Enligt uppgifter har närmare 300 kolgruvearbetare förlorat livet. Hur många arbetare, som man fortfarande inte har kunnat nå, är okänt. Denna katastrof hade kunnat förhindras om de tidigare gjorda varningarna som är baserade på vetenskapliga experiment beaktats, eller om varningar som prioriterar människor tagits på allvar.

Regeringen, liksom gruvans chef, ser händelsen som en olycka. Regeringens kretsar och deras anhängare beskriver sådana olyckor som vanligt förekommande. Händelsen förklaras med att ödet spelat in. Men i grunden bristande säkerhetsåtgärder, billig arbetskraft och vinstintresse ligger i botten. Tidigare statliga gruvor har överförts till privata företag och att det efter det uppstår dylika katastrofer är inte en tillfällighet. Tillämpning av underleverantörskap och privatisering är en av de viktigaste orsakerna som har lett till negativa konsekvenser för arbetarskyddet.

Dessutom har regeringarna i Turkiet i 19 års tid vägrat underteckna Internationella arbetsorganisationen (ILO):s konvention om ”Säkerhet och hälsa i gruvor” och för en kort tid sedan ägde så denna katastrof rum i gruvan i Soma. Ändå har den statliga revisionen rapporterat allt är ”normalt”, vilket också är ett markant symptom på likgiltighet.

Att förlusterna i liv vid kolgruvan inte är en ren olycka är uppenbart.

Detta rör sig om ett kollektivt mord och en stor mänsklig katastrof.

Resultatet är produkten av att man inte värderar människor och deras arbete särskilt högt.

Grunden till detta synsätt ligger i systemet.

Vi är alla, oberoende varifrån vi kommer, människor som är emot livets alla orättvisor.

Vi tror, att de ansvariga för denna katastrof, är de som sitter vid makten och på kapitalet.

Vi begär, att man på det internationella planet, att samtliga regeringar, med Sverige i spetsen, skall kräva förklaring av de ansvariga, att de omkomnas anhöriga skall tas om hand så att de kan leva ett värdigt liv och att man vid samtliga arbetsplatser, och främst de vid gruvorna, snarast skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa säkerheten och eliminiera förbudet mot att bilda fackföreningar.

Med högaktning inför våra omkomna arbetare,

och med fördömande av dem, som är ansvariga för denna den största arbetsplatskatastrofen,

önskar vi meddela, att vi inte kommer att glömma dem.