Ändå är ett antal "utposter" i det annekterade östra Jerusalem inte medräknade. De flesta illegala bosättningar är inga påhitt av fanatiska religiösa aktivister, utan sponsrade av den israeliska regeringen.
Tidsmässigt finns ett samband mellan nya israeliska bosättningar och de fredssamtal som av och till förts mellan israeler och palestinier, så att "framsteg" i fredsprocessen gått hand i hand med en ökning av bosättningsaktiviteten. Från starten av den så kallade "Osloprocessen" 1993 fram till mötet i Taba 2001, en period av relativt lugn i området, fördubblades således antalet bosättare på ockuperat område från 116.300 till 208.300. Andra rekordår var 2005, när Israel bländade världen med sitt ”fredsinitiativ” att dra sig ur Gaza, och 2008 när direkta förhandlingar genomfördes med USA:s stöd i Annapolis.
Israels olika regeringar har hela tiden hävdat att utbyggnaden av bosättningar inte är något hinder för fred. Naturligtvis är det precis tvärtom. Bosättningarna är helt avgörande för möjligheten till en rättvis och varaktig lösning av konflikten. Det har omvärlden, FN, EU och alla andra aktörer, för länge sedan insett. Ändå tvekar man att ingripa.
Sålunda har det senaste i raden av fredsprojekt, lett av den amerikanske utrikesministern John Kerry, till vidare lagts på is. Problemet är i korthet att den israeliska regeringen inte är villig att byta land mot fred, och kräver att ytterligare 13% av Västbanken läggs under israelisk kontroll i utbyte mot 3-4% av israelisk mark. Man har avvisat tanken på en gemensam övervakningsstyrka med deltagande av, förutom palestinier och israeler, även Jordanien och USA, motsätter sig att östra Jerusalem blir palestinsk huvudstad och kräver att inte en enda av de palestinska flyktingarna skall tillåtas återvända. Om Kerry dessutom tittade djupare i konflikten skulle han upptäcka att inget av de stora israeliska partierna i sina program egentligen erkänner någon palestinsk stat alls. Talet om en tvåstatslösning förblir bara struntprat för att förvilla världen.
Och under fredsparaplyet ökar förtrycket. I de drygt 60% av Västbanken som, efter Osloavtalet, kontrolleras helt av Israel (area C), växer de redan existerande bosättningarna som aldrig förr. I Eli, vackert beläget på en bergstopp, planeras 620 nya bostäder, medan bulldozers river palestinska hus i närbelägna Lubban al-Sharkiyeh. Redan nu finns i området omkring 350.000 ockupanter. Det totala antalet illegala bosättare har passerat 1/2 miljon.
Den israeliska arméns brutalitet mot palestinierna har ökat. Amnesty International har dokumenterat dödandet av 22 palestinska civila på Västbanken det senaste året, åtminstone 14 av dem i anslutning till olika protester. De flesta dödade är unga vuxna, fyra är barn. Enligt FN har fler palestinier dödats det senaste året än under de två senaste åren tillsammans. Totalt har på tre år 45 palestinier dödats och 261, varav 67 barn, skadats. Omkring 8.500 palestinier – av dem 1.500 barn! – har skadats av gummikulor och tårgas. Avspärrningen av 1,7 miljoner palestinier i Gaza fortsätter, och bristen på el, vatten och förnödenheter har drivit området in i en humanitär katastrof.
Arresteringarna och fängslandena fortsätter. I slutet av januari hölls 4.881 palestinier i israeliska fängelser, oftast dömda för protester mot ockupationen. Dessutom var 1.415 fängslade för att illegalt ha vistats i Israel. Israel är det enda land som automatiskt och systematiskt åtalar och dömer barn i militärdomstolar, och varje år hanteras 500-700 barn - en del så unga som 12 år! - inom det militära systemet. Enligt den palestinska grenen av Rädda Barnen (DCI-Palestine) misshandlas tre av fyra palestinska barn som fängslas av israelisk militär fysiskt i samband med arrestering och förhör.Barnen arresteras i sina hem på natten, mellan midnatt och klockan 5 på morgonen, förses med ögonbindlar, bakbinds och hindras att sova. De förs till något förhörscenter, där de i 96% av de dokumenterade fallen förhörs ensamma, utan närvaro av advokat eller någon förälder eller annan för barnen bekant vuxen person.
Ibland hålls barnen inspärrade i isoleringscell, i genomsnitt 10 dagar, innan de ställs inför en militärdomstol och får skriva på ett ”erkännande” på hebreiska – ett språk de inte förstår. Straffen avtjänas sedan, ofta bland vuxna kriminella, i fängelser inne i Israel – där barnen inte kan få besök av sina anhöriga. Anklagelsen är i de flesta fall stenkastning, ett brott som enligt israelisk militärlag kan ge upp till 10 års fängelse. Vid årsskiftet satt 154 palestinska barn i israeliska fängelser. Inga israeliska barn hanteras inom det militära rättssystemet.
Enligt EU:s associationsavtal med Israel vilar samarbetet på ”respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer”(artikel 2). En frysning av avtalet, och bojkott av Israel inom områden som handel, vetenskap, idrott och kultur, kunde vara en väg att tvinga Israel in i en verklig fredsuppgörelse. Istället gör sig EU, och den svenska regeringen, medskyldiga till förtrycket av palestinierna. Den väg man slagit in på är en återvändsgränd som bara kan sluta med en total konfrontation och kollaps med oöverskådliga konsekvenser. Är vi villiga att med vår passivitet medverka till en sådan utgång?
