Israel är ”moraliskt bankrutt av sin helgonförklarade offerroll, som används för att rättfärdiga en ockupation som tävlar i brutalitet och rasism med apartheids Sydafrika”, menar Hedges.
Många av de mest upplysta och utbildade medborgarna, kanske så många som en miljon, har enligt Hedges lämnat Israel. ”Dess demokrati – som alltid varit bara för judar – har kidnappats av extremister som driver landet mot fascism”. Människorättsaktivister, intellektuella och journalister utsätts för avlyssning, godtyckliga arresteringar och smädeskampanjer, och skolan har blivit en militär indoktrineringsmaskin. Liberalerna vrider sina händer i vånda över ”nödvändigheten” av flygangrepp mot Gaza och förstörelse av palestinska hem. De försäkrar hela tiden att de vill fred och mänskliga rättigheter. Men myten om den demokratiska judiska staten rämnar, och verkligheten avslöjar vad som hela tiden varit målet – transfer, det vill säga bortdrivning, av palestinerna, storskalig landstöld och inflyttning av judar från hela världen för att ersätta de fördrivna. Sammanfattar Hedges.
När Israel 2008 angrep Gaza – en attack som lämnade 1.419 palestinier, de allra flesta civila, döda, och över 5.300 skadade, ofta för livet – var det inget misstag. Brutaliteten och vapenanvändningen var ohygglig, planläggningen noggrann och framför allt lyckades man hålla omvärlden borta från att rapportera om vad som pågick. ”Obeväpnade civila slets i bitar av splitterbomber avfyrade av tanks” skriver Max Blumenthal i sin bok ”Goliath”. ”Barn täckta av brännskador från vit fosforvapen togs till sjukhus; några döda med bisarra skador av de nya experimentella Dense Inert Metal Explosive (DIME) bomberna”. En grupp kvinnor sköts fast de viftade med en vit flagga. Israeliska soldater dödade åttaårige Ibrahim Awajah – och använde sedan hans döda kropp för prickskytte inför hans mors ögon. Många liknande brott finns dokumenterade.
Mördandet av civila i Gaza hade, liksom anfallet mot Libanon två år tidigare, stort stöd bland israelerna, inklusive förmenta fredsivrare som författaren Amos Oz – vars böcker är rekommenderad läsning för barn i svenska skolor. I en opinionsundersökning av Daniel Bar-Tal vid Tel Avivs universitet sammanfattas den israeliska hållningen till övergreppen som generellt präglad av ”offerroll, belägringsmentalitet, blind patriotism, aggressivitet, självrättfärdigande, avhumanisering av palestinierna och okänslighet för deras lidande”.
Enligt propagandan, skriver Blumenthal, kommer alla icke-judar i alla tider att försöka utrota det judiska folket. Under resor till Auschwitz förklarar reseledarna för studenterna - som strax skall påbörja sin militärtjänst - att målet för araberna, tillsammans med resten av den icke-judiska världen, är ett nytt Auschwitz. Det enda som står mellan israelerna och dödslägren är armén. Soldaterna utrustas med böcker som Torat Ha´Melech (”Kungens Torah”) med religiös ”vägledning”, där det sägs att icke-judar är ”omänskliga av naturen” - och rabbiner förklarar att det, enligt judisk lag, är tillåtet att döda bebisar ”om det står klart att de kommer att växa upp för att skada oss”. Rasismen, som en gång var förbehållen den yttersta högern, är idag mainstream, normaliserat tänkande, i det israeliska samhället.
”I Israel har man tre olika system av lagar” konstaterar den palestinsk-israeliske politikern Ahmed Tibi. ”Ett är demokrati för 80% av befolkningen. Det är demokrati för judar. Jag kallar det etnokrati, eller man kan säga en judekrati. Det andra är rasdiskriminering för 20% av befolkningen, de israeliska araberna. Det tredje är apartheid för befolkningen på Västbanken och i Gaza”. Sedan 1967 har åtminstone 750.000 palestinier någon gång varit fängslade av regimen. I nuläget håller Israel mer än 4.500 politiska fångar, varav över 200 barn och drygt 300 fängslade utan rättegång eller dom.
Rasismen finns överallt i det israeliska samhället. Slogans som ”Död åt araberna” skanderas på fotbollsmatcher och sprayas på husväggar, högerextrema mobbar angriper afrikanska flyktingar och en mängd genomröstade lagar – i nuläget ett 50-tal! – diskriminerar aktivt icke-judar gentemot judar. Idén om Israel som ”en judisk och demokratisk stat” har kommit till ett abrupt slut, konstaterar den kanadensiske kolumnisten Jim Miles - och den nuvarande ledningen har valt judiskhet framför demokrati. ”Militären har blivit den viktigaste institutionen för gemenskap och fostran”, och det har skapats ”en kolonial kultur där judisk israelisk ungdom programmeras att agera sadistiska herrar över sina palestinska grannar”.
Medan den nu bortgångne Nelson Mandela upprepade gånger varnat för Israels utveckling mot en apartheidstat, anser EU och vår regering fortfarande landet vara ”ett utmärkt exempel på demokrati” i Mellanöstern. En uppfattning som man blir alltmer ensam om i världen.
