Järnridån och det kalla kriget var realiteter. Det var ännu många år till Sovjetunionens sönderfall och östblockets upplösning. Invasionen i Tjeckoslovakien hade ägt rum 1968. Det var alltså ett komplicerat säkerhetspolitiskt läge precis som nu.

I Helsingfors skapades dessa julidagar en något bättre värld som kom att kallas Helsingforsandan. Lilla Finland, långt i norr, ett land som levt och skall leva i skärningspunkten mellan öst-väst hade blivit en förebild för världen, en fyrbåk som upplyste om freden och samarbetets stig.

Finland hade skapat förtroende för sin politik såväl mot öst som väst. Kekkonen hade gjort det som ansågs omöjligt, samlat världens ledare till tre dagars samtal och överläggningar om fred. Även om inga stora resultat nåddes så pratade USA:s president Ford vänskapligt med Sovjetunionens Brezjnev. Polska och västtyska politiker nätverkade med mera. Sammantaget blev världen en något säkrare plats.

Idag verkar Helsingforsandan vara under avskrivning. När 40-års jubileet av den berömda samarbets- och säkerhetskonferensen skulle firas i Helsingfors släpptes inte den ryska delegationen in Finland för att delta. Flera ledamöter i duman står på EU:sanktionslista. Finland är nu en del av den västliga sfären precis som de baltiska staterna. Man diskuterar på allvar för- och nackdelarna med ett Nato-medlemskap trots att Ryssland uppfattar att Nato som ett stort hot. Finland förbereder sig således för att eventuellt ansluta sig till Rysslands fiende nummer ett. Rollen som brobyggare mellan öst och väst, byggd på hårda realiteter från krigsåren, kommer kanske att överges.

Intern kritik i Finland har förekommit mot att samtalen med Ryssland minimeras i en tid då förtroendeskapande åtgärder mer än någonsin behövs på den internationella arenan. Den organisation som bildades under ”kalla kriget” som ett forum för dialog mellan öst och väst borde inte ha spelat ut sin roll.