Orden är Israels presidents, Shimon Peres, i en intervju med tidningen Maariv på Israels självständighetsdag 2013 – och samtidigt 65 årsdagen för minnet av den etniska rensningen och fördrivningen av 750.000 palestinier från deras land då Israel skapades. Myten om ”Ett folk utan land till ett land utan folk” är ingalunda ny. Den har upprepats med jämna mellanrum sedan ankomsten av de första sionisterna till Palestina omkring år 1882 och har, således, odlats och omhuldats ända fram till vår egen tid. Visionen om ett av-arabiserat Palestina, där palestinierna fördrivits, har, enligt den israeliske forskaren och historikern Ilan Pappé, dykt upp i varje sionistisk dagbok, tidning och intern debatt sedan början av 1900-talet. Alltså långt innan den blev verklighet 1948.

Förövarna av den etniska rensningen – av palestinierna kallad al-Nakba (”Katastrofen”) - var sionistiska nybyggare, som den polsk-födde Shimon Peres, som kom till Palestina före Andra Världskriget. Likt andra kolonialister förnekade de existensen av den ursprungsbefolkning de mötte, människor som levt där i många generationer. När verkligheten så brutalt krockade med myten om det folktomma landet var det verkligheten som fick stryka på foten.

Vad Peres i själva verket förnekar är existensen av en ursprungsbefolkning som idag uppgår till omkring 6 miljoner människor inom det historiska Palestina – och omkring 5 ½ miljoner utanför. Det är någonstans här som tankefigurerna kring den etniska rensningen blir genocidala. Folkmordstankar. En förnekelse av existensen av ett helt folk med mänskliga och nationella rättigheter. En tämligen alarmerande vision, kan väl anses, för en mottagare av Nobels fredspris.

”Det finns inga palestinier” förklarade