Dr Tichaona Jokonya , Zimbabwes förre  informationsminister sa 2005: ” Vad vi gör här är som att kaninen jagar räven.” Han talade om Zimbabwes ”kontroversiella” jordreformprogram som skapade sådan uppståndelse bortom landets gränser och särskilt i västvärlden.*

I de flesta andra länder återlämnas inte jorden till ”infödingarna” – den blir kvar för evigt hos ättlingarna till kolonisatörerna. Men det tycks som om Zimbabwekaninen inte läst den regelboken. Den välter spelet över ända och jagar den kolonialistiska räven istället för tvärtom. Åtta år har gått sedan Dr Jokonya uttalade dessa ord. Själv finns han inte med längre utan gick bort 2006 men den zimbabwiska kaninen jagar fortfarande räven. Och det än mer intensivt än tidigare! Men den här gången inte via en jordreform men genom att ge de infödda ägarmakt över alla nationaltillgångar och företag…Det är faktiskt helt märkligt när man ser det utifrån vad Zimbabwe gör med sitt program för inföddas ägarskap och makt, Economic Empowerment Programme (IEEP). Men sett innifrån framgår en tydlig metod i ”galenskapen”.

Statistiken visar att 70% av Zimbabwes 13 miljoner lever på landsbygden och har ingen del i landets ekonomi som helhet.  Inte bara det, på grund av den mini-apartheidstat som fanns före Zimbabwe under kolonialtiden var de svartas områden benämnda ” stamtillhörande land” satta på undantag av den vita regeringen som styrde från 1890 till 1980. Dessa områden sågs som enbart resevoarer för för billig arbetskraft…Regeringen försvarar sitt IEEP-program genom att visa på det koloniala förflutna och säger: ”Majoriteten av vårt folk lever i extrem fattigdom på grund av begränsade möjligheter att bli del av det ekonomin vilket har sin rot i det koloniala systemet som baserades på systematiskt uteslutande av infödda zimbabwer.”…

Zimbabwes IEEP säger att i utländskt ägda företag med ett värde av mer än 1 miljon dollar skall ägarna avstå 51% av sina aktier till de infödda zimbabwerna. Ägandet överlämnas inte till individer utan går över till ett kollektivt ägande. Regeringen understryker att det inte rör sig om nationalisering . Man kallar det partnerskap och förklarar: Icke infödda investerare kommer med sina pengar och utrustning för att göra affärer i Zimbabwe. Staten Zimbabwe som äger de naturliga resurserna kommer till mötes på halva vägen och erbjuder naturresurserna. Det blir i slutändan en situation där båda sidor vinner.

Av de 51 % går 10% till den lokala samhället ( kommunen) där resurserna finns. Avsikten är att lokalsamhället skall ta del av vinsten och involveras i landets ekonomi så att de själva kan göra lokala prioriteringar (skolor, sjukhus, vägar, vattenreservoarer mm). Lokala myndigheter åläggs att särskilt engagera ungdomar i olika utvecklingsprojekt. .. 5% av de 51 % går till en fond för företagens anställdas del. (Enskilda företag har också gett upp till 28 %) . Syftet är att förbättra de anställdas levnadsnivå och ge ett extra tillägg till lönen och möjlighet att ta ut pengar vid pensionering…De återstående 36% går till staten till en fond för de inföddas medinflytande i ekonomin. Fonden skall användas för hela nationens utveckling särskilt i resursfattiga områden som inte har företag vilka omfattas av den nya lagen. ..

Av detta framgår med all önskvärd tydlighet att Zimbabwes IEEP skiljer sig totalt från Sydafrikas Black Economic Empowerment(BEE) – politik som har gjort några få människor till miljonärer medan den stora majoriteten av befolkningen fortfarande framlever i fattigdom.

Som visats ovan är Zimbabwes IEEP inte elitistiskt eller gynnar en elit som det felaktigt och bombastiskt rapporteras av den lokala oppositionen och av media i världen. De som gynnas främst är nationen själv som kollektiv, inte individer.  
(Översättning Lars-Gunnar Liljestrand)