Skriv ut denna sida

En ständigt brinnande fackla

Solveig Giambanco 16 april 2015
”Sveriges soldater är i Afghanistan för att legi¬timera USA:s fortsatta krig med sina drönare, specialstyrkor och bombplan. Hur rimmar riks¬dagens beslut med att Sverige endast skall delta utomlands i FN-insatser?” frågade sig Maj-Britt Theorin på manifestationen i december.
”Sveriges soldater är i Afghanistan för att legi¬timera USA:s fortsatta krig med sina drönare, specialstyrkor och bombplan. Hur rimmar riks¬dagens beslut med att Sverige endast skall delta utomlands i FN-insatser?” frågade sig Maj-Britt Theorin på manifestationen i december. Bild: Eva Wernlid
4 - 2015

Maj Britt Theorin varvar memoarskrivande med Natomotstånd. Man skulle kunna tro att någon som nyss har fyllt 82 år vill dra ner på tempot. Den socialdemokratiska politikern och freds- och nedrustningskämpen Maj Britt Theorin har inte gjort det. Hon gör tvärtom. Sveriges tysta men tydliga anslutning till Nato har fått henne att reagera, och nu manar hon till högljudd opinion. En som kan vänta sig ett besök är statsminister Stefan Löfven. 

Sjuttonde december. Mynttorget i Gamla stan. Regn och mörker. Fackelflagor yr i luften. Maj Britt Theorin lyser som en fyrbåk, både genom sitt engagemang och sin rödrosa halsduk. Hon står i snålblåsten och agiterar mot Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. Myten om 200 år av fred i Sverige är rejält punkterad.

Hon är en god talare. Välartikulerad och välformulerad.

– För tretton år sedan gick den socialdemokratiska regeringen med på att Sverige skulle delta med 40 fredsbevarade soldater i två månader i Afghanistan. För­frågan kom från den engelska regeringen. Det blev närmare 10 000 soldater sam­manlagt och 13 års krig under Natobefäl. En insats som inte har FN-mandat. Och som inte tar slut nu för Sveriges del, inte ens när de flesta andra krigförande län­der lämnat Afghanistan. Nu heter det att vi ska delta med 50 soldater för utbildning och rådgivning.

Maj Britt Theorin har länge efter­lyst debatt och öppenhet. Därför gläder hon sig åt den socialdemokratiska par­tikongressens beslut om och löftet från försvarsminister Peter Hultqvist om en vitbok om Afghanistaninsatsen. Att han inser vikten av att klargöra fakta.

– En vitbok är mycket mer än en ut­redning. Jag förutsätter att det blir kloka, oberoende granskare. Det finns många frågor som behöver få svar. Vilka var bevekelsegrunderna till att Sverige efter närmare 200 år av fred medvetet deltar i krig under Natoflagg? Det går stick i stäv med beslutet om att Sverige endast skall delta i FN-ledda insatser. Och hur går det ihop med regeringsdeklarationen den 3 oktober 2014 som entydigt förklararar att Sverige är alliansfritt? Eller att vi ska satsa på vårt eget försvar?

SJÄLV KAN HON INTE se annat än att det är ett sätt att stegvis och i tysthet när­ma sig Nato. Hon lutar sig på uppgifter från forskarna på Försvarshögskolan.

Maj Britt Theorin lämnar sitt sista styrelseuppdrag, UN Women Sverige, under våren. Yrkeslivet avslutade hon 1970. Men ingen ska tro att hon har läm­nat politiken för det. Två frågor enga­gerar henne fortfarande djupt: Sveriges inblandning i kriget i Afghanistan och opinionsarbetet mot ett svensktt med­lemskap i Nato.

Nu skriver hon sina memoarer. Hon berättar gärna och är generös med sina tankar när vi träffas på ett konditori i Vasastan i Stockholm en halkig januari­dag. Helgerna är över och de avbarrade julgranarna tornar upp sig på trottoaren utanför. Hennes stora familj har återgått till sitt.

– Min ena dotter har tryckt på. Hon anser det vara min skyldighet att visa det politiska livet ur ett kvinnligt perspektiv. Och jag är ju ett exempel på att det går att förena yrkesliv och mycket resande med familj och fyra barn. Men det är svårt att skriva. För varje händelse jag skriver kommer jag på något annat. Har tack och lov professionell hjälp, någon som kan sovra, se utifrån.

