Några, vars relation till omgivningen inte skildras, är förstås de palestinier som varje dag – utan större finkänslighet - hanteras inom Israels system av ockupation och apartheid. Det handlar om allt från ockupationens vardagliga förtryck i form av murar, stängsel och timslånga köer och trakasserier i militära checkpoints, till det strukturella rasistiska undertryckandet av Israels icke-judiska medborgare och fängslandena och tortyren av palestinska politiska fångar – även barn – inom det israeliska så kallade rättssystemet. En kroppslig relation till specifika rum och situationer nog så tydlig för palestinierna i deras vardag.

Inför den internationella dagen för handikappade, 3 december, konstaterade det palestinska centret för mänskliga rättigheter (PCHR) att antalet handikappade palestinier nu ökat till 113.000 personer, eller omkring 2,7% av befolkningen. Antalet har framför allt ökat på grund av Israels återkommande militära attacker. Sedan år 2000 beräknas 7.017 palestinier ha dödats av israelisk militär, och omkring 21.500 skadats. Den palestinska sjukvården, speciellt i det avspärrade Gaza, klarar i nuläget inte av att ge alla dessa drabbade hjälp till ett värdigt liv. Medan dansaren i Bonniers Konsthalls installation ”rör sig kontrollerat och fokuserat mot en fond av grå kuber” får därför många av dessa palestinier nöja sig med visionen att kanske kunna genomföra ett toalettbesök utan hjälp.

Bonnier AB – totalt 175 företag inklusive mediaföretag som Dagens Nyheter, Expressen, Dagens Industri, Bonnier Tidskrifter, Svensk Filmindustri, TV4-gruppen och MTV – har genom åren gjort stora ansträngningar för att mörka om Israels förtryck av palestinierna. Med stor framgång. En verkligt Israel-kritisk artikel i Dagens Nyheter är egentligen inte tänkbar. Många i Sverige ser därför fortfarande inte att man, för att citera den nyligen bortgångne Nelson Mandela, i Israel "skapat ett system av flagrant rasdiskriminering och ojämlikhet". Ett system som av det vita Sydafrikas siste ledare F.W. de Klerk utdömts som icke fungerande i Sydafrika, och knappast i Israel - men av den svenska regeringen ändå utan problem kan kallas för ”ett utmärkt exempel på demokrati” i Mellanöstern.

Bonniers vision bygger, enligt hemsidan, på ”kunskapsspridning, tro på individen, yttrandefrihet och humanism”. En vision som knappast kommit palestinierna till del – lika litet som de svarta och färgade i Sydafrika före Mandela. När det palestinska civilsamhället, likt en gång det sydafrikanska, enträget ber oss bojkotta ockupation och apartheid väljer Bonnier, och den svenska regeringen, att i stället utveckla kontakterna med förtryckarna. Nelson Mandela är borta, men mycket återstår att göra. Än är kampen mot apartheid och för alla människors frihet och lika rättigheter sannerligen inte avslutad.