -kvinnor från den tidigare Folkkrigsgruppen som nu är känd som Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna) å ena sidan, och de beväpnade indigena krigarna från Salwa Judum, skapad och uppmuntrad av regeringen och stödd av de centrala polisstyrkornas eldkraft och organisation. Detta öppet förklarade krig kommer att minnas som den största landstölden någonsin om det utförs enligt planerna. Dramat har författats av Tata Steel och Essar Steel och ville ha sju byar eller däromkring, var och en för att utvinna den rikaste ådern av järnmalm i Indien.
I The Hindu av 3 juni läste jag en artikel av Markandey Katju, en domare vid Indiens högsta domstol. Han citerar där ett tal givet av P. Sainath, redaktör för landsbygdsfrågor i The Hindu och mottagare av Magsaysaypriset, den 6 september 2007 i Parlamentshuset i Talmannens serie av föreläsningar:
Den stora verkligheten i Indien (som har över 70 procent av sitt folk levande på landsbygden) är att det lantliga Indien är mitt inne i den värsta jordbrukskrisen på fyra årtionden. Miljoner livsupphällen i jordbruksområdena har skadats eller förstörts under de senaste 15 åren som ett resultat av denna kris, på grund av den rovgiriga kommersialiseringen av landsbygden och förvandlandet av alla mänskliga värden till bytesvärden. Som ett resultat av detta har hundratusentals bönder begått självmord och miljoner människor har flyttat, och flyttar, från jordbruksområdena till städer och samhällen i sökandet efter arbeten som inte finns. De befinner sig nu i ett tillstånd som är varken 'arbetare' eller 'bonde'. Många av dem slutar som hemarbetare, eller till och med brottslingar. Vi har drivits mot företagsjordbruk, en process i vilken lantbruket tas ur böndernas händer och sätts i bolagens händer. Denna process uppnås inte med gevär, stridsvagnar, schaktmaskiner eller lahtis [käppar som polisen använder]. Den utförs genom att göra jordbruk ohållbart för miljonerna av små familjejordbruk, beroende av de höga kostnaderna för insatsvaror som utsäde, gödning och energi, samt oekonomiska priser.
Den växande diskussionen i Indien börjar nu avspeglas i stora media även utanför Indien. Den 7 juni publicerade Aljazeeras engelskspråkiga websajt en mycket viktig artikel av doktor Vananda Shiva, mottagaren av ”the Right Livelihood Award” (alternativa nobelpriset) 1993:
Den stora landstölden: Indiens krig mot bönderna. Jord är en mäktig vara som skall användas för mänsklighetens förbättring genom jordbruk och ekologi
I denna artikel säger doktor Vananda Shiva:
Finanskapitalet hungrar efter investeringar och avkastning på investeringar. Det måste göra allt på planeten till varor – land och vatten, växter och gener, mikrober och däggdjur. Markens omvandling till varor underblåser bolagens jordstöld i Indien, både genom skapandet av Speciella Ekonomiska Zoner och genom utländska direktinvesteringar i fast egendom.
Koloniseringen grundades på våldsamt övertagande av mark. Och nu leder globaliseringen som återkolonisering till en massiv landstöld i Indien, i Afrika, i Latinamerika. Mark tas för spekulativa investeringar, för spekulativ stadsutbredning, för gruvor och fabriker, för landsvägar och motorvägar. Mark tas från bönder efter att ha fångat dem i skuld och drivit dem till självmord.
Kors och tvärs över Indien, från Bhatta i Uttar Pradesh (UP) till Jagatsinghpur i Orissa till Jaitapur i Maharashtra, har regeringen förklarat krig mot bönderna, våra annadatas [annadata är 'bonde', 'den som ger mat till världen'], för att ta deras bördiga åkermark.
