När jag studerade nationalekonomi 1967, ingick Rostows teori om u-ländernas utveckling som en viktig del av kursen. För att komma ur sin fattigdom borde dessa länder stegvis gå samma väg som de industrialiserade länderna hade gjort; de måste bara få hjälp att passera en kritisk tröskel, ”take-off”, så kunde de sedan själva styra sin utveckling. Som radikala studenter kritiserade vi det synsättet. Senare blev jag varse om att Rostows teori, som presenterades 1960, redan tre år dessförinnan grundligt hade vederlagts av Samir Amin i hans doktorsavhandling (på svenska 1974 som ”Den globala kapitalackumulationen”). Den förklarade varför vissa länder industrialiserats och andra inte samt hur detta historiskt gått till. Där klargjordes världskapitalismens drivkrafter mot en polarisering i utvecklade och ”felutvecklade” länder, i centrum och periferi. Och helhetsperspektivet var inte eurocentrerat. Sedan dess har Amin fördjupat och utvecklat sin världsbild i något 40-tal böcker. De omfattar analyser av kapitalismens framväxt och utifrån klassmässiga, religiösa, tekniska, politiska och ekonomiska aspekter. Han har oavbrutet kommenterat viktiga förändringar i världen, fördjupat sig och tagit ställning. Ofta har han föregripit utvecklingen och analyserade till exempel den begynnande krisen i början av 1970-talet och förutsåg nyliberalismens frammarsch. Likaså förutspådde han finanskrisen 2008. Inte klockslaget och inte i detalj – det är omöjligt och han har ingen kristallkula – men förvånad blev han inte.

Samir Amin, som nu är chef för Third World Forum i Dakar, har ett drygt halvsekel bakom sig som samhällsforskare och är världsberömd. Han är marxist men inte marxolog dvs. han betraktar Marx’ gärning som en utgångspunkt för modern samhällsforskning, inte som en slutpunkt. Marx ansats och metod är mycket användbar men studera samhällsutvecklingen och tänka måste man göra själv.

Under de senaste åren har Amin sammanfattat världsläget och diskuterat förutsättningarna för motstånd mot imperialismen och dess följdverkningar, särskilt i ”The Liberal Virus – Permanent War and the Americanization of the World” (2004), ”Beyond US Hegemony? Assessing the Prospects for a Multipolar World” (2006) och “The World We Wish to See: Revolutionary Objectives in the 21st Century” (2008).

Finanskrisen 2008 markerar början av en ny fas i kapitalismens historia, menar Amin. I sin nya bok, ”Ending the Crisis of Capitalism or Ending Capitalism?”, kan han därför i koncentrerad form både summera och blicka framåt. Den nya eran kan närmast jämföras med tiden 1873-1945, en tid som såg den första ekonomiska krisen från 1873, uppsvinget under ”la belle époque” 1890-1914 följt av en period av kris, krig och revolutioner (trettiotalsdepressionen, två världskrig, ryska och kinesiska revolutionerna, befrielsekamperna i Asien och Afrika, Bandungprojektet) fram till krigsslutet 1945. Nästa fas har följt ett liknande mönster. Återhämtningen efter 1945 kulminerade 1975 (vinst-, investerings- och tillväxtnivåer har sedan dess aldrig kommit upp till samma nivå) för att från 1990 (efter östblockets sammanbrott, revolutionernas nederlag och välfärdsstaternas nedmontering) gå in i en ny ”belle époque” fram till 2008.

Men nu är världskapitalismens möjligheter till förnyelse uttömda. Dess destruktiva krafter är helt dominerande (oförmåga att utveckla den reala ekonomin, ökande polarisering som innebär slöseri i centrum och utarmning i periferin, hänsynslös exploatering av jordens knappa resurser). Troligen ser vi nu början av en ny period av kriser, krig och revolutioner som närmast är jämförbar med perioden 1914-1945.

