Redan som mycket ung deltog han i paramilitära gruppers attacker mot och mord på palestinska civila under den etniska rensningen i samband med Israels skapande 1948.

Efter en framgångsrik karriär som militär i Israels olika krig mot sina grannländer använde han sin tid som politiker till att intensivt arbeta för fortsatt fördrivning av palestinier och utbyggnad av israeliska bosättningar på ockuperade palestinska områden.

Sharon motsatte sig alla fredsavtal med palestinierna, inklusive Osloavtalet om en varaktig fred och ömsesidigt erkännande. Som försvarsminister var han ansvarig för Israels invasion av Libanon 1982 – ett angrepp som kostade uppåt 15.000 libaneser och palestinier livet – och de efterföljande massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila, där närmare 2.000 civila palestinier under tre dygns orgier knivmördades, brändes, våldtogs och skändades av libanesisk fascistmilis under israeliskt överinseende.

År 2000 startade han, genom en provokativ promenad på Tempelberget i Jerusalem, en ny våldsspiral, den andra Intifadan, som fortfarande pågår. I april 2002 anställdes en massaker på palestinier i Jenin på Västbanken, där Sharon lyckades hindra FN att göra någon utredning.

Och samma år startade han bygget av den separationsbarriär, apartheidmur, som trots fördömande i Internationella Domstolen fortfarande byggs på ockuperad palestinsk mark.

Ariel Sharon, i folkmun kallad ”Slaktaren från Sabra och Shatila”, men av vissa svenska högerpolitiker  ”en stor ledare” och ”en vis statsman”, har gått ur tiden - och därmed lyckats undkomma att ställas till svars för sina många brott. Ingen palestinier, eller vän av en rättvis fred i Israel/Palestina, kommer i alla fall att sörja hans frånfälle.