Hans namn har valsat runt i världspressen de senaste åren, chefen för FN:s vapen-inspektörer i Irak, Hans Blix. Tidigare i år har Financial Times varit här i våningen på Runebergsgatan på Östermalm, men var mera intresserad av konsten på väggarna och mattorna på golvet. De tål att beses. Men FiB är mer intres­serad av den person som stiger fram som en ”front­figur” i den brokiga samling som bildar kärnan i motståndet mot det som kan bli de närmaste årens stora stridsfråga – svenskt medlemskap i Nato.

Hans Blix ”borde” inte vara mot Nato. Han är medlem i det parti som allra hårdast driver ett svenskt medlemskap – Folkpartiet. Hans huvudtes kan beskrivas som tämligen enkel – visar du musk­lerna så gör andra det också. Förr eller senare blir det slagsmål. Från sitt sommarresidens på Gräsö nödgas han konstatera att Östersjön, en gång lan­serat som ”fredens hav” håller på att bli raka mot­satsen. Det övas, kränks, övas, kränks. Huvud-ansvaret ligger hos Nato och Ryssland. Men Sve­rige drar sitt strå till stacken.

Nyligen befann sig svenska spaningsflygplan utanför Kaliningrad. Ryssarna övar inte bara i Öster-sjön utan har flottmanöver ända bort i Engelska kanalen.

Nationerna visar upp ett militärt kroppsspråk. Varför hålla på med alla dessa flygplan i luften och örlogsfartyg långt bort från hemmavatten? undrar Hans Blix. Det verkar nästan lite barnsligt, eller ”puerilt” (naivt, gossaktigt, enfaldigt) för att an­vända Blix eget ord. Östersjön är på väg att bli som en skolgård med gossar som retar varandra.

Om Sverige och Finland går med i Nato i morgon, hur ser Östersjön ut om fem år?

– Det blir ett Natohav med kustlinjer tillhöriga Nato och med ryssarna inträngda i Finska viken och Kaliningrad.

Enligt Blix skulle ett svenskt medlemskap bidra till att öka risken för ”gnistbildning”. Gnistrisken finns redan. Det kan leda till eskalering.

På frågan om Östersjön helt enkelt kan överta rollen som det mest eldfängda havet från Persiska viken svarar Blix:

– Nej, men mer otryggt blir det.

ENLIGT BLIX har Ryssland under senare tid brutit mot internationell rätt, både i Ukraina och på Krim. Men hotet från Nato som kryper allt närmare Ryss­land leder ofrånkomligen till ryska motåtgärder. Försöken att förstå Rysslands säkerhetspolitik – men inte ursäkta övertrampen – verkar utebli.

– Om man söker en lösning måste man förstå även den andra sidan. Annars kommer man ingen-vart. Det finns en ”alarmistisk” syn på Ryssland, att Ryssland vill skapa ett nytt tsarvälde. Men rys­sarna tycker att västvärlden rycker alltför nära deras gränser.

De befarar ett ukrainskt inträde i Nato (och kanske även att Georgien ansluter sig).

När Warszawapakten upplöstes lovade Nato att inte expandera österut. Det var inget skriftligt löfte. Men ändå ett löfte. Det hölls inte. Ryssarna blev bittra. Men Blix påpekar att flera länder fak­tiskt ville gå med i Nato. Det fick de. Det var lättare än att komma in i EU.

– När det gäller Polen var ett skäl att Clinton vil­le få polska röster i det amerikanska presidentvalet.

Blix påpekar också att amerikanerna är ute och söker närma sig de centralasiatiska republikerna, Azerbaijan och Kazakstan, också de gränsstater till Ryssland.

– Ryssarna undrar förstås varför denna militär-allians ska krypa allt närmare dem. Lägg till detta Kosovo, Irak och Libyen där ryssarna anser sig ha blivit överkörda.

BLIX MENAR ATT DET handlar om en känsla av ”förödmjukelse”. Västs sätt att behandla Ryssland skär djupa sår i den ryska folksjälen, i alla fall hos ledarna.

Ja, vad är det egentligen som Nato vill med en inringning av Ryssland? Störta regimen? Komma åt oljan och gasen?

Vi diskuterar frågan fram och tillbaka. Många har gjort det. Men man finner inte något säkert svar. Handlar det om att hålla i gång västs vapen-industri? Blix säger ”tveksamt, men det militärin­dustriella komplexet deltar förvisso inte i några fredsmarscher.”

Blix påpekar att ryssarna själva har sagt sig vilja gå med i Nato – både Jeltsin och Putin.

Blix medverkar i en nyutkommen bok, Bevara alliansfriheten, nej till Nato-medlemskap, i vilken flera svenska debattörer medverkar, militärer, dip­lomater, politiker.

NÄR DET GÄLLER ett eventuellt svenskt medlem­skap har det redan tagits flera steg – samövningar, materielsamordning. Sedan kom förra årets värd­landsavtal som kronan på verket.

– Man vill göra så många barn som möjligt med Nato och sedan kunna säga att ”nu är det väl dags att vi gifter oss”, säger Blix, som håller med om att avtalet smygs på svenska folket utan att ha varit på något sätt hemligt.

Men varifrån kommer den ständiga miss­tänksamheten mot Ryssland, för att inte säga rysshatet?

– Rysskräcken är inte befogad i dag. Det är visserligen KGB-FSB som regerar i Moskva och den demokratiska traditionen är svag. Men ett isolerat anfall mot Sverige är inte troligt. Inte heller om vi går med i Nato. Men spänningen i området ökar om vi går med.

Vilken roll spelar våra medier?

– De sammanfaller med den gamla rysskräck­en. Dreven går.

LITE ÖVERRASKANDE säger Blix att han inte alls tycker att den svenska nedrustningen de senaste decennierna har varit fel.