Det blir en blandning av hennes egen bak­grund, hågkomster från riksdagen, UD och EU-parlamentet. Ministrar har kommit och gått, alla från Erlander till Juholt. Hon har sannolikt en hel del att berätta.

Miljön har format henne. Hon är arbetartjej från Göteborg. Hennes pappa dog när hon var elva år och hon växte upp under kriget. Det var naturligt att bry sig om omvärlden. Hon kom i kontakt med SSU och har alltsedan 16 års ålder arbetat med in­ternationella frågor i övertygelsen om att krig måste förhindras. Ja, faktiskt väcktes hennes intresse ännu tidigare. Maj Britt Theorin kommer mycket väl ihåg händelsen som kom att prägla hennes yrkesliv.

– Jag firade fredsdagen 1945 med Hannelore, då var jag 13 år. Hon var en av de judiska flykting­barn som bodde på det hem som Ingrid Segerstedt-Wiberg hade tagit initiativ till. Det låg på min skolväg och Hannelore och jag hade blivit vänner. Genom henne genomlevde jag krigets fasor och mitt engagemang väcktes.

DET BLEV BÖRJAN på ett livslångt arbete för kvin­nor, fred och säkerhet. Där klass- och kvinno-perspektivet var ständigt närvarande.

Sin man, Rolf, mötte hon genom politiken. De fick fyra barn och så småningom nio barnbarn. De levde i ett samstämt och långt äktenskap.

– Jag föll som en sten när jag träffade honom. Hade aldrig varit med om något liknande. När andra berättar om kärlek vid första ögonkastet vet jag precis vad de talar om. Vi arbetade båda två, politiskt och mycket, och det fanns inga daghem förrän vår yngsta var fem. Innan dess pusslade vi med dagmammor, förlitade oss på andra i samma situation. Min mamma förvärvsarbetade och Rolfs föräldrar bodde långt från Stockholm. Hemmet skötte vi tillsammans så gott det gick.

Nu är hon änka sedan fem år.

– Jag saknar honom varje dag. Han ska finnas hos mig. Inget kan ersätta den förlusten. Min Rolf och jag var som två äppelhalvor, passade så väl ihop. Förutom politiken reste vi en hel del. Vi hade roligt. Vi såg ofta på fotboll, och när vi var i Spa­nien satt vi på kaféerna och hejade på Barcelona. Och vi var ett fint danspar. Jag ångrar bara att vi inte lärde oss argentinsk tango.

Maj Britt Theorin valdes in i riksdagen 1971 och blev kvar i 25 år. Olof Palme bad henne 1982 att åka till New York och FN som delegat under freds- och nedrustningsförhandlingarna. Resan dit tog henne med storm. Hon träffade människor i det lilla amerikanska socialistitpartiet, lärde sig mycket om USA och knöt kontakter för livet.

– Där skulle jag vara, detta var min plats; fred- och nedrustning.

Under 1970-talet fanns ett starkt engagemang bland allmänheten mot kärnvapen och en livlig debatt i medierna. Hon har konsekvent drivit sina frågor sedan dess. Och haft stort stöd. Inte minst från de alliansfria länderna.

HON TOG ÖVER ordförandeskapet i den svenska nedrustningskommissionen 1982 när Inga Thorsson avgick. Hon hade i sin tur efterträtt Alva Myrdal som blev kommissionens första ordförande 1962. Maj Britt Theorin arbetade i deras anda. En obruten linje av starka kvinnor under en period när Sverige var ett land att räkna med i freds-och nedrustningsfrågor.

– I nedrustningsarbetet var Alva den skarpa, intellektuella och Inga den tuffa och agitatoriska. Själv är jag nog både och. Jag är påläst, kollar och dubbelkollar, fakta måste vara korrekta och jag kan argumentera för min sak.

Trots att hon var motståndare till Sveriges EU-anslutning valdes hon in i Europaparlamentet 1995 och blev ordförande för kvinnoutskottet och aktiv i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Därtill har hon varit aktiv i en rad olika kvinnoorganisationer.

