Vi har förmånen att leva i ett fritt land. Ett land, där var och en kan och får göra sin röst hörd. Där vi vill att var och en gör sin röst hörd och deltar och engagerar sig i det svenska samhället. Vi lever i ett land i ekonomisk välmåga. Vår välfärd har gett oss materiell och social trygghet. En trygghet som ger oss möjlighet att leva ett rikt liv, att ta del av naturen och kulturen, att ha en god hälsa, få utbildning och arbete.

Hur brutal är då inte klyftan till de länder där människor lever under förtryck, i fattigdom och svält, där det pågår krig och väpnade konflikter. Där man jagas och dödas för sin religiösa övertygelse. Där barnen far illa, är rädda och saknar trygghet.

Mat för dagen, tak över huvudet och god hälsa, är liksom fred, frihet och demokrati och mänskliga rättigheter något mycket avlägset för miljontals människor runt om i världen. Genom freden kunde vi skapa och bygga upp istället för att döda och förstöra. Med andra ord: Fred är lönsamt.

Det är därför som FN behövs.

Afghanistankriget en kvarnsten runt halsen

Sveriges linje har varit att arbeta för freden. Vi har lyckats hålla oss utanför krig och byggt upp ett fredligt välfärdsamhälle, som försökt medla istället för att delta i krig, som deltagit i FN:s förhandlingar om nedrustning och avskaffandet av kärnvapen.

Vi har inga krigshjältar. Vi har fredshjältar istället. Det räcker om jag nämner namn som Hjalmar Branting, Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Alva Myrdal och Olof Palme; så förstår ni vad jag menar.

Idag, år 2013, har vi svenskar Afghanistankriget, som en kvarnsten runt halsen!  Jag möter varje vecka människor som frågar: hur kunde det bli så här? Varför träder ingen fram och försvarar eller förklarar vårt deltagande i kriget?

Krig är ekonomiskt väldigt kostsamt. Krig tar pengar från utjämningen mellan rika och fattiga länder. Krig tar pengar från miljöbekämpningen. Krig kostar enorma ofattbara belopp. De decennielånga amerikanska krigen i Irak och Afghanistan kommer att kosta hela sex trillioner US dollar. Vad det svenska kriget har kostat de svenska skattebetalarna har inte redovisats. Det beloppet hålls hemligt för Sveriges folk.

Men en säker bedömning pekar på en totalkostnad på över 30 miljarder svenska kronor fram till nu. Det mänskliga och sociala lidandet för återvändande soldater från krigen är stort och plågsamt. Mentala problem som ångest och depressioner följer soldaterna med dem eller när de har kommit hem. Jag har krävt av den svenska regeringen att den ägnar de här frågorna en stor bevakning och uppmärksamhet.

Trots de redan enorma kostnaderna för Afghanistankriget så får inte Sverige spara en enda krona för att rehabilitera och ge ekonomisk hjälp till hemvändande soldater och officerare, så att de kan återgå till ett normalt civilt liv här hemma i Sverige.

De som arbetar för fred

Idag på FN-dagen vill jag tacka och hylla alla dem som arbetar för fredens sak. Det finns många enskilda svenska medborgare och svenska organisationer som lägger ner ett omfattande arbete. Jag vill särskilt nämna Svenska FN-förbundet, Föreningen Afghanistansolidaritet, Svenska Afghanistankommittén, IrakSolidaritet och Föreningen Kvinnor för fred.

Det här är organisationer som borde uppmärksammas och hyllas mycket mer för sina insatser. Jag gör det idag här i Rättviks kyrka.

FN-stadgans våldsförbud

Idag är det viktigare än någonsin att hävda FN-stadgans våldsförbud, som ju är grundbulten i stadgan.

Det är viktigt att FN-förbundet och de andra organisationerna finns för att hävda principen om fredsansträningar före krig. Vi får inte tro att krig och dödande är lösningen på motsättningar och konflikter. Att krig är något naturligt.

Det är farligt om fredsansträningar kommer först i andra hand. Vi måste tala mer om freden och ifrågasätta militära lösningar. Det går inte att uppnå vänskap genom att bomba sönder barn och deras föräldrar och hem. Det man uppnår är hat.

Det går inte heller att bomba bort hatet. Det våld som har skett och som idag äger rum i Afghanistan kommer att sitta i för decennier framåt. Vi har valt krigets väg Efter andra världskriget sökte människor över hela världen efter något som kunde ena världens länder och folk. Man sökte efter något som kunde användas i försöken att förhindra ytterligare ett världskrig.

FN-systemet med dess FN-stadga blev svaret. För små stater som Sverige var det extra viktigt att bli deltagare i ett större internationellt sammanhang som stabilt och konsekvent stod upp för freden. Under många år arbetade Sverige i fredsfrämjande aktioner under klara FN-mandat.

