Själva sakfrågan är egentligen inte mer komplicerad än att den borde kunna lösas över en lunch. Mossad, CIA och IAEA är alla överens om att Iran inte försöker att tillverka kärnvapen. Man har inte hittat några fysiska spår av de byggnader och maskiner som behövs.
Om USA, Frankrike och Storbritannien menar allvar med att Iran har rätt till civil kärnkraft måste man antingen låta dem upparbeta eller importera uran. Men ända sedan den iranska revolutionen har USA gjort sitt yttersta för att stoppa bägge alternativen. Frankrike har aldrig levererat det uran Iran betalade för redan på sjuttiotalet.
Stormakterna anklagar inte Iran för att försöka skaffa kärnvapen utan för att söka kapacitet som gör det möjligt för dem att tillverka kärnvapen i framtiden. USA har lärt sig mycket sedan man invaderade Irak under förevändningen att landet hade massförstörelsevapen. Nu har man formulerat en anklagelse som inte kan motbevisas. Kapacitet och avsikter är något som inte kan verifieras eller vederläggas lika enkelt som ett kärnvapenprogram eller innehav av massförstörelsevapen. De agenter som mördade iranska fysiker i Teheran ansåg förmodligen att de minskade Irans kapacitet varje gång tog någons liv.
IAEA:s övervakning av Irans kärnkraftsprogram är redan idag så pass omfattande att men genast skulle veta om Iran försökte militarisera sitt program. Teheran har länge erbjudit sig att utöka kontrollerna i utbyte mot att väst erkänner dess rättigheter till civil kärnkraft och häver sanktioner.
De som tror att Iran är ett säkerhetspolitiskt problem ofta brukar peka på en rad terrorattentat som Iran påstås ligga bakom. Bevisen för att Iran verkligen skulle vara skyldig är i regel svaga eller obefintliga. Attacken mot judiskt center i Buenos Aires 1994 där 85 människor dödades och hundratals skadades åberopas ofta.
Den Argentinske domare som pekat ut Iran avsattes och åtalades 2005 för en rad brott han gjort sig skyldig till i samband med utredningen. Juan José Galeao har bland annat betalt 400 000 dollar till ett vittne för att denne inte skulle peka ut medlemmar av den argentinska polisen som gärningsmännen. Nu i somras förklarade de argentinska utredarna att man spårat vem det var som beordrade Galeano att muta vittnet. Han heter Carlos Vladimir Corach och var inrikesminister i Carlos Menems regering på 1990-talet.
Det är kanske för tidigt att dra några slutsatser om Corach skuld i det här skedet men det faktum att han är under utredning tyder på att Iranspåret måste vara svalt. Ingen tror att Corach som är jude och var ansvarig för byggandet av förintelsemuseet i Buenos Aires skulle ha agerat på order av Iran.
Så vitt jag vet har bara israeliska och iranska tidningar skrivit om utredningen mot Carlos Vladimir Corach. DN upprepar däremot fortfarande regelbundet på ledarsidan att Iran att ligger bakom attentatet i Argentina. Det här är inget isolerat fall.
När Iran anklagas för att ligga bakom ett attentat får det stora rubriker. Några bevis behövs inte. När anklagelserna tas tillbaka eller det kommer fram uppgifter som friar Iran tiger media om det.
Västvärldens konflikt med Iran är obegriplig om man tror att det handlar om internationell säkerhet. Alla kan vinna på en överenskommelse om säkerhet. Makt är däremot ett nollsummespel: det den ena vinner förlorar den andra. Om Iran lyckas normalisera sina förbindelser med USA kan man bli en viktigare allierad än Israel. Vilket man var innan revolutionen 1979. Utan Iran går det inte att få ordning på Afghanistan och Irak. Den här möjliga utvecklingen fruktar även Saudiarabien och de andra rika sunnidiktaturerna runt Persiska Viken.
Frankrike försöker utnyttja tillfället till att vinna inflytande bland dessa rädda rika prisar och kungar. Det främsta skälet är att inflytande lätt kan lätt omvandlas till pengar. Frankrike har fått försvarskontrakt på fem miljarder euro av gulfstater bara det senaste året och förväntas sälja lika mycket vapen de kommande tolv månaderna. Det är tio miljarder euro som annars hade gått till den amerikanska vapenindustrin.
Förhandlingarna med Iran handlar i grunden om makt, prestige och pengar. Väst vill förbehålla sig rätten att bestämma vilka teknologier landet ska få ha tillgång till. Iran ser detta som ett försök att begränsa dess nationella oberoende. Om Iran och andra utvecklingsländer förbjuds att kontrollera vissa led i ett kärnkraftsprogram blir de i praktiken underställda ett monopol som styrs av USA och en handfull andra stormakter.
Sedan slutet av september, då presidenterna Obama och Rohani hade sitt uppmärksammade telefonsamtal, för USA och Iran för också hemliga samtal i New York, rapporterar franska dagstidningen Le Figaro.
Förhandlingarna i New York ska vara betydligt bredare än de i Geneve. Här försöker man skapa en allomfattande överenskommelse som inbegriper vad som ska hända med Irak, Afghanistan och Syrien. Iran skulle kunna hjälpa USA att säkra sin reträtt från Afghanistan, och hålla ihop Irak. Här har de bägge länderna överlappande intressen. Att nå en överenskommelse om Syrien torde vara svårare men inte omöjligt.
Iran har dock annat att erbjuda. När Rohani besökte FN i New York hade han med många företagschefer. De iranska företagsledarna har träffat cheferna för amerikanska oljebolag och industriföretag. Iranierna ska ha erbjudit amerikanska företag affärer på runt hundra miljarder dollar om sanktionerna hävs. En av de stora vinnarna blir troligtvis flygplanstillverkaren Boeing eftersom Iran är i akut behov att byta ut sina åldrade kommersiella flygplan.
Affärsmöjligheter är både ett hinder och en möjlighet att få till normaliserade förbindelser med Iran. Frankrike anser med rätta att de har mycket att vinna på att stoppa en överenskommelse. USA kan vinna mycket på att avskaffa de sanktioner man infört men är splittrat. Kan USA behålla inflytandet över de rika gulfstaterna om man gör upp med Teheran?
Om utredningen av attentatet mot ett judiskt center i Argentina
