Chile gick till president- och riksdagsval i november 2013. En av de nio president-kandidaterna var Marcel Claude, som stöds av rörelsen "Todos a La Moneda", på svenska "Alla till La Moneda"  (La Moneda är Chiles presidentpalats). Rörelsen består av flera mindre partier och organisationer inom vänstern.

De viktigaste punkterna i det gemensamma valprogrammet är:
    •    en konstituerande församling som föreslår en ny författning.
    •    en utrikespolitik baserad på solidaritet, internationalism och ickevåld.
    •    ett rättighetssamhälle som garanterar bland annat utbildning, hälsovård, bostadspolitiken, transporter, rättviseväsende, kultur.
    •    garanterade rättigheter för ursprungsfolken, för funktionshindrade, för sexuellt likaberättigande, för barnen och för djuren.
    •    åternationalisering av landets naturtillgångar, i första hand kopparn och andra viktiga mineraler.
    •    ändring av skattesystemet för att minska ojämlikheten.   

Todos a la Moneda rör om

Marcel Claude berättar att när rörelsen höll sitt första offentliga möte  i januari 2013 kom ca 200 personer. När Marcel Claude ett halvår senare i augusti gick till Chiles valmyndighet för att registrera sin preseidentkandidatur,följdes han av över 10 000 personer. I september fyllde han en av Santiagos största inomhusarenor, den anrika Caupolican-teatern, med över 7000 personer och när han avslutade valkampanjen med ett massmöte i  november deltog 50 000 personer. (Att jämföra med de 5000 som den vinnande socialdemokratiska kandidaten Michelle Bachelet samlade.)
 
Trots att rörelsen "Todos a La Moneda" bara fick 3 procent av rösterna i presidentvalet lyckades ändå rörelsen skaka om den politiska agenda som gällt i Chile under 24 år  av “övergång till demokratin”. Marcel Claude visade upp "det andra Chile", det Chile som inte finns i de stora media men som är en verklighet för miljoner människor.

Men den stora “vinnaren” i det chilenska presidentvalet, sa Marcel Claude i sina anföranden i Stockholm, var ändå de mer än 50 procent av de röstberättigade chilenare som inte ens röstade. En tydlig illustration av den brist på politisk legimitet som råder i dagens Chile. En stor del av chilenarna, framför allt unga människor, tror inte på det politiska systemet i landet. Trots detta lyckades rörelsen “alla till La Moneda” skapa över 150 valkommittér runt om i Chile och på många håll i världen där chilenare lever idag.

“Chile måste demokratiseras”

Chile måste demokratiseras, sa Marcel Claude och lyfte fram det han anser vara de viktigaste frågorna.

Bortsett från vissa kosmetiska förändringar är Chiles gällande författning, grundlag, i princip den författning som Pinochetdiktaturen med våld påtvingade Chile 1980. Till skillnad från alla andra före detta diktaturer i Latinamerika har Chile inte folkomröstat om att ändra författningen, trots att det är 24 år sedan diktaturen upphörde och landet haft sammanlagt fem valda regeringar sedan dess.

Det är resultatet av den pakt som ingicks mellan diktaturen och den borgerliga oppositionent innan diktaturen upphörde. Tyvärr har Chiles socialistiska parti anslutit sig till den pakten. Som författningen  nu är utformad är den djupt odemokratisk, därtill konstruerad på ett sådant sätt att den är svår att ändra.
Trots att det är denna diktaturens författning som reglerar liv och politik i Chile beskrivs ändå landet av stora media som en exemplarisk demokrati.

Odemokratiskt valsystem

En av den diktatoriska författningens främsta och värsta hörnstenar är det binominella valsystemet.

Det går i korthet ut på att varje valdistrikt kan utse endast två ledamöter till parlamentet.Konkret innebär detta att för att ett parti, eller ett politisk block ska vinna de båda platserna i parlamentet måste blocket/partiet få 66,6 procent av rösterna. Men får partiet/blocket endast 66 procent får det bara den ena av de två platserna, medan den andra tillfaller det parti som fått näst mest röster, säg 17,2 procent av rösterna. Då spelar det ingen roll att ett tredje största parti/block fått 16,8 procent, eftersom det bara finns två mandat/platser att fördela.

Teoretiskt sett kan alltså ett parti som fått litet drygt 17 procent av väljarnas röster likställas med det parti/block som fått 66 procent. 17 procent blir därmed lika med 50 procent.

Det var diktaturens “genialiska” lösning för att säkra sina och högerns intressen i det politiska system som skulle efterträda diktaturen i Chile. Så har också högern alltsedan1990 kunnat kontrollera hälften av det chilenska parlamentet och därmed blockerat varje möjlighet att förändra vare sig grundlagen eller valsystemet.

