Det är klart att hans styrkor förstörde arabiska byar 1948. ”Mitt samvete är helt rent vad gäller detta, för hade vi inte gjort så hade det inte funnits någon stat nu. Det hade funnits en miljon fler araber”.

Den 29 november 1947 hade FN beslutat att dela det brittiska mandatet Palestina i en israelisk och en palestinsk stat. Den judiska befolkningsgruppen, med totalt 1/3 av befolkningen, tilldelades 56% av territoriet, medan den palestinska befolkningsmajoriteten fick 42%. Jerusalem skulle förbli under internationell kontroll.

Direkt efter delningsplanen iscensatte judiska kommandostyrkor, under ledning av Israels legendariske landsfader David Ben-Gurion, en kampanj med fördrivning av så många palestinier som möjligt - både från den blivande judiska statens territorium och från områden tänkta att ingå i den palestinska staten. När Israel utropades i maj 1948 skedde detta på 78% av Palestinas territorium. Till sist hade närmare 800.000 palestinier drivits iväg från hem och egendom, 531 byar utplånats och 11 stadsdelar tömts på sina invånare.

Det typiska förfarandet var att storma en by och ge invånarna en kort stund, om någon alls, att samla ihop några få tillhörigheter och bege sig till fots, utan mat eller dryck, österut mot den jordanska öknen. Ibland plockades några, oftast manliga, palestinier ut, anklagades för olika brott och avrättades. Städer som Haifa och Jaffa rensades på sin arabiska befolkning. Exakt hur många palestinier som dog är fortfarande, efter alla år, osäkert. I Haifa fördrevs närmare 75.000 palestinier - de flesta ut i havet på en och samma dag. Majoriteten var inte simkunniga.

På en del platser genomfördes regelrätta massakrer, den kanske värsta i Dawaymeh mellan Beersheba och Hebron, där omkring 455 människor mördades. De judiska soldater som deltog i denna massaker rapporterade om spädbarn som fick skallarna inslagna, kvinnor som våldtogs eller brändes inne levande i husen, och män som stacks ihjäl.

Nyligen hittades sex fram till nu okända massgravar från 1948 i det som idag kallas Jaffa-distriktet i Tel Aviv. I två hittills utgrävda gravar har man funnit omkring 200 offer – bland dem kvinnor, barn och äldre – där en del bär spår av våld. Enligt den pensionerade fiskaren Atar Zeinab (80) hjälpte han som tonåring till med att samla ihop och begrava offer för striderna i slutet av kriget. ”Jag bar 60 kroppar till gravplatsen...Vi brukade hitta folk på gatan och mestadels visste vi inte vilka de var...Vi lade kvinnor, barn och män på samma plats...ingen bad för dessa människor”.

När nu Israel dessa dagar åter låtsasförhandlar med palestinierna är det för att förhala alla beslut och få tid att lägga beslag på det som återstår av Palestina. Alltså det som man inte helt lyckades uppnå med våld 1948. Samtidigt med de så kallade fredssamtalen fortsätter byggandet av nya judiska kolonier i det ockuperade palestinska området. Någon rättvis fred, med två folk i fred sida vid sida i var sin stat, är det inte frågan om för israelerna. Målet är att helt fördriva palestinierna från det historiska Palestina, eller förvandla dem till rättslösa invånare i avgränsade reservat under israelisk överhöghet. Ett projekt man antagligen kan lyckas med om omvärlden fortsätter att vända palestinierna ryggen.

Den pensionerade brigadgeneralen Yitzhak Pundak är helt klar över läget. ”Precis som 1948 är landet i ett tillstånd av fara – om judarna inte slåss som vi gjorde under Självständighetskriget, är staten i fara”. ”När det är krig enas människor”. Om kriget bryter ut igen kommer judar att vara kapabla till samma självuppoffring som 1948. Menar Pundak.

Gunnar Olofsson

Debattör och medlem i Palestinagrupperna