Sverige blev en aktiv och väl ansedd aktör i detta system för fred. Det var för oss svenskar självklart att FN-stadgans klara principer om en fredlig lösning av konflikter och motsättningar skulle följas. Vi ville inte delta på andra villkor. Vårt mål var att förhindra krig.

För detta fredsbevarande arbete fanns ett stort folkligt stöd i vårt land under många år. Men ett nytt och osvenskt sätt att se på konfliktlösning har under senare år smugit sig in i Sverige. Vårt land väljer idag fredsframtvingande istället för fredsfrämjande.

Vi har valt krigets väg

framför fredens väg. I takt med detta ändrade synsätt på hur fred skall nås och upprätthållas så har det hävdats att en ny folkrätt håller på att växa fram som innebär en acceptans av våldet under täckmanteln om självförsvar och mänskliga rättigheter. Denna nya väg är en farlig väg.

Den öppnar för krig i större skala. Och legitimerar våldet och dödandet i relationer mellan länder och folk.

Fredlig konfliktlösning

Sverige måste åter lyfta fram de fredliga lösningarna i det internationella umgänget. Vårt land måste återgå till de fredliga lösningarna med samtal, förhandlingar och medling som det centrala fredsarbetet. Vårt land måste återgå till den väg som vi med framgång gått på under många år.

De diplomatiska vägarna var riktmärket som vann en bred anslutning världen över. Sverige stod för fred och inte för krig! Sverige deltar idag knappast alls i FN:s fredsinsatser. Sverige bidrar nu bara med en handfull soldater av FN:s totala fredsstyrka på 76 752 soldater. Enligt FN:s egna uppgifter är det bara en enda soldat från Sverige av dessa soldater. Han eller hon finns i Sudan. Därtill kommer att vi har några svenska soldater i Korea. Vid flera tillfällen har FN bett om svenskt deltagande i fredsbevarande operationer. Men Sverige har sagt nej.

Tidigare har Sverige varit en stor nation bland FN:s blå baskrar. Men så är det inte längre. Sverige har ställt FN åt sidan. Det är mycket beklagligt.

Demokratiska grovarbetet

Historien har lärt oss att kampen för demokrati själv ofta är den bäste uppfostraren till demokrati. De grundläggande demokratiska idealen måste ha fortfäste i folkdjupet. Vi måste stötta de människor som arbetar politiskt. Det klankas för mycket idag på de som gör det hårda och otacksamma demokratiska grovarbetet.

Men det är de som efter arbetsdagens slut på nytt packar väskan för att ge sig av till mötet och sammanträdet, de som delar ut flygblad och affischerar, de som är ute och agiterar, de som gör i ordning möteslokalen; det är de som är våra viktigaste demokratiska förkämpar.

Utan dem kan vi inte hålla vår demokrati levande. Jag vill hylla alla de människor i vårt land som ägnar sig åt politiskt arbete och ser till att den demokratiska processen fungerar. Utan aktiva människor har vi ingen demokrati.

Olof Abrahamsson, chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten 24 oktober: I dag firar vi FN-dagen. En av dem som ger sig ut för att tala är förre talmannen Thage G Peterson (S) som håller ett anförande i Rättviks kyrka.

Han noterar en sak som ger hopp om framtiden. Han konstaterar att Sverige nu tycks återvända till den klassiska Palme-linjen i utrikespolitiken. ”Allt fler ledande svenska försvars- och utrikespolitiker verkar nu inse – och därmed erkänna - att Sverige valde fel väg med Afghanistankriget.

Man trodde att bomber skulle kunna ta bort talibaner, hat och terrorns grundorsaker. Man valde krig före diplomatiska ansträngningar. FN ställdes åt sidan”, säger Thage G Peterson. Men Sverige tycks ha tagit lärdom. Det militära engagemanget i Afghanistan är på väg att bantas kraftigt.

I Syrienfrågan har Sverige också valt en helt riktig linje, att slå vakt om diplomatin och FN. ”Man säger att nästa gång som Sverige ställer upp i en större internationell militär insats så skall den stå under FN:s ledning. Det är en befriande tillnyktring av svenskt internationellt agerande.

Det är en återgång till att hävda fredliga lösningar i det internationella umgänget: Samtal, förhandlingar,medling och sociala och humanitära insatser skall vara det centrala i fredsarbetet”, säger Peterson. ”Tillnyktring” är ordet.

Sverige exponerar sig för enorma risker genom att delta i krig i världens konflikthärdar. Huvudspåret i Sverigesinternationella engagemang måste istället vara arbetet för fred, demokrati, mänskliga rättigheter och en generös biståndspolitik. Vi bidrar till en bättre och säkrare värld om vi medverkar till att världens utsatta folk får sjukvård, utbildning och en drägligare tillvaro.

Ladda upp PDF Afghanistansolidaritet Nyhetsbrev 31 oktober längre ner