Alla människors lika värde – Manifestation Stortorget 4 juli
Eva Björklund talade bland annat om framsteg för den anti-imperialistiska kampen i Latinamerika. I övrigt bjöds på Latinamerikansk musik och sång av Jan Hammarlund. Om USA-imperialismen har trängts tillbaka i Latinamerika är den desto skadligare på andra håll i världen. Vid mötet hölls tal om USA:s brott i Afghanistan, Irak och Syrien.
Syrien – ett imperialistiskt angreppskrig
För snart hundra år sedan upplevde stora delar av Europa en varm, het och skenbart lugn sommar. Politisk och militärt kokade emellertid kontinenten. Urladdningen kom i augusti 1914, när första världskriget bröt ut. Det var imperialismen som förlade sin frontlinje till Europa och kampen mellan dåtidens imperiemakter skulle komma att ödelägga stora delar av kontinenten.
Omkring 60 år senare hade den imperialistiska frontlinjen förflyttats till Sydostasien och den ledande imperiemakten var USA. Tack vare Vietnams heroiska motstånd den gången fick en försvagad men långt ifrån besegrad imperialism till slut dra sig tillbaka. Men priset var högt. Miljoner människor hade dött och många länder var förödda. När imperialisterna insåg att de inte kunde vinna, greps de av en ursinnig vrede och hämndlystnad.
Bombningarna av Hanoi julen -72 var en hämnd, ett illdåd som har jämförts med andra övergrepp i historien, som de som skedde i Guernica, Oradour och Treblinka och som kan likställas med andra koloniala och imperialistiska excesser som den av britterna framkallade Bengaliska svälten 1942 med två miljoner offer, Hiroshima, uppemot 100 000 människor ihjälbrända på några sekunder, och den franska slakten i Algeriet. Av detta kan vi lära att imperialismen aldrig har något annat att erbjuda än död, förintelse och ödeläggelse.
I dag går den imperialistiska frontlinjen i Syrien. Det som pågår i Syrien är alltså varken ett folkligt uppror eller ett inbördeskrig, det är ett imperialistiskt angreppskrig. Den fortfarande ledande imperialiststaten USA, med benäget bistånd av gamla imperiemakter som Frankrike och Storbritannien har invaderat Syrien. Via vasallstater vid Persiska viken som Saudiarabien och Qatar har tusentals imperiekrigare utrustats, beväpnats och sänts in i Syrien. Paradoxalt nog satte denna invasion stopp för det berättigade folkliga missnöje med Damaskus-regeringens nyliberala politik som fanns i Syrien i början av 2000-talet. Men det är också syftet med imperialismens politik, att slå undan fötterna på allt genuint folkligt missnöje som skulle kunna leda till verkligt fria, oberoende och progressiva stater som sin tur skulle kunna hota imperialismens ledande maktställning.
För om den bepansrade näven är imperialismens synliga överbyggnad är den nyliberala politiken dess ekonomiska bas. Medan näven dödar människor, ödelägger landskap och förstör byggnader raserar den ekonomiska politiken välfärdssystem där sådana finns, förhindrar social utveckling där det skulle behövas och omöjliggör på så sätt goda livsbetingelser för det stora flertalet människor.
Imperialismens företrädare och dess uppbackare hävdar ofta att kampen i Syrien och stödet till den den av väst skapade, så kallade oppositionen syftar till att införa demokrati. Det imperialismen i detta sammanhang kallar demokrati kallar vi för hyckleri. Hur kan det vara demokratiskt att stödja väpnade gäng som begår de värsta illdåd? I demokratins namn? Väpnade gäng som ofta i våra oförvitliga och sanningssökande medier kallas för salafistiska. Men den salafistiska övertygelsen är många gånger av sent datum. Den kom med de saudiska pengarna. Det är inget religionskrig som pågår i Syrien, som medierna i bland påstår. Det är en imperialistisk invasion, som medierna alltid förtiger.
Det finns ingen revolution i Syrien. Det berättigade folkliga missnöje som finns kan inte längre göra sig hört. Det dränks i stridslarmet från en bestialisk invasionsarmé understödd, utrustad och beväpnad av länder som kallar sig själva demokratiska och säger sig vilja ha demokrati i Syrien.
Det är samma länder som har infört demokrati i Libyen och Irak. Vad är det för demokrati? I Libyen härjar beväpnade gäng på gatorna och gör livet osäkert för invånarna. I Irak exploderar bomberna nästan varje dag och tusentals människoliv skördas. Tack USA. Tack EU och alla andra länder som har varit med och infört demokrati i Libyen och Irak.
Den så kallade arabiska våren har inneburit stora förändringar i många länder. Libyen har återkoloniserats men i Tunisien och Egypten pågår kampen fortfarande. I Bahrain kvästes den i sin linda, med väst goda minne.
I Egypten har motsättningarna nu ställts på sin spets. President Morsi har tvingats bort från sin post sedan han utmanats av stora delar av sin egen befolkning, delvis för att han och hans muslimska brödraskap har gett sitt stöd till det så kallade upproret i Syrien. Utgången av maktkampen är ännu oviss. Det enda vi med säkerhet kan säga är, att om folkliga progressiva krafter som hotar imperialismens intressen kommer till makten i Egypten, kommer de att demoniseras på samma sätt som regeringen i Damaskus nu svartmålas för att den stor emot västländernas intressen.
Det är för att främja sina egna intressen och säkra råvarutillgångar som de imperialistiska länderna angriper Syrien med beväpnade krigare och på andra sätt. Ekonomiska sanktioner infördes långt innan det militära äventyret inleddes. Ekonomiska sanktioner är ekonomisk krigsföring och syftar till att svälta ut landets befolkning och på så sätt komma åt landets ledning. Ett slags kollektiv bestraffning för att folket vägrar göra sig av med sin regering. Gå med på våra villkor, sparka ut er regering, så kommer maten, är budskapet. Det är en skam att dessa sanktioner stöds av samtliga åtta partier i den svenska riksdagen.
Det är en skam att Sverige som tidigare sågs som en fredsälskande nation nu deltar i militära äventyr utomlands som i Afghanistan och i Libyen. Det är en skam att vi istället för att värna freden nu bygger krigsmonument i Sverige. Och det är beklagligt att partier som själva kallar sig vänster vill ha ännu mer sanktioner och för freden kontraproduktiva åtgärder när det gäller Syrien än den borgerliga regeringen.
Det är lätt att bli pessimistisk när man ser hur imperialismen i dag dominerar i världen politiskt, ekonomisk och militärt. Men vi får inte då glömma att det är genom skärpan på sitt svärd, inte skärpan i sin tanke, som imperialismen dominerar. Dess tanke är simpel och krämaraktig – största möjliga profit utan tanke på konsekvenserna. Det är en simpel tanke – som alltid till syvende och sist leder till krig.
Mot denna tanklösa tanke vänder sig nu folk i hela världen – och fronten går som sagt i Syrien.
Vi i Syriensolidaritet deltar därför gärna i den mäktigaste fredsrörelse som någonsin har funnits – den antiimperialistiska rörelsen.
För att värna freden kräver vi:
Ett fritt, enat och självständigt Syrien!
Upphäv sanktionerna mot Syrien!
Inget svenskt stöd till krig mot Syrien!
