Gyllene gryning fick 7,1 procent av rösterna, socialdemokratiska Pasok 6,4 procent, Kommunistpartiet 5,4 procent (Partiet har hela tiden vägrat samarbete med Syriza), socialliberalt-socialdemokratiska To Potami 4,0 procent, Centerunionen 3,4 procent, högerpopulistiska Oberoende greker 3,7 procent. Folklig enhet, som bröt sig ut ur Syriza i somras, låg under gränsen på 3 procent av rösterna för att få mandat i parlamentet.
Valet innebär en seger för EU:s och IMF:s hårda åtstramningspolitik med sjunkande BNP för sjunde året i rad. BNP har fallit med omkring 25 procent . Arbetslösheten ligger på samma nivå och 50-60 procent av unga människor är arbetslösa. Pensioner har reducerats, liksom hälso- och sjukvården. Självmord och olika hälsoproblem har ökat. IMF står bakom åtstramningspolitiken, trots att IMF:s ekonomer har sagt att tidigare åtstramningsåtgärder har visat sig vara ett misstag. Men IMF har i somras riktat kritik mot EU för alltför hårda åtstramningar och föreslår skuldavskrivningar. Greklands skuldsättning har ökat. Varje ny omgång av åtstramningar minskar möjligheten att betala skulden.
Vid folkomröstning i juni stödde 61 procent Syrizas förslag till att säga nej till kraven från institutionerna (EU, Europeiska Centralbanken och IMF). Många ekonomer, även från näringslivet förordade då ”Grexit”, det vill säga att det vore bäst för Grekland att lämna euron (men inte EU). Man bedömde att Grexit skulle innebära bättre möjligheter för tillväxt i Grekland, och därmed ökade möjligheter för landet att återbetala sina skulder. Euron anses av allt fler vara en misslyckad valuta då det finns så stora skillnader i ekonom mellan de länder som är anslutna till euron. Till dessa hörde bland andra Nobelpristagarna Joseph Stiglitz och Paul Krugman.
Strax efter accepterade Tsipras ännu tuffare krav från institutionerna. Hans ”utveckling” är ett tragiskt exempel på vart avsaknaden av en medveten socialistisk ideologi leder – till att denne socialist i ord nu vill leda genomförandet av ett neoliberalt, superkapitalistiskt program i Grekland.
* Sverige står utanför euron, trots näringslivets plädering för att vi borde vara med. Har vi haft någon nackdel av det?
* Hela Europa, och världen i övrigt ser att Syriza kapitulerat för ombud för storkapitalet, vars intresse institutionerna företräder. Den sociala välfärden som Grekland uppnått efter Andra världskriget kommer att fortsätta att avvecklas.
Pensioner och hälso- och sjukvård för äldre reduceras. Grekiska öar, hamnarna, vattenföretagen, flygplatserna, hela arsenalen av nationella arv ska säljas till ”One Percent”. Till fyndpriser, naturligtvis, men inte på de efterföljande räkningarna för användning av privatägt vatten.
Förre biträdande finansministern i USA PC Roberts skrev i somras i en kommentar att ”Utan en ideologi är den europeiska vänstern död, precis som är det demokratiska partiet i USA. En regering som inte tillvaratar människornas intressen representerar inte en demokrati. Vi kan se detta klart i Grekland. En vecka efter det att grekiska folket uttryckt sig beslutsamt i en folkomröstning, ignorerar deras regering detta till favör för ”One Percent” (de rikaste). Kollapsen av Europas Syrzia, innebär att om inte mer beslutsamma partier framträder i Portugal, Spanien och Italien, så går stafettpinnen till högerpartierna - till Nigel Farages brittiska Independence Party, Marine Le Pens Nationella Front i Frankrike, och andra högerpartier som står för en slags nationalism, mot nationell förintelse med EU-medlemskap.
* Samtidigt illustrerar behandlingen av Grekland och vad som där sker att kapitalismen är ett väldigt bristfälligt ekonomiskt system. Detta behandlar jag i andra blogginlägg, bland annat i ett 4 januari.
Ja, detta är en grekisk tragedi.
