För oss som minns morgonvisitationerna i lumpen; välrakat, välputsat och översta knappen knäppt var det som gällde. Annat dög inte för oss bassar och förhoppningsvis väldisciplinerade dödszombisar i krigsmaktens tjänst.

För det var vad hela handlade om – att lära oss döda. Ingen är bättre lärare i den konsten än amerikanarna, förklarar en storvuxen svart krigsherre i USA:s sold (finns sådan, det visste vi inte) med beundran i rösten för Jeremy Scahill.

Detta i somaliska Mogadishu i amerikanska dokudramat Dirty Wars. En alldeles särdeles nyttig ögonöppnare som tyvärr snabbt försvann från bioreportoaren och nu bara kan återfinnas på DVD.

Nyligen, den 23 januari, specialvisad vid en debattafton på biografen Zita i Stockolm, med Carl Tham som moderator på temat om även Sverige deltar i smutsiga krig.

Vi får se vad kommer ut av det… (Filmen visas åter på Zita den 11 februari, kl 18)

Men ingen kassapjäs alltså; i USA inbringade futtiga  66 000 dollar första biohelgen efter premiären i somras. Lika snabbt försvann den från svenska biografer i höstas, trots goda recensioner i serösa medier (till det Oscarsnominerad som bästa dokumentär.)

I vår egen SvD ett halvhyfsat men lika förlåtande omdöme: för vad skulle hända om USA inte agerade världspolis?  Underförstått: sådana som Milosevic, Saddam Hussein, Gadaffi och nu senast al Assad i Syrien skulle härja fritt med att mörda sina egna folk.

Ergo sum: USA gör allt detta ingalunda frivilligt, utan tvingas till det i alla vårt intresse. Men som det visar sig – för alla som följer medier som sysslar med journalistik till skillnad från ren propaganda – i samtliga dessa fall en grov distorsion eller ren lögn: de suveräna stater USA och dess handgångna Nato krossar med hela sin militära tyngd, direkt eller via ombud, är/var de mest utvecklade i sin region.

Rena välfärdssamhällen jämfört med dagens dysfunktionella sönderbombade sophögar, med flyktingströmmar som i stort sett bara Sverige ser som sin roll att utdela permanenta uppehållstillstånd till.

USA har en egen agenda, en geopolitisk sådan som helt enkelt inte tillåter opposition. Detta i ett upplevt guldläge som enda kvarvarande supermakt och nu ser sin chans att skapa en helt egen världshegemoni.

Fattar man det inte själva finns folk i Washington som kan trumfa igenom dessa ambitioner över det redan krigströtta amerikanska folkets huvud. Där den fyndiga förkortningen R2P – Right to Protect – är inget annat än ett finurligt PR-påhitt att dupera både de egna såväl som världsopinionen med.

Hur det ser ut bakom propagandakulisserna är en helt annan femma. Den verkligheten skildras av andra än USA:s väldresserade medier och högst lönsamma underhållningsindustri.

I just udda filmer som Dirty Wars, ett verk av en inriktning tyvärr helt i skymundan och systematiskt nedtystat för den stora allmänheten. Den mer talrika biopubliken, tuggummigänget, väljer flashigare hollywoodopus på temat.

Sådana med muskelstinna sweatshop boys och smarta glamour girls i rollerna, som med list och bravado sopar rent på USA:s hotande fiender var de än gömmer sig i sina kulor. Nästan alla långt från amerikanska stränder och ingen av dem utgörande något som helst hot mot USA eller någon annan.

Allra minst mot oss i Sverige. T.o.m Vita Huset satsar numera på full scenografi i propagandans tjänst. Se bara verklighetens svarte president (försåtlig förhandspresenterad i populära TV-serien ”24” i god tid före presidentvalet 2008 – i Hollywoods USA är alla chefer numera rejäla afroamerikaner, i verklighetens USA sitter de svarta antingen bakom lås och bom eller framlider maktlösa sin dagar i hopplösa getton – Detroit det senaste) äntra en lång korridor på en röd matta, för att slutligen framför mikrofonerna melodramatiskt tillkännage segerbudskapet.

Mission accomplished än en gång;  chefsterroristen själv, Usama bin Ladin, har så äntligen spårats upp och vederbörligen avrättats. Glädjescenerna framför Vita Huset i Washington, också dessa autentiska, har ingen hejd.

Hela unga USA tycks på fötter, eller rättare sagt hängande ur fordonsfönster med jättelika amerikanska fanor fladdrande över biltaken. Stars and stripes forever! Vi vann!!Fast riktigt hur förklaras aldrig. Killen fanns ju inte ens med på FBI:s lista över misstänkta för 11 septemberattentaten.

