När mörkret faller töms gatorna i stora delar av Goma på folk. Vatten saknas och elen kommer och går. M23-rebellerna har lämnat staden men de beväpnade männen är aldrig långt borta. När mörkret faller gör de räder in i flyktinglägret i utkanten av Goma.
– Rebellerna anfaller och vi tvingas fly på nytt. De stjäl mat och boskap, slår och våldtar. Innan armé och polis hinner göra något är de redan borta, säger fyrabarnsmamman Essie Koumbo.
När de första striderna mellan 23 mars-rörelsen och armén bröt ut förra våren lämnade hon sin hemby. Tillsammans med hundratusentals andra flyktingar fick familjen plats i ett av flera permanenta tältläger strax utanför Goma. Här bodde de fram till för bara någon vecka sedan när de åter-igen hörde skottlossning. För andra gången i år fick Essie Koumbo ta de fyra barnen och familjens få ägodelar och flytta på sig.
– Så här är det hela tiden. Varje gång tvingas vi börja om från början.
FLYKTINGKATASTROF. Striden om Goma var över på mindre än 24 timmar. Samtidigt som Essie Koumbo flydde tillsammans med armén och tiotusentals andra flyktingar längs Kivusjön mot byn Sake drygt två mil bort kunde de 2 000 rebellerna i gummistövlar tåga in i staden nästan oskadda. De verkande nästan lika förvånade som den hurrande folkmassan som samlats för att se på när M23-översten Vianney Kazarama marscherade upp och ner längs den dåligt asfalterade huvudgatan över den snabba segern.
– När jag såg soldaterna fly förstod jag att det inte var säkert att stanna, säger Safi Mwunalina.
Hon väntar tillsammans med andra nyanlända flyktingar i ett vitt plasttält i flyktinglägret Mugunga i utkanten av Goma. Tältet fungerar som läkarstation för de tiotusentals flyktingarna. Här arbetar franska Läkare utan gränser. Deras arbete består i första hand av att ge behandling för undernäring och att hjälpa kvinnor som våldtagits.
– När de inte får mat går kvinnorna ut i skogen för att samla ved. Där riskerar de att bli våldtagna, säger Aurelie Baumel, som ansvarar för MSF:s kriskommunikation.
Kvinnorna och barnen flyr medan männen stannar i byn. Där riskerar de att rekryteras av rebellerna, berättar hon.
Bara de senaste månaderna har en halv miljon människor tvingats att lämna sina hem. Två miljoner är på flykt eller bor i flyktingläger.
Många av lägrets invånare kom för bara några veckor sedan. Maten som redan var hårt ransonerad ska nu räcka till dubbelt så många.
– Många har förlorat sina hus, sina åkrar och sina djur. Men de föredrar ändå lägret framför våldet och ovissheten i hembyn.
SOLDATER. Norr om Goma breder bananfälten ut sig i alla riktningar. Snart dyker de första grönklädda soldaterna upp längs vägen. Tungt beväpnade och med blodsprängda ögon under tunga ögonlock följer de lojt förbipasserande bönder och kvinnor som balanserar korgar fulla av matoke, matbananer. Uniformerna är förvillande lika dem som soldaterna i landets egen armé bär, men ungdomarna med Kalasjnikovs och raketgevär i gräset vid sidan av vägen tillhör M23-generalen Sultani Makengas privata säkerhetsstyrka. Generalen själv har installerat sig i arméns övergivna kaserner två mil norr om Goma. De långa stenlängorna byggdes ursprungligen för den förre presidenten
Mobutus trupper och är landets tredje största militärförläggning. Nu vaktar unga rekryter, några inte äldre än 15, 16 år, ingången.
– Befolkningen har tröttnat på korrupta regeringar och en president som inte ser till landets bästa. De vill ha bättre vägar, el och vatten, skolor och sjukvård och samma fri- och rättigheter som invånarna i grannländerna. Det är för deras skull vi slåss, säger Sultani Makenga, där han sitter på förläggningens terrass, omgiven av sina trupper.
MISSNÖJE. Han tillhörde precis som många av M23:s medlemmar rebellrörelsen National Congress for the Defence of the People, CNDP, som leddes av Laurent Nkunda. CNDP kontrollerade stora delar av Kivuprovinsen mellan 2006 och 2008. Den 23 mars 2009 tecknades ett fredsavtal mellan CNDP och regeringen. De tidigare upprorsmännen integrerades i armén, flera av dem på höga poster, trots att bland annat Nkundas andreman, general Bosco Ntaganda, var efterlyst av Internationella krigstribunalen i Haag. I februari i år överlämnade han sig till domstolen efter att ha gripits i huvudstaden Kinshasa. Missnöjda med hur regeringen tolkade fredsavtalet bröt snart flera av de tidigare CNDP-medlemmarna sig ut ur armén. De tog sin tillflykt till Norra Kivu där de fortsatte kampen mot regeringen och rivaliserande rebellgrupper. Ett trettiotal olika rebellgrupper har mutat in sig i Norra Kivu. Av dem är M23, som har tagit sitt namn efter datumet när fredsavtalet undertecknades, den starkaste just nu.