Deras hjälpmedel är den koloniala Landförvärvslagen – använd av utländska härskare mot indiska medborgare. Regeringen uppträder som de utländska härskarna gjorde när lagen först genomdrevs 1894, exproprierar mark med våld för bolagens vinster - JayPee Infratech i Uttar Pradesh för Yamuna-vägen, POSCO i Orissa och AREVA i Jaitapur – tar mark för privata vinster och inte, inom någon gräns för mänsklig fantasi, för något offentligt syfte. Detta är hejdlöst i landet idag.
Idag jäser en liknande situation i Jagatsinghpur, Orissa, där 20 bataljoner har utplacerats för att hjälpa till i det författningsvidriga markövertagandet för att skydda insatsen i Indiens största utländska investering – POSCO:s stålprojekt. Regeringen har satt målet att förstöra 40 betelgårdar per dag för att underlätta landstölden. Betel ger bönderna en årlig förtjänst av 400.000 rupier ($9.000) per tunnland. Anti-POSCO- rörelsen har under sina fem år av fredliga protester mött statligt våld otaliga gånger och bereder sig nu för ännu ett – kanske det sista – icke-våldsamma och demokratiska motståndet mot en stat som använder våld för att underlätta sina odemokratiska markstölder för bolagsvinster, och bortser från legala procedurer och folkets författningsenliga rättigheter.
Användande av våld och förstörande av livsuppehälle som den nuvarande tendensen avspeglar är inte bara farlig för den indiska demokratins framtid utan för den indiska nationalstatens egen överlevnad. Om man tänker på att Indien idag kan hävda att man är en växande eller sjudande ekonomi men ändå inte kan föda mer än 40 procent av sina barn är detta ett skäl till nationell skam.
Att överlämna bördig mark till privata bolag, som blir de nya zamindarerna [ärftliga aristokrater] kan inte defineras som att det har ett offentligt syfte. Att skapa många privatiserade supermotorvägar och motorvägar är inte att anse som nödvändig infrastruktur. Den verkliga infrastrukturen Indien behöver är den ekologiska infrastrukturen för säker mat- och vattenförsörjning. Att begrava våra fruktbara matproducerande jordar under betong och fabriker är att begrava landets framtid.
Sådana texter av forskare, journalister och tjänstemän i Indien bör spridas i våra länder i väst. När så är nödvändigt bör de översättas. De ger ett sant perspektiv på Indien och den offentliga diskussionen i Indien. Jag har gjort dessa långa citat eftersom de klarlägger skillnaden mellan den verkliga diskussionen i Indien och reporterandet om Indien i ett land som Sverige, ett land i västblocket.
Ett första ansvar i organiserandet av en solidaritetsrörelse med folken i Indien i våra länder är att övervinna vad som i verkligheten är en nyhetsblockad i våra officiella media. Det är inget märkligt med hur våra officiella media uppträder. I själva verket känner de av er som – liksom jag – har varit aktiva i fredsrörelser eller aktiva i den så kallade vänstern uppåt sextio eller sjuttio år detta väl. De av oss som är intresserade av historia kan också gå till biblioteken och läsa igenom dagstidningsläggen för dessa två senaste århundraden. Inget är nytt i detta mediabeteende.
Men det finns tre saker man bör hålla i minnet. Det första är graden. Det var möjligt – men farligt – att offentligt informera om den verkliga situationen i det wilhelminska Tyskland under Första världskriget. Det var inte möjligt i det hitlerska Tyskland under Andra världskriget. För närvarande är det svårt men inte omöjligt att publicera verklig information om situationen i Indien i de officiella medierna i ett land som Sverige.
Den andra punkten är att det finns bestämmande materiella och ideologiska skäl bakom bristen på mediaintresse för den verkliga situationen i Indien. Turistskälet – att det är nog om Indien beskrivs som ett ytterst fascinerande land med ett stort kulturarv som det faktiskt är – är inte avgörande. Det ekonomiska är viktigare. Sverige är inte bara Bofors, förstår ni. Järnmalmen och vattenresurserna i gerillazonen där folk försvarar sig är av högsta intresse även för svenska kapitalgrupper. Media under deras inflytande antas således att inte skriva för mycket om detta.