En ensam gammal sjuklig islamisk terrorist mot USA:s väldiga krigsmaskin! Dessutom en terrorist från början skapad, tränad och beväpnad av USA i dess krig mot kommunismen i Afghanistan. Och vilken happy ending; hans modiga banemän mötte ju själva mangrant sitt öde i en helikopterkrash i Afghanistan kort därefter. Och var han inte redan död sedan tio år tillbaka…?

Hm…  Jeremy Scahill lägger pannan i djupa veck medan han lyssnar till vittnesmål och noggrant antecknar alla detaljer över USA:s krigsförbrytelser på ort och ställe, som den rigoröse undersökande journalist han är. Fast som amerikansk biohjälte helt osannolik. Ingen charmknutte precis, inte ett hjärtekrossarleende på en timme och 26 minuter, inga briljanta skämt och inte en enda vit blixtrande tandrad i söderns sol.

Kvinnorna i filmen har få tänder att blixtra med. Mest mormödrar i lerhyddan hemma i Afghanistan som visar bilder på döda döttrar och deras lika massakrerade barn. Inget att skratta åt precis.

Dagens uppskruvade unga biopublik väljer muntrare underhållning. Lotsade till rätt biokassa medels rejäla reklambudgetar, akrobatiska stunts, färgsprakande videotech och utan krävande budskap att bry hjärnan med.

Sockrad USA-propaganda som slinker ned lätt som en färdigtuggad McDonaldsburgare. Scahill har inte mycket tid för vare sig käk eller nöjen, mitt i det amerikanska tivolit. På sin höjd en kopp te mellan varven. Han vandrar, åker bil, tåg och flyger kors och tvärs med samma dystra min. Alltid ensam.

Bilderna från dagens USA som flimrar förbi ger föga uppmuntran. Visserligen i färg men mest som film noire. Ofta vet man inte riktigt var han befinner sig i ett spasmodiskt hoppande mellan olika scener i skilda hörn av världen. Med likartat samhälleligt förfall och ruin speglat i bilrutorna där hemma, liksom i de länder i tredje världen han besöker.

Militarismen har sitt pris. För USA måste försvaras med vapenmakt till varje pris. Donald Trumps glittrande glas- och marmorklädda USA, bara tvärs över East River, alltså. Folk i periferien får klara sig bäst de kan i sin slitna vardag, utan jobb och sjukförsäkring. Som bäst kan nedre planhalvans unga värva sig för militärtjänst i tredje världen.

Flickor, liksom sexuellt avvikande, är numera lika välkomna i uniform. Ju mer hjärntvättade desto bättre; informerade potentiella förrädare need not apply. Allra längst bort på Manhattan skymtar nya ”Freedom Tower”, det som nu äntligen ersatt de båda raserade tvillingtornen. Granne med självaste avreglerade superkasinot Wall Street, men föga celebrerad och ogärna avbildad i media trots sin spektakulära form och överdådiga format. För att inte onödigtvis locka nya flygplanskapare får man förmoda.

För sådana finns ju där ute, i ett allt växande antal. Vilket också är själva temat för filmen; ju mer bomber och fler aktiva amerikanska dödspatruller i världen och allt fler gravar de fyller, desto fler fiender. Ironiskt nog förbisett av maktens män. En av de senare är onkel Sams egen general, tidigare i Nationella säkerhetsrådet. Han förstår knappt frågan om varför amerikanska soldater dyker upp i en arméhelikopter mitt i natten, på en afghansk efterfest för att fira den lyckliga nedkomsten av nya barn i huset. Och skjuter ihjäl den förste man ser – point blank.

Ett befäl hos USA-sponsrade afghanska polisen visar det sig. Var han taliban? Vet ej men afghanska poliser kan ju mycket väl vara dubbelagenter. (Så mycket för ömsesidigt förtroende efter mer än tio års ockupation och många dollarmiljarder att köpa sig vänner för.) Husets unga kvinnor då, var de också talibaner? Var de gravida? Och de nu föräldralösa småbarnen?

Extra olyckigt, men de här människorna råkade väl bara befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Och kvinnor kan också vara terrorister. Jag har själv blivit beskjuten av kvinnliga terrorister, anförtror generalen på fullt allvar Scahill. Bilderna är fasansfulla, varning känsliga tittare! Scahill lägger pussel med dem i en sunkig lokal hemma i Brooklyn, med en fond av raserad urban infrastruktur utanför fönstren. Fäster dem på väggen och sätter ett extra stift i mössan på en mystisk amerikansk arméklädd ”amiral”, avbildad mitt ute i afghanska öknen.