Imperialismen har enligt Samir Amin gått in i en ny fas. Den består inte längre av ett antal sinsemellan stridande stormakter och monopolkapital som försöker dominera världen i kraft av industriellt ägande. Den kännetecknas heller inte i första hand av industristater i motsättning till dominerade icke-industrialiserade länder. Polariseringen i centrum och periferi ser numera annorlunda ut. Imperialismen är kollektiv och består av en ”triad” (Förenta staterna, EU och Japan) vars inbördes motsättningar är underordnade deras gemensamma strävan att sprida marknadsekonomin över världen och erhålla ekonomisk avkastning (”imperial rent”). Dess ekonomiska ställning är svag och expansionen måste stödjas med militära medel. Förenta staterna - med halva världens krigsmakt, tusentals baser utomlands och NATO som militärt redskap - syftar till att militärt kontrollera världen. EU och Japan är för sin ekonomi helt beroende av Förenta staternas militära styrka.

Imperialisterna utgörs idag av finansoligarkin främst i triadens länder som innefattar även traditionella kapitalister i den reala ekonomin. Dess makt härrör inte i första hand från formellt ägande av produktionsmedel utan från dess monopolliknande ställning på fem viktiga områden: teknologi, tillgången på naturresurser, det globala finansväsendet, kommunikations- och informationssystem samt massförstörelsevapen.

Finansoligarkin är beroende av lagar och annan infrastruktur i de stater där de verkar och därmed av statsledningarna i triadens länder. Motsättningarna till dem har hittills hållits under kontroll och regeringarna har i allt väsentligt stött finansoligarkins målsättningar.

Finansoligarkin/imperialisterna drivs av kapitalismens behov av ständig ackumulation dvs. att ständigt generera avkastning på sitt kapital. Det finns idag ingen stat, organisation eller gruppering (av stater eller plutokrater) i världen som kan eller förmår förändra huvudinriktningen på denna utveckling. Samma drivkraft leder även till ökande polarisering i världen och tilltagande utarmning av stora människomassor främst i de dominerade länderna.

Polariseringen präglar världen idag. Amin uttrycker den olika beroende på sammanhanget: mellan Nord och Syd, mellan centrum och periferi eller mellan imperialismen/triaden och dominerade länder och folk. Begreppen är till stor del överlappande men distinktionen kan i detta sammanhang lämnas därhän. Det väsentliga är att konflikten mellan dessa poler rör två avgörande områden: 1. Kontrollen av jordens naturtillgångar som Nord vill kunna utnyttja uteslutande för egen del och 2. Integreringen av världens jordbruksareal och -produktion i marknadsekonomin. Kring dessa två frågor sker en kamp på liv och död.

Stridens förutsättningar är unika i världshistorien. Exploateringen av jordens resurser närmar sig sin gräns på många områden (klimat, fossil energi, strategiska metaller och ämnen, matproduktion, vattenförsörjning, miljö). Somliga resurser som oljan tar slut inom överskådlig tid och de räcker i alla händelser inte för att lyfta ens en bråkdel av världens befolkning till samma ekonomiska nivå som i Nord. Halva jordens befolkning lever av jordbruk och till största delen i ineffektiva familjejordbruk. Om dessa förs in i marknadsekonomin, privatiseras och utsätts för ägarkoncentration till ett fåtal effektiva enheter (vilket till exempel förhandlingarna i världshandelsorganisationen WTO syftar till), leder det till att åtminstone tre miljarder människor blir ”överflödiga”. Det finns ingen fysisk möjlighet att ge ens en liten bråkdel av dessa människor arbete i industriell verksamhet. Triadens politik – som för närvarande drivs med full kraft – styr därför mot en intensifierad kamp om jordens resurser med utarmning och massvält för dem som blir utan. I förlängningen synes bara krig, massvält och folkmord, i värsta fall vår civilisations undergång. Till skillnad från tidigare i historien har mänskligheten faktiskt möjlighet att förgöra sig själv.

Men så talar inte ledande politiker och så motiverar de inte krigen. Politikens verkliga innebörd skyms av imperialismens propaganda. Argument som krig mot terrorismen, strävan efter demokrati och mänskliga rättigheter eller bistånd för att minska fattigdomen används flitigt för att dölja de verkliga skälen.