Det finns också en ideologisk aspekt. Det står mycket klart för de ledande kretsarna i Indien att om de fattigas och nedtrampades kamp för sina rättigheter (särskilt om den är väpnad) kan definieras som extremism och terrorism kan de gynnas genom att beskriva sina åtgärder mot folket som en del av det globala kriget mot terrorismen.
Kom ihåg att ”väst” (inklusive till nyligen officellt ”alliansfria stater” som Sverige) är engagerade i åt minste tre öppna krig i vad de kallar ”Mellersta Östern”; officiellt mot terrorism och för demokrati och feminism men i verkligheten – som jag och många av oss ser det – för mer materiella och imperiella intressen som olja, handelsvägar och militära inflytelsesfärer. Som under andra krig under vår tid är enskilda och partier (Norge ger goda exempel) som har gjort karriär under kamp mot krig, mot NATO och Förenta staterna nu direkt och profitabelt engagerade i dessa nya krig. Om de styrande kretsarna i Indien kan framställa sitt krig mot adivasis [indigener] och daliter [kastlösa] som en del av det allmänna kriget mot terrorismen kommer de att få starkare politiskt stöd.
Vi bör också vara medvetna om termerna vi använder. Även i Indien bär ord som adivasi och dalit kastmässiga övertoner och används av de härskande kretsarna för att utnyttja omedvetna traditionella fördomar (som när vi i våra språk tar över koloniala begrepp som ”stam” och ”kastlös”).
Vi bör hålla i minnet att ”adivasi” har inget att göra med vare sig ”primitiv” eller ”terrorism”. De är inhemska, har levt här långt innan några indiska stater skapades. ”Adivasis” och ”daliter” är delar av folken i Indien och nu officiellt indiska medborgare. Genom att föra krig mot dem för regeringen i sanning krig mot sitt eget folk.
Men de tillhör den stora delen av de indiska folken som har berövats sina rättigheter av de styrande kretsarna och deras regering, och de kämpar för att återvinna sina mänskliga, sociala och politiska rättigheter.
Exotism är ett ideologiskt verktyg som används av kolonialismen, imperialismen och de härskande klasserna idag.
Många, kanske även ett flertal av skribenter och TV-anställda också i våra länder är bra och hederliga och skulle rapportera hederligt om de fick möjlighet. Svårigheten är att få korrekta rapporter förbi grindvakterna. Många av dessa grindvakter, det vill säga ”ansvariga utgivare”, i mitt land Sverige var för mer än en generation sedan del av den så kallade ungdomsrevolten. Många av dessa som nu är högt betalda och redaktörer i våra medier har på ett eller annat sätt ångrat sig efter att i sin ungdom ha beskrivit sig som någon sorts ”marxist-leninister”. Det är inget konstig med det. Det var samma sak i Förenta Staterna för sextio år sedan. Då ångrade många intellektuella sina ideologiska synder under ”New Deal”-åren.
För att förstå detta bör man slå upp ”redaktörslagen” ("Schriftstellergesetz") som Goebbles införde 1934 efter att judarna och kommunisterna hade rensats ut och fråga hur många av dessa Schriftleiter/redaktörer som drogs inför rätta enligt denna nazistiska lag under åren fram till 1945. Svaret är mycket klart. Ingen. Det var inte Gestapo som höll redaktörerna i schack; det var deras lön, deras bil, deras hus eller våning.
Men det finns vid den tiden många hederliga tyska journalister. Jag kände flera. Vår situation är inte den i Tyskland under Andra världskriget – eller ens som i Västtyskland under Andenauers tid. Det är möjligt – men inte särskilt lätt – att få verkliga nyheter om Indien tryckta eller sända genom radio och television även i våra länder i väst. Fast för att göra detta bör man komma ihåg Jesus' uppmaning till lärjungarna: ”Var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor. ”. För mig är nog detta råd för sent, jag borde ha tänkt på det för nästan sjuttio år sedan.