Vem är han och vilka är dessa amerikanska ”soldater” som dyker upp för denna sanslösa mordorgie mitt i natten? De få överlevande kan bara beskriva gärningsmännen som skäggprydda och kallar dem amerikanska talibaner. Innan de helikopterburna stiger till väders i gryningen tar de sig besväret att återvinna sin mest dödliga last denna natt.

Man karvar helt sonika ut sina avlossade kulor, direkt ur liken med sina knivar. Varför då? Vilket förband tillhör de? Ingen vet, och inga svar står att få. Möjligen från någon USA-bas i en angränsande provins…

Amerikansk taliban fångad på bild. Fotograf okänd.Scahill identifierar snart nog ökenamiralen, i ett TV-inslag från presidentens medaljutdelning firande bin Ladins avrättning. Nu i fulla amiralsregalier fast utan huvudbonad. Han ler blygt inför presidentens alla hyllningar.

Hjälte för dagen som operationens chef men ser mest komisk ut med sitt ovana smile. Såsom farsa till debilt flinade Alfred E Neuman (han i Mad). Sen är det slutflinat. Flera stenansikten att intervjua i försvarsdepartement och Pentagon.

Ett rynkigt stoneface är mest stum av ursinne och ser ut som han vill förgöra Scahill med blicken. När han pratar ser det både ut som och låter som om tuggar makadam. En annan, en kommittémedlem i något utskott vill inte ens lyssna och lämnar podiet i protest då Scahill insisterar på svar.Lika lite en kassasuccé på bio, lika svagt är intresset för filmen från medierna. Inga svarta rubriker och någon offentlig utredning är det inte ens tal om.

Terroristerna skjuter på oss och vi kan inte göra annat än att försvara oss, är det underförstådda budskapet. Helst förekomma dem. Den nattliga räden var nog ett misstag, alls inget stort talibanmöte man kan ha förletts att tro. Scahill jobbar för The Nation, en publikation helt i skuggan av mediajättarna, och har själv hotats till livet.

En som höll på att råka verkligt illa ut för icke önskvärda avslöjanden lever än(?) på andra sidan jordklotet, i Jemen. Mirakulöst nog överlevande ett kulregn med 164 räknade kulhål. Han är advokat, juridiskt ombud för den jemenitiske journalist som direkt på plats beskrev scenen för drönarmordet på den amerikanske medborgaren imamen Anwar al-Awlaki, förmodad terrorist, och hans lika amerikanske tonårige son (om någon minns den händelsen för några år sedan).

Resultatet av en drönarattack beordrad  av president Obama himself, direkt från listan vid ett av hans regelbundna tisdagsmöten i antiterrorismens tjänst. Journalisten kan intervjuas på plats, livs levande bakom galler i sin cell där han befunnit sig alltsedan avslöjandet. Det han beskriver är ett blodbad med ytterligare många civila dödsoffer.

Inget olagligt i sig att som journalist beskriva detta, konstaterar myndigheterna och beslutar tidigt om ett frisläppande. Något som dock stöter på patrull: Obama kontaktade personligen Jemens president och bad honom kvarhålla journalisten, får sig Scahill till livs. Här drabbas han av allvarliga tvivel. Är något sådant verkligen möjligt? Kan man lita på dessa källor? Självaste USA:s president?

Men ack ja, en koll på Vita Husets hemsida bekräftar det hela, svart på vitt över skärmen: USA:s president har mycket riktigt kontaktat sin kollega i Jemen och begärt ett kvarhållande av journalisten. Så här står han nu således och snackar genom gallret (fast det nog inte riktigt var meningen). Inget hymlande, och ingen skymt av västlig pressfrihet här inte.

Tillbaka i USA letar Scahill i samma dystra sinnesstämning rätt på f d officerare som kan berätta något om omfattningen av USA:s hemliga krig runt om i världen. Ingen visar upp några medaljer, man ser mest ut som om man helst vill glömma det hela. Visst, det här sker storskaligt, dussintals om inte hundratals operationer pågår samtidigt lite varstans. Så fortsätter storyn som en filmad deckargåta, fast utan egentlig lösning.

Om nu USA har 14 separata officiella underrättelsetjänster, varför inte minst lika många ”verkställande” organ? Ett slags Pentagons egen ongoing Murder Inc. med många förgreningar och nivåer i kommandokedjan. Fast inte lika officiella. Ett namngivet verkställande organ är i alla fall JSOC - Joint Special Operations Command. Nu känt just för sin ökenamiral och succén med att spår upp och – utan vare sig rättegång eller dom – helt sonika avrätta en obeväpnad Usama bin Laden.