Tillsammans med en stor majoritet av chilenarna kräver därför rörelsen “Todos a La Moneda” att det bildas en konstituerande församling, “Asamblea Constituyente”, med uppdrag att föreslå en ny och demokratisk författning, som sedan underställs folket i en folkomröstning.

 Diktaturens antiterroristlagar gäller fortfarande

Det är inte bara författningen som är kvar från diktaturens tid. Pinochets antiterrorist-lagstiftning har  fortsatt att tillämpas mot framför allt Chile största ursprungsbefolkning, mapuche-folket och det på det brutalaste sätt. Flera massakrer har ägt rum mot detta modiga folk som kämpar för att återta sitt territorium, sin kultur och sina rätighetter. Under de 20 år som centeralliansen “la Concertación” regerade mördades 79 mapuches, nio av dem under Michelle Bachelets regering, 2006-2010.

“Todos a La Moneda” kräver att denna skamliga lag omedelbart avskaffas!    

Nyliberalismens vagga

Inkomstskillnaderna i Chile är en av de största inom OECD och en av de största i världen! Det får sin förklaring i att Chile var det första land att fullt ut tillämpa den  nyliberalism som sedan blev en “förebild” för högern runt om i världen. Ingenstans har rika människor blivit så ofantligt mycket rikare och klyftan så enorma som i Chile.

De stora ekonomiska grupperna dominerar i princip vartenda område i samhällsekonomin.  Systemet befästs av den chilenska arbetsmarknadslagstiftningen, som också den är ett arv från diktaturens tid. Man kan visserligen bilda hur många fackklubbar man vill och diskutera med arbetsgivaren, så mycket han går med på, men det finns inga kollektivavtal som ger arbetarna några avtalsbundna rättigheter.

En stor del av arbetarna har dessutom bara tillfälliga jobb eller är säsongsarbetare, exempelvis inom jordbruket, Chiles stora exportbransch.Arbetsdagarna ligger ofta på mellan 10 och 12 timmar och inom många områden är 14 timmars arbetsdag inget ovanligt. Alla dessa arbetare har ingen trygghet alls och kan förlora sina jobb i princip när som helst.

Någon strejkrätt finns inte och inte många vågar heller riskera sitt jobb i en strejk, hur dåliga villkoren än är.    

“Todos a La Moneda” kräver att att diktaturens arbetsmarknadslagstiftning omedelbart avskaffas och ersättas av en lagstiftning som tillvaratar de anställdas samtliga fackliga rättigheter!
 
Det privata pensionssystemet i Chile skapades 1980 av Pinochetdiktaturen och är ett tydligt exempel på företagens inflytande. Systemet har kopierats eller blivit inspirationskälla för flera länder med högerregeringar i Latinamerika, men också Sverige har tillämpat det i systemets privata del.

Pensionssystemet går ut på att flera privata pensionsbolag, som förvaltar pensionsfonderna, konkurrerar sinsemellan om att ta hand om allt pensionssparande, som är helt kontobaserat.

Dessa pensionsbolag kan profitera på och göra enorma vinster med arbetarnas pengar. Enligt många ekonomers beräkningar kommer den generation som går i pension med detta system att få en skamligt låg pension, som gör ett anständigt liv omöjligt.

Den amerikanske nobelpristagaren i ekonomi, ekonomiprofessorn Paul Krugman sa, efter att ha satt sig in i det chilenska pensionssystemet: ”Tack gode gud att USA inte har det systemet utan har kvar det statliga pensionssystemet”.

"Todos a La Moneda" kräver därför att detta system skrotas och ersätts med ett statligt och rättvist pensionssystem.

Chiles befolkning i stort lider också av stor stress. Självmordfrekvensen ökade redan under diktaturen men har nu stigit dramatiskt. Livet och ekonomin går helt enkelt inte ihop. En stor del av de chilenska familjerna är så skuldsatta att de aldrig kommer att kunna betala tillbaka skulderna under sin levnad. Men trycket att konsumera är enormt. Precis som här är budskapet att livets mål och mening är att konsumera, oavsett om du har pengare eller inte.

Åternationalisera kopparn och satsa avkastningen på offentlig skola och sjukvård

Chile har skänkt bort sina naturtillgångar och därmed också gett de multinationella företagen gigantiska vinster. Eftersom företagen “fifflar”med boföringen undekommer de skatt i Chile. Det handlar om koppar i första hand, men också lithium, saltpeter, elektricitet och till och med dricksvattnet! Salvador Allende nationaliserade koppartillgångarna och Pinochet såg till att en del av vinsterna kom militären till del. Men samlingsregeringen La Concertacion avnationaliserade koppartillgångarna och gav den tillbaka till de tidigare multinationella/nordamerikanska ägarna.