Men om de styrande ekonomiska (och därmed politiska) kretsarna i våra länder är nära bundna till (konkurrerande och kämpande naturligtvis, men ännu bundna tillsammans) med de styrande grupperna i Indien, kommer en solidaritetsrörelse med folken i Indien kunna ha något verkligt genomslag?
Vi kan gå tillbaka i historien och finna svaret. Ta slaverifrågan på artonhundratalet. Det fanns i England mycket starka ekonomiska intressen i slavhandeln och senare för stöd till Södern under inbördeskriget i Nordamerika. Argumenten emot slavhandeln var ofta ideologiska och/eller religiösa. Ändå lyckades anti-slaverirörelsen steg för steg under artonhundratalet, och den 10 december 1948 antog Förenta Nationernas Generalförsamling den Universella Deklarationen om Mänskliga Rättigheter, där artikel 4 föreskriver:
Ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna.
Det finns flera sådana exempel. Jag tror att vi lyckades – trots upprördheten i mycket av den officiella pressen – lyckades stoppa utbrottet av ett kärnvapenkrig omkring 1952/53. Rörelsen mot Förenta Staternas krig i Indokina var också en bestämmande faktor i att tvinga fram ett slut på detta krig.
Läxan är att det är möjligt att genom brett baserade solidaritetsrörelser ändra den politiska verkligheten. Inte så att det alltid är möjligt. De flesta av oss har antagligen gått i sådana massdemonstrationer som mot det då kommande kriget mot Irak. Men ändå var även dessa av vital betydelse.
En annan läxa har varit att även de individer som av religiösa eller andra ideologiska skäl verkar långt från oss – biskopar exempelvis, som ofta har varit modiga i sin opposition mot orättvisa krig – står upp när politiska kamrater och vänner hos den officiella vänstern ser till sitt eget bästa och faller.
Det är nu sjuttio år sedan jag läste min första allvarliga bok om Indien – R. Palme Dutt, ”India Today”, 1940 – vad han där skrev om ”indisk fattigdom” är lika sant nu som då:
Två fakta står ut i den nuvarande situationen i Indien. En är Indiens rikedom – naturrikedomarna, de överflödande resurserna, det möjliga välståndet inom räckhåll för den hela befintliga befolkningen, och för hela den nuvarande befolkningen. Det andra är fattigdomen i Indien – fattigdomen för den överväldigande majoriteten av folket, en fattigdom bortom fattning för någon som är van vid villkoren i den västliga världen. Mellan dessa två ligger problemet med den existerande sociala och politiska ordningen i Indien.
Det är mer än femtio år sedan jag första gången kom till Indien och det är nu trettio år sedan jag – tillsammans med min hustru och dotter – for till Andhra Pradesh för att besöka och rapportera om förtrycket, våldet mot kvinnor och de väpnade plutonerna från den tiden. (Se ”Indien väntar”.) Nu hade jag inbjudits till Östra Ghats för att möta och diskutera med de ledande kamraterna från Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna). Mycket har hänt under dessa år och fasorna i den härskande klassens angrepp på de förtryckta (och deras kvinnor) är om möjligt ännu värre.
Det ankommer inte på mig – som icke-indier - att säga åt dem som kämpar mot detta förtrycket vad de skall göra. Jag kommer alltid att försöka minnas vad Rewi Alley sade åt mig i Kina under Kulturrevolutionens stormiga år: ”Kom ihåg att det är deras land.”
Anmärkning:
* Jan Myrdal diskuterade det märkliga citatet med kamraterna i London och de menade så här:
Många generaler menar att man inte lyckas i Kashmir med 70.000 soldater. Nu är detta område tio gånger större. Är det meningen att man skal sätta in 7 miljoner?