Maj Britt Theorin fyllde 82 år strax före jul och ser fram emot att avsluta memoarerna. Och att vara ”kul­turtant”. Efter vårt samtal ska hon i väg för att ändra några felbokade teaterbiljetter. Boken om Håkan Juholt har hon avslutat, Pierre Schoris självbiografi är under läsning. Och en trave olästa böcker väntar.

Men en kvinna som hela livet arbetar för fred och nedrustning släpper inte taget så lätt. Hon hin­ner med det också. Kanske lade hon grunden till sin fysiska styrka under ungdomsåren när hon var elitgymnast och spelade handboll. Högst på hen­nes politiska agenda står opinionsarbetet mot ett svenskt medlemskap i Nato. I boken Bevara alli­ansfriheten – Nej till Nato-medlemskap är hon ett av många tunga namn som från olika synvinklar och med skiftande partitillhörighet argumenterar mot ett närmande till krigsalliansen.

– Sverige måste bevara sin alliansfrihet. Det finns inga rimliga skäl till att vi ska ansluta oss till Nato. Vi måste bilda en bred och hörbar opinion och kräva svar från ansvariga på frågor om vad som händer om Sverige blir medlem i Nato.

FÖRRA REGERINGEN tog i maj 2014 beslut om att inleda förhandlingar om en eventuell inbjudan till Nato om att trupper skulle stationeras på svensk mark under krig, övningar eller kriser. Med samt­liga partiers stöd, utom V. Förslaget ska ut på remiss och beslut fattas 2016.

– Man har från ansvarigt håll sorgfälligt und­vikit att tala om att det kan innebära utplacering av kärnvapen på svensk mark. Hur kan Natos och Sveriges syn på kärnvapen vara förenlig? Vårt land har bedrivit en antikärnvapenpolitik sedan 1960-talet och hävdat att kärnvapen inte står för säkerhet. Sveriges politik går stick i stäv med Natos artikel 5, ”en för alla och alla för en”. Förespråkare som hävdar att vi kan välja vad vill delta i, önske­tänker. Vi måste få svar på frågor om vad eventu­ella kärnvapen på svensk mark får för följder. Ett medlemskap innebär att vår möjlighet att på ett trovärdigt sätt fortsätta att verka för fred- och ned­rustning och mot kärnvapen går förlorad.

Maj Britt Theorin är övertygad om att inte bara vi medborgare, utan även en del beslutsfattare, inte vet vad det innebär eller inser följderna av att vara Natoansluten. Därför kan statsminister Stefan Löfven, som enligt Maj Britt är en god lyssnare, vänta sig ett besök.

– Regeringsdeklarationen står sig: ”Den svens­ka militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt an­svarstagande för såväl vår egen som andras säker­het. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato”.

Har fått Martin Luther King-priset

Maj Britt Theorin, född 1932 i Göteborg, är en social-demokratisk politiker. Hon har bland annat varit riksdagsledamot mellan 1971 och 1995 och EU-par­lamentariker i slutet på 1990-talet och några år in på 2000-talet. I början av 1970-talet arbetade hon i den statliga Servicekommittén för att förbättra boende och särskilt kvinnors villkor. Det kunde röra planering av daghem eller bostädernas närhet till arbetsplatserna, samt upprustning av äldreboende och områdesservice. Hon satt också i arbetarkom­munens styrelse i Stockholm. I hela sitt yrkesliv har hon varit engagerad i freds- och nedrustnings-frågor. 2013 fick hon Martin Luther King-priset som delas ut till en person som har arbetat för fred, rättvisa, jämlikhet och solidaritet. Den 17 december förra året deltog hon tillsammans med bland andra Thage G Peterson, före detta socialdemokratisk försvarsminister, och Hans Linde, Vänsterpartiets gruppledare i riksdagen, i en manifestation mot en fortsatt svensk trupp i Afghanistan efter 2014.

50

militärer kommer att ingå i den Natoledda styrkan, Resolute Sup­port Mission, RSM, i Af­ghanistan under 2015. Enligt avtalet, som den svenska regeringen tecknade med Nato den 19 december förra året, står att insatsen gäller rådgivning, utbildning och stöd åt de afghanska säker­hetsstyrkorna. New York Times kunde dock avslöja i november att USA:s styrkor ska ha stridande uppgifter, enligt en order från Barack Obama. Risken finns att detta även påverkar länder som Sverige, vilka ingår i RSM.

Solveig Giambanco

Bildgalleri