Söndagen den 18 november 2012, omkring klockan två på natten, dödades Tamer Salama Eseifan (4) och hans syster Jumana (2) när ett israeliskt stridsflygplan avfyrade en missil mot deras hus utanför staden Jabalya i Gaza. Den israeliska militäroffensiven, ”Pillar of defense”, var igång och barnen i denna familj, liksom i många andra palestinska familjer, var vettskrämda av larmet från bombningarna. ”Vi flyttade dem till vår säng, och de fick sova mellan mig och sin far” berättar barnens mor, Reda Eseifan. ”Tamer vaknade mitt i natten. Han var törstig och bad om mjölk. Han hade hosta och jag gick till köket för att hämta litet mjölk, när allt hände. Ingen av oss hörde någon varning eller ljudet av något bombnedslag...jag såg stenen på sängen där de sovit. Jag kunde inte se någon...Jag kunde ha blivit dödad tillsammans med dem, men Tamer räddade mig”.
Fallet med familjen Eseifan är inte unikt. I rapporten ”Genom kvinnors ögon” redogör det palestinska människorättscentret (PCHR) för ett antal liknande händelser där föräldrar mist sina barn, barnen sina syskon eller föräldrar, män och kvinnor sina livskamrater och familjeförsörjare. Sammanlagt dödades 171 palestinier, varav 102 civila – inklusive 35 barn, 14 kvinnor och 3 journalister - i denna offensiv. 648 palestinier, varav 213 barn, skadades. Israel genomförde totalt 1.350 luftangrepp. 61 hus förstördes helt, och hundratals andra delvis. Syftet med attackerna var, och har förblivit, oklart.
Gemensamt för många av de drabbade är att de attackerats i eller nära sina hem, ofta mitt i natten när de sovit, och utan relation till någon form av militär aktivitet från motståndsrörelsen eller annan särskild händelse i närområdet. Mohammed Talal Saad Salman (27) och Tahreer Ziad Salman (22) dödades i sin trädgård mitt på dagen, efterlämnande Tahreers svårt skadade make, Jamal, och två små barn som också skadades i attacken. Fuad Khalil Hijazi (46) dödades en kväll klockan 19.20 i sitt hem, tillsammans med sina barn – Mohammed (4) och Suhaib (2) - samtidigt som 28 andra civila skadades. Ronan Arafat (5) dog när hennes hem plötsligt besköts med tre missiler, som också skadade två andra barn och två kvinnor. Ahmed Tawfiq al-Nassasra (17) och hans bror Mohammed (19) dödades, och 9 andra medlemmar i deras storfamilj skadades, när huset attackerades med en F16-missil sent på kvällen. Flera av familjemedlemmarna hade redan gått till sängs och sov när angreppet kom.
Attackerna i Gaza har lämnat efter sig ett stort antal söndertrasade familjer, efterlevande som utöver sina egna trauman också tvingats ta hand om barn och anhöriga till dödade släktingar, barn som tvingats avsluta sina studier och bli familjeförsörjare i sina föräldrars ställe. Till detta kommer unga människor som drabbats av livslånga handikapp till följd av ryggmärgsskador och amputationer, svåra posttraumatiska tillstånd (PTSD), barn som blir hysteriska av flygplansljud, har mardrömmar och väter ned sig, ökat våld och splittring inom familjerna, och en förödd ekonomi utöver den som redan åsamkats Gaza av 6 års sanktioner och avspärrningar – något som fått fortgå utan större protester från de demokratiska länderna i Väst, inte minst svenska politiker inom såväl alliansen som oppositionen. Det är, som alltid, kvinnorna som fått bära den största bördan av denna sociala, ekonomiska och mänskliga katastrof. En katastrof som bara fortsätter.
Krigshandlingar riktade mot civila är ett allvarligt brott mot internationell humanitär rätt, inte minst Fjärde Genèvekonventionen och Haagkonventionen. Enligt en rad av Israel undertecknade internationella avtal – som Konventionen om Civila och Politiska Rättigheter, den Internationella Konventionen om Ekonomiska, Sociala och Kulturella Rättigheter och Konventionen om Barnets Rättigheter (Barnkonventionen) – är Israel förbundet att hålla civila utanför krigshandlingar. Något som alldeles uppenbart inte skett i Gaza.
Urskillningslösa attacker definieras som dels sådana som riktats mot icke militära mål, skyddade enligt internationell lag, och dels sådana riktade mot militära mål men där de civila offren inte står i rimlig proportion till det militära värdet av attackerna – något som i hög grad gäller Israels upprepade anfall mot Gaza. Sådana attacker utgör krigsbrott enligt Artikel 8 i Romstadgan för den Internationella Brottmålsdomstolen (ICC). Trots detta har ingen av de ansvariga för angreppet i Gaza i november 2012 – eller den betydligt större offensiven ”Operation Cast Lead” vintern 2008-2009, där 1.419 palestinier miste livet, och mer än 5.300 skadades – ställts till svars för några brott.
Tvärtom har det israeliska parlamentet nyligen godkänt ett tillägg till Lagen om skadestånd (1952) som gäller retroaktivt från 2005 och undantar Israel från varje ansvar för skada uppkommen under någon militär aktion. Man har också, genom bland annat höga avgifter och reserestriktioner, i praktiken gjort det omöjligt för offren för attackerna att söka någon form av upprättelse eller kompensation.
Men oavsett vad Israel stiftar för lagar är ingen individ, oavsett politisk ställning, immun för åtal för krigsbrott inför Brottmålsdomstolen (Romstadgan för ICC, artikel 27). De ansvariga för de militära angreppen mot Gaza - och för den blockad som nu är inne på sjunde året och utgör en form av kollektiv bestraffning förbjuden enligt Genèvekonventionen – måste ställas till svars inför ICC i Haag. I första hand gäller det tidigare premiärminister Ehud Olmert, nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu, de tidigare och nuvarande utrikesministrarna Tzipi Livni och Avigdor Lieberman, samt förre och nuvarande överbefälhavarna Gabriel Ashkenazi och Benny Gantz.
Svenska politiker, som hittills hukat och tigit, måste äntligen ta bladet från munnen och kräva någonting. Människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch måste ta sina egna humanitära imperativ på allvar. FN-föreningar och andra organisationer, som verkar utifrån FN-stadgan och resolution 1325 om kvinnors utsatthet i konflikter, måste sluta pladdra och börja agera. Tiden är förbi då vi kan låta krigsförbrytare komma undan utan straff, och acceptera att nävrätten förpassar civilas, framför allt kvinnors och barns, lidande i konflikter ut i historiens marginaler.
Ladda upp PDF längre ner.
