Hur har då denna israeliska framgångssaga varit möjlig?

Förklaringen är enkel. Man har helt enkelt bytt ut en del av sin befolkning – utvisat, och ibland mördat, en stor mängd avvikande individer och ersatt dem med handplockade grupper av människor med en kultur och tradition identisk med den egna. Dessa nyanlända har sedan kunnat infogas direkt i samhället, i de fördrivnas ställe, och i vissa fall kunnat komma i besittning av deras så kallade ”frånvarandes egendom”.

För de icke-judar, som sökt sig till Israel undan olika krig och övergrepp i sina afrikanska hemländer, har det dock inte gått lika bra. Närvaron av flyktingarna har orsakat våldsamma demonstrationer bland den judiska befolkningen. Hus med flyktingar har sprayats med texten ”Försvinn från vårt grannskap” och satts i brand. Afrikanska invandrares kontor har vandaliserats och plundrats. Svarta afrikaner, kristna som muslimer, har spöats upp på gatan av judiska huliganer.

Miri Regev, parlamentsledamot för det styrande Likudpartiet, har kallat de afrikanska migranterna ”en cancer i vår kropp”, och enligt premiärminister Benjamin Netanyahu hotar flyktingarna ”Israels samhällsbygge, nationella säkerhet och nationella identitet”. Läkaren Arieh Eldad (Nationella Unionen) har föreslagit att alla som utan tillstånd korsar Israels gräns ”borde skjutas”. En ny lag tillåter att flyktingar interneras i upp till tre år, och regeringen inför nu ökenfängelse för 12.000 ”infiltratörer” (officiell beteckning på asylsökande) ”tills de kan sändas ut ur landet”.

Eftersom tankesmedjan Timbro är en viktig idégivare för den nuvarande svenska regeringen, vore det intressant att få veta vilka positiva slutsatser man från regeringens sida tycker sig kunna dra av den israeliska migrationspolitiken. Finner man inga sådana vore det intressant att få veta det också.

Gunnar Olofsson