Enligt FN:s flyktingorgan, UNHCR, finns i nuläget nästan 2 miljoner flyktingar i Turkiet, 1,1 miljoner i Libanon, 629.300 i Jordanien, 249.500 i Irak och 132.400 i Egypten. I Israel finns - inga. Isaac Herzog, ledare för det israeliska Arbetarpartiet, sade i parlamentet (Knesset) nyligen att ”Judar kan inte vara apatiska när 100.000-tals flyktingar letar efter en säker tillflyktsort”. Men det är just vad man kan – åtminstone i Israel.
Den israeliska politiken i flyktingfrågor är mycket tydlig. Människor som flytt till Israel undan olika afrikanska konflikter kallas genomgående för ”infiltratörer” och spärras in i ett ökenfängelse – "Holot detention facility” – upp till något år innan de utvisas. Omkring 60.000 migranter har trots detta sedan 2006 lyckats ta sig in i Israel, och lever i stor utsträckning i slum i södra Tel Aviv. Av över 7.000 asylansökningar de senaste åren har totalt 9 beviljats.
Under 6-dagarskriget 1967 fördrevs 115.000-120.000 syrier från ungefär 200 byar på Golanhöjderna, och ersattes av israeliska bosättare. En del av dagens flyktingar från Syrien är barn och barnbarn till Golanflyktingarna. Trots detta får de inte stanna i Israel, eller ens på Västbanken - platsen för staten Palestina! - där de erbjudits skydd av palestiniernas president Mahmoud Abbas.
Enligt Israels premiärminister Benjamin Netanyahu är regimen ”inte alls likgiltig inför de syriska och afrikanska flyktingarnas mänskliga tragedi” och har bland annat satt upp ett militärsjukhus på Golan för att hjälpa sårade och sjuka syrier. Problemet är bara att av något tusental hittills behandlade patienter endast en minoritet tillhör utsatta och svaga grupper, som kvinnor och barn, medan större delen utgörs av skadade vuxna män – av allt att döma stridande från olika milisgrupper. Enligt FN:s observatörsstyrka, UNDOF, passerar således fighters från den Al-Qaidaanslutna Al-Nusrafronten utan problem in i Israel för att få vård och skaffa utrustning. Något som brigadgeneral Michael Herzog, tidigare stabschef för Israels försvarsministerium, i en intervju med The Wall Street Journal menar inte är något problem eftersom ”de är helt fokuserade på kriget i Syrien och inte på oss”.
Andra går längre. ”Det är ingen tvekan om att (libanesiska) Hizbollahoch Iran är det stora hotet mot Israel, mycket större än de radikala sunnimuslimerna” menar general Amos Yadlin. Och Gilad Sharon, son till framlidne premiärminister Ariel Sharon, argumenterar för att ett maktövertagande i Syrien av Islamiska Staten (IS) skulle vara ytterst förmånligt för Israel: ”Det skulle inte bli något internationellt tryck på Israel att lämna tillbaka Golanhöjderna heller – och det är en bra sak. Golan skulle förbli en viktig del av Israel för alltid”.
Under tiden ger Israel IS och de andra extremisterna ett handtag i striderna genom att ibland bomba den syriska regeringssidan. ”Vem har sagt att Al-Qaida inte har något flygvapen – de har ju Israels” som skämtet lyder. Och man bygger nya stängsel. Just nu byggs en ny barriär – med den modernaste övervakningsteknologi som går att uppbringa – utefter Israels 235 kilometer långa gräns mot Jordanien, den sista inte tillslutna gränsen i Israel. När den färdigställts kommer allt symboliskt nog att landa i Masada, platsen för de sista kvarvarande judiska motståndsmännens heroiska slutstrid under upproret mot romarna år 70. Israelerna kapslar in sig, bygger murar och stänger världen ute - och hoppas någonstans på ett under som skulle möjliggöra fortlevnaden av ett apartheidsystem som en gång förkastades i Sydafrika. Ett desperat hopp om ett mirakel större än det som aldrig inträffade i Masada.
Gunnar Olofsson
Ordförande i Borås Palestinagrupp