Om kopparn åternationaliserades skulle det ge staten inkomster på 20 miljarder dollar om året. Med de pengarna skulle man kunna finansiera både ett offentligt, gratis och väl fungerande utbildningsystem och dito sjukvård. Privatiseringen av skolorna på alla nivåer är omfattande. De drivs som vilka företag som helst, där vinsten är det viktigaste. Som i Sverige. Avgifterna till de privata skolorna är höga, medan de offentliga skolorna har mycket lite resurser.

Segregationen är stor.
Man har räknat ut att de som lånar pengar till en högskoleutbildning inte kommer att kunna betala tillbaka skulden, eftersom det rör sig om så stora summor.
“Todos a La Moneda” kräver därför gratis, offentligt utbildning av högsta kvalitet. Detta skulle vara helt möjligt med t ex sju av de 20 miljarder dollarna från kopparn. Privatiseringen av Chiles sjukvård liknar skolornas och privatiseringen av den allmänna vården är en katastrof, där människor dör i väntan på vård.

Det gäller förstås inte de som kan betala privatvård. Med 13 av de 20 miljarder dollarna från en åternationaliserad koppar skulle den chilenska sjukvården kunna rustas upp till en högkvalitativ nivå och återgå i offentlig ägo. Såväl utbildningen som sjukvården är i likhet med förhållandena inom arbetslivet konkrta exempel på vad nyliberalismen har inneburit för Chiles folk. En enorm utarmning av folkflertalet och samhället enbart för att maximera vinsten för några gå grupper.

“Todos a La Moneda kräver därför offentlig och gratis utbildning och sjukvård av högsta kvalitet!

Straffa de skyldiga

Fortfarande går många militärer och civila i Chile fria, trots att de gjort sig skyldiga och medskyldiga till brott mot mänskligheten under diktaturen (1973-90). Under tiden fortsätter både anhöriga till offer och de överlevande från Chiles och USA:s kupp den 11 september 1973 för “Sanningen om våra “försvunna” kamrater, rättvisa, och fullständig upprättelse”. Den kampen överger vi aldrig.”

“Todos a La Moneda” kräver att de militärer och poliser som på något sätt varit inblandade i diktaturens brott mot de mänsliga rättigheterna inte ska få vara kvar vid institutionerna. Chiles förvarsmakt måste också demokratiseras från grunden!

Marcel Claude besökte Stockholm, 12 - 13 januari 2014

Marcel Claude befinner sig nu under januari på rundresa i Europa, inbjuden av rörelsens stödgrupper i Europa. Söndagen den 12 och måndagen den 13 januari var han i Stockholm, där han träffade stödgruppen från Stockholm och Södertälje och talade på ett offentligt möte med chilenska flyktingar. På måndagen träffade Marcel Claude också representanter från Vänsterpartiets riksdagsgrupp, deltog i en pressträff, med bland andra FiB och avslutade sitt besök i Stockholm med en föreläsning på Stockholms universitet. Tisdagen den 14 åkte Claude vidare till Malmö, för att någon dag senare resa vidare till London. Under sin rundresa i Europa besöker han, förutom Sverige, även Frankrike, Österrike, Tyskland, Belgien, England och Schweiz.

Jorge Contreras

19 januari 2014 

Tidningen Arbetet 16 januari 2014: Hur förändras politiken i Chile …Marcel Claude, ledare för en ny politisk rörelse med studenter, fackföreningsfolk och miljövänner?

"Du vill ha gratis utbildning och vård i Chile. Hur ska det finansieras?

– Bland annat genom att förstatliga naturtillgångar. Att göra vård och utbildning gratis kostar cirka 140 miljarder kronor om året. Genom att förstatliga naturtillgångar får vi in 200 miljarder. Dessutom vill vi göra en förändring av skattesystemet. Företag ska inte kunna göra skatteavdrag lika lätt som förr. Det skulle ge kring 70 miljarder till i statskassan.

Chile är en exportnation. Hur ser ni på frihandelsavtalet Mercosur?

– Vi har nog världsrekord i frihandelsavtal. Vi vill se över de frihandelsavtal som slutits med USA och EU samtidigt vill vi öka handeln med de andra länderna i Latinamerika. Mercosur (som är ett avtal mellan länderna i Latinamerika) är vi bara delvis anslutna till."