I byarna norr om Goma, i Rutshuru-regionen, kontrollerar de befolkningen med hot och våld. De redan fattiga bönderna tvingas lämna ifrån sig grisar och höns. Har de inga pengar tar rebellerna ut skatt i ris och bönor. Den som vägrar betala misshandlas. Striderna böljar fram och tillbaka. Områden som ena dagen kontrolleras av rebellerna kan nästa dag vara tillbaka i händerna på armén.
– Det är säkrast att bjuda soldaterna på cigaretter, rebellerna på öl, säger barägaren Moses.
Han vill inte säga sitt efternamn av rädsla för rebellerna. I dunklet i det bastuvarma plåtskjulet sitter män i gröna uniformer på slitna plaststolor. De säger att de är soldater, men skulle lika gärna kunna vara rebeller. Utanför skjulet sitter 64-årige Simon Mukvatete. Han har varit med länge nog för att ha tröttnat på det politiska fulspelet. När han får frågan vad han tycker om rebellerna gestikulerar han så vilt att han är nära att trilla av träbänken som han sitter på.
– De säger att de kämpar för befolkningens bästa, men vi vill inte ha dem här, säger han.
Han fortsätter:
– Allt är Rwandaflyktingarnas fel. De måste väck härifrån, annars får vi aldrig fred.
MINERALER. För att förstå konflikten som har rasat i regionen de senaste 20 åren måste man blicka österut över gröna fält och mjuka kullar, mot gränsen till Rwanda. Över den flydde många hutuer, delaktiga i folkmordet 1994, rädda för att tutsierna skulle hämnas. I Kongo fick de mark och vapen av den dåvarande presidenten Mobutu och fortsatte att göra räder in i Rwanda. En uppmärksammad FN-rapport visar att Rwanda och Uganda fortsätter att köpa sig inflytande i regionen genom att stödja olika rebellgrupper.
– De beväpnar de stridande grupperna för att skapa en buffertzon till Rwandas befrielsearmé FDR, men också för att kunna exploatera områdets naturtillgångar, säger statsvetaren Aloys Tegera på Poleinstitutet i Goma.
Kongo är ett av världens rikaste länder, sett till naturresurser. Trots det saknas det mesta: skolor, sjukhus, el och rinnande vatten. År av krig och vanstyre har krossat infrastrukturen, det är bara flygplanen med mineraler som går punktligt.
– Koltan, guld och tenn lämnar landet varje dag, det handlar om enorma summor, men av det ser befolkningen ingenting, säger Remy Kasindi, föreståndare på Institutet för miljösäkerhet och gruvnäring, Cresa, i Bukavu.
En nyskriven rapport från institutet visar att bara liten del av mineralerna som bryts i östra Kongo lämnar landet på laglig väg.
– Resten smugglas ut över gränsen till grannländerna. Rwanda och Uganda exporterar koltan och tenn, trots att det inte finns några sådana mineraler i de länderna, säger Remy Kasindi.
I svenska mobiltelefoner finns koltan som har brutits i gruvor som kontrolleras av olika milisgrupper.
– Rebellgrupper kommer och går, regeringen inleder förhandlingar men går aldrig till botten med problemet. Inför förra valet lovade presidenten decentralisering och ökat regionalt ansvar men inget av det har genomförts, säger Aloys Tegera i Goma.
UTSKÄLLDA. Bakom taggtråd och höga murar vid Kivusjöns strand sitter Monusco, världens största och mest utskällda FN-styrka. Dess uppgift är att skydda civilbefolkningen, men de fredsbevarande trupperna kritiseras ofta för att inte göra tillräckligt.
– Norra Kivu är lika stort som två Rwanda, det är omöjligt för våra soldater att vara överallt, säger överste Felix Basse.
I stället skapar Monuscos agerande ofta förvirring och ilska, som i den senaste attacken mot Goma när FN-soldaterna skickas in som en buffert mellan rebeller och regeringsssoldater.
– Vi vill till varje pris undvika strider. Då blir människor arga för att vi inte går in på regeringstruppernas sida, mot rebellerna, något vi inte har mandat för, säger översten.
FN I STRID. I mars i år fattade FN:s säkerhetsråd beslut om att skicka 3 000 soldater för att bekämpa några av det trettiotal rebellgrupper som kontrollerar Norra Kivu. Det är första gången som FN skickar sina egna trupper i strid. Många fruktar att styrkan, som har attackhelikoptrar och stridsfordon till sitt förfogande, kommer att fördjupa konflikten och leda till nya rebellattacker.
– FN:s neutralitet är värdefull. Att riskera den är en sista utväg och bara när insatsen
har internationellt stöd, säger Pieter Vanholder på institutet för freds- och konfliktforskning Life and Peace Institute i Bukavu.
I byarna i Norra Kivu har invånarna tröttnat på hoten och våldet. Strax efter solnedgången ekar de första skotten över Mugunga. Snabbt lindar Essie Koumbo in familjens få tillhörigheter i ett lakan som hon placerar på huvudet. De fredsbevarande FN-trupperna syns inte till.
– Så här är det alltid: när soldaterna väl behövs är de någon annanstans, suckar hon när hon tillsammans med tusentals andra flyende börjar gå längs vägen mot Goma.