Sanningen är att Triaden har usel ekonomi och krigen går dåligt. Finansoligarkin ser ingen annan lösning än att försöka återupprätta det finansiella systemet som det var före kollapsen. Det är dömt att misslyckas och den har inte någon vision om strukturella förändringar som skulle kunna leda till en pånyttfödd kapitalism.

Hoppet står till de dominerade folkliga krafterna i Syd som har störst intresse av en förändring. Folken i Nord har samma intresse men lär inte gå i täten – de drar ännu vissa fördelar av Triadens politik. Men det är nödvändigt för folken i Syd och Nord, menar Amin, att samarbeta i en antiimperialistisk rörelse som kan bryta finansoligarkins makt. Målet är givetvis en förbättring av folkens levnadsförhållanden. Men det kan inte – av rent fysiska skäl – vara att uppnå samma nivå och livsmönster som i dagens Nord. Jordens begränsade resurser kräver att produktion, vanor och livsvillkor anpassas någorlunda rättvist såväl i Syd som i Nord. Vidare måste en sådan rörelse verka för en demokratisering (ett mycket vidare begrepp än till exempel västerländskt parlamentariskt statsskick) såväl inom varje land som inom rörelsen. Grundbulten är solidaritet mellan folken, dvs. ömsesidigt stöd och sammanhållning mot imperialismen och finansoligarkin, inte välgörenhet, ”fattigdomsbekämpning”, humanitet el.dyl.

Det långsiktiga målet för en sådan rörelse måste med nödvändighet bli socialism i betydelsen att folken tar makten över produktionen och inriktar den efter sina behov. När möjligheten till en återupplivad världskapitalism är stängd, står valet mellan barbari och socialism – som redan Rosa Luxemburg uttryckte det. Vi kan bara spekulera över hur en sådan rörelse kan komma att se ut; variationsmöjligheterna är oändliga. Men en utgångspunkt är Bamako-appellen (se länk nedan) som utformades av Samir Amin och antogs av World Social Forum på dess möte i Mali 2006.

”Socialismen” är inte resultatet av enstaka revolutioner. Den är en ny samhällsform som växer fram i en långvarig historisk process, fylld av omvälvningar och bakslag, som successivt förändrar samhällets produktionsförhållanden. Så gick det också till när världskapitalismen uppstod. Förutsättningarna började bildas redan under medeltiden. Franska revolutionen inledde de politiska omvälvningarna men kejsardömet kom tillbaka för att åter störtas. Industrialismen spreds sakta över världen. Amerika erövrades och folkmorden beredde vägen för dem som stöttes ut från den europeiska kapitalismen. (Miljoner européer utarmades sedan jordbruket inlemmats i marknadsekonomin. De kunde emigrera till Amerika och Australien – en möjlighet som inte finns för de miljarder bönder i Syd som idag hotas av samma öde.) Globaliseringen pågick ständigt. Och kapitalismens progressiva fas varade i ungefär ett sekel, 1800-talet, för att sedan börja stagnera. Dessvärre genererade den även kolonialism och imperialism som ofrånkomliga delar av systemet. Nu har den nått sitt senila stadium.

Samir Amin är kontroversiell. Etablerade ekonomer verkar inte läsa, eller förstå, honom alls. Amin går hårt åt alla marxologer och kritiserar ofta stelnade marxister och partier samtidigt som hans analyser är ytterligt välunderbyggda men krävande för läsaren. De flesta på vänsterkanten verkar därför förbigå honom med tystnad.

Men idag är läget allvarligt. Många behöver få klarhet om vilka krafter som verkar i världen, vilka historiska erfarenheter som finns och vilken politik som tjänar våra intressen. Rostows utvecklingsteori var på modet på 1960-talet och lär fortfarande ha anhängare. Alltför få läste Amin på den tiden. Men nu ligger ytterligare ett halvsekels produktion och väntar på att läsas även i Sverige.

---------

Recensionen har varit publicerad i Web-tidningen Politiken.se.