Filmen är baserad på en bok med samma namn. Dirty Wars, skriven av Jeremy Scahill och en medförfattare. Dramatisering och regi av andra begåvade människor. Bättre lycka hade han med en bok om Blackwater redan år 2006. En ökänd ”försvarskonsult” och produkt av förre neoliberale/neokonservative försvarsministern Rumsfields dröm om att privatisera självaste Pentagon.

Privata legoarméer som skulle sköta det hela effektivare, smidigare och billigare än byråkratiskt överreglerade ”big government”. (Upplägget står att läsa i Naomi Kleins Chockdoktrinen. Rumsfields store hjälte är Milton Friedman.) Jeremy Scahill visar motsatsen; hur företagets legoknektar härjar otyglat i Irak dit de tungt beväpnade skickats att införa demokrati.

Likhögarna växer i takt med allt hutlösare räkningar och kostnader för det offentliga. Skandalöst dyrt och blodigt alltså. Då 2006, till skillnad från nu, uppmärksammades Scahill av medierna och fick framträda i diverse utskottsförhör. Nu i ett och annat panelprogram i TV, mest i form av boxningsmatcher med inbjudna slagskämpar från de mörkaste gränderna.

Högröstade patrioter som argt avbryter honom och skäller honom för lögnare. Sånt gillar Amerika av idag och sånt säljer mycket och lönsam TV-reklam. Makten och dess ”presstitut” har lärt sig hantera dessa oönskade sanningar som om de inte existerade. Få rubriker och ”whistleblowers” som tystas med långa drakoniska fängelsestraff.

Mest som varnade exempel: håll käften eller du hamnar bakom galler resten av livet. Nakna årsvis i isoleringscell med bara ett lakan att skyla sig med, likt Bradley/Chelsea Manning. (Inte undra på om killen upplever sig ha genomgått ett könsbyte.)

Enda resultatet 2006 var att Blackwater bytte namn. Men verksamheten fortsätter; en stor del av Pentagons krigsbudget är utlagd på entreprenad. Och tillbaka där vi började: allt mindre krav på strikt knäppta knappar, reglementsenlig uniform och välrakade hakor, men desto fler skäggiga amerikanska talibaner som ostört sköter det mesta grovgörat på fältet.

Mördar ostraffat som det passar, utan offentlig översyn och hänsyn till några krigets regler. Som verkar i det fördolda och blir kvar medan ”trupperna tas hem”.Enda kravet från uppdragsgivarna är man sätter skräck i världen och gör klart var skåpet ska stå. ”Shock and awe” var stridsropet redan 2003 i Irak. Liknande operationer pågår, enligt Scahills sagesmän, nu rutinmässigt över hela världen.

Ledordet är ”covert” i motsats till ”overt”, d v s i hemlighet istället för öppet granskat. Till detta hårda straff för avslöjare som Manning och hot om galgen för Edward Snowden. Jeremy Scahill kan vara glad så länge han kan röra sig fritt – och faktiskt ens lever! Trots allt, filmen är ett måste. I synnerhet för västs uppväxande generationer.

Alla unga som nu systematiskt fostras i dödandets allt annat än ädla konst hemma vid speldatorn. Dödandet som spännande underhållning. Brats som sitter uppe halva natten och samlar virtuella ”poäng” på att döda och förstöra så mycket som möjligt, på kortast möjliga tid. Dyra kommersiella spelprogram som alla har sitt ursprung i militära virtuella träningsprogram för blivande soldater, bekostade av Pentagon och ytterst de amerikanska skattebetalarna. Det ena groteskare än det andra.

Våldspropaganda med vanställt svällande muskler och lika groteska vapen som skjuter allt och alla sönder och samman. (Titta in hos Webhallen under lunchen. Håret reser sig. Det senaste en hoppande och skuttande kämpe som ständig sliter huvudet av folk han stöter på!)Förbjud denna fascistoida våldssörja åtminstone i vårt land!

Och visa Dirty Wars i skolorna, istället för ”Det ska vi aldrig glömma” och annan allt irrelevantare sionistpropaganda. Vi svenskar har aldrig deltagit i någon judeutrotning och tänker inte börja nu, men lockas idag aktivt att delta i neokoloniala aggressionskrig i Natouniform.

Det enda Scahill kan anklagas för är naivitet, medveten eller omedvetet. Som om han kommit på något verkligt nytt och unikt. Ett journalistiskt scoop. Veteraner från Vietnamkriget kan dock berätta att alltsammans bara är en fortsättning på vad som utspelades storskaligt redan i Indokina. Då hette ”hjältarna” Gröna Baskrarna och i synnerhet Delta Force, med eller utan John Wayne och privata vinstintressen.

Inget nytt under solen.

Dödandet fortsätter i accelererat tempo.

Imperiet kräver det.

Framtiden går i destruktionens tecken.

Vi är alla medskyldiga genom vår passivitet.