– Man kan se försvar som en försäkring. Att överförsäkra sig mot låga eller fjärran risker är att kasta bort pengar. Sverige spenderar 1,2 procent av BNP på försvaret. Men när det gäller Gotland hål­ler Blix med om att en upprustning kan motive­ras som en gardering mot en högst osannolik rysk aktion mot Baltikum. Men han påminner om att Åland är demilitariserat.

Är Nato, som det var meningen, en försvars­organisation?

– Under det kalla kriget var det en viktig och framgångsrik barriär mot sovjetisk expansion i Europa. Efter Sovjetunionens upplösning har Nato famlat efter en ny roll utanför Europa. Kanske kunde ett reformerat Nato en dag bli en regional organisa­tion som stöder FN i dess fredsbevarande uppgifter.

Kan man vänta sig fler Natokrig efter Afgha­nistan, Jugoslavien, Libyen, och med svenskt deltagande? Eller fick Nato nog i Afghanistan?

– Efter Afghanistan, Irak och Libyen finns i USA tack och lov tvivel på förmågan att vara global polisman och få med sig Nato.

Sverige har gett världen en lång rad bemärkta personer som har gjort insatser för fred och fri­het – Dag Hammarskjöld, Folke Bernadotte, Raoul Wallenberg. Om Sverige går med i Nato, blir Hans Blix den sista? Blix är inte så säker på det. Han tror inte på att ett alliansfritt hemland längre är fullt så viktigt för att bli accepterat som självständigt och opartiskt.

– Se på norrmännen. Trots Natomedlemskap har de de senaste åren burit den nordiska ledartrö­jan i nedrustning och medling.

Blix var på 1970-talet Sveriges utrikesminister. Nu är han tillbaka i svensk politik, trots 86 år på nacken. Vad som var däremellan var det som gjor­de honom känd, för att inte säga berömd – vapen­inspektionerna i Irak. Men också hatad, av många amerikaner som ansåg att han vek sig för Saddam Hussein. En som tyckte att Blix (och IAEA-chefen ElBaradei) bara var i vägen var den amerikanske vicepresidenten Dick Cheney. Blix minns ett möte med honom och Bush i Vita huset 2002:

– Det var utrikesministern Colin Powell som drev på att vi skulle få träffa dem före inspektioner­na. Cheney sa till oss att ”vi kommer inte att tveka att diskreditera er om ni inte kommer fram med det vi förväntar oss. USA kommer att ingripa direkt för att avväpna Irak. Bush uppträdde mera lugnt och korrekt. Cheney tillhörde ju hökarna tillsammans med försvarsministern Rumsfeld och Pentagonche­fen Paul Wolfowitz. De är lika hökaktiga i dag.

En del amerikanska tidningar behandlade Blix väl men de allra flesta hudflängde honom, bland annat högertidningen Washington Times där hans egen partikamrat, Per Ahlmark, skarpt kritiserade honom.

Blix ska hämta barnbarn på dagis och det är dags för sista frågan:

Är du verkligen medlem i samma parti som Per Ahlmark?

– Ja, men vi har inte setts på mycket länge. Det är klart att jag tycker att han agerade sjaskigt och försökte skada mig. Jag får väl trösta mig med att de amerikanska utrikesministrar som jag hade att göra med uttryckte sig annorlunda. Colin Powell sa att jag var ”som en Volvo”. Kanske han menade att jag var trög men pålitlig. Condoleezza Rice skrev i sina memoarer att jag var ”tuff och hederlig”.

Blix parti är nu på en diametralt annan väg än han själv när det gäller Nato. Vilket han beklagar.

– Men jag gillar kärnkraft och mycket annat av partiets politik. Man kan inte få allt om man går med i ett parti.

Blir du aldrig inbjuden av ditt parti att föreläsa om internationell rätt?

– Jodå. Jag är nog inte ännu persona non grata, som det heter på diplomatesiska.

Hans Blix – en av Folket i Bild/Kulturfronts egna hjältar

I nummer 10 drog vi i gång en serie där vi lyfter fram personer i Sverige som mellan 1914 och i dag har gjort berömvärda insatser enligt tidningens tre paroller, för yttrande- och tryckfrihet, till stöd för antiimperialistiska krafter och för en folkets kultur. Hans Blix, född 1928, är en svensk politiker (folkpartist), jurist och ämbetsman. Mellan 1981 och 1997 var han chef för Internationella atomenergiorganet, IAEA. År 2000 utsågs Blix till ordförande för FN:s inspektionskommission, UNMOVIC, som mellan 2000 och 2003 undersökte om Irak hade massförstörelsevapen. Blix utsattes i början av 2000-talet för hård kritik, framför allt från de kretsar som var positiva till en invasion av Irak. Men några laboratorier eller lager med kopplingar till massförstörelsevapen hittades aldrig. I boken Avväpna Irak från 2004 redogör Blix för det omstridda förspelet till Irakkriget och skriver bland annat hur George Bush och den brittiske premiärministern Tony Blair betedde sig närmast ”troende” beträffande massförstörelsevapnen. ”Jag menar att det inte skulle ha krävts mycket kritiskt tänkande hos dem [Bush och Blair] eller deras nära rådgivare för att förhindra uttalanden som vilseledde allmänheten”, skriver Blix. I dag är han en av få folkpartister som motsätter sig ett svenskt Natomedlemskap och det så kallade värdlandsavtalet som gör det möjligt för Nato att sätta in sin snabbinsatsstyrka i Sverige. Blix bör också lyftas fram för sitt omfattande arbete inom ramen för FN, där han lyckades skapa förutsättningar för bilaterala dialoger mellan länder, för att på så sätt komma bort från hot om sanktioner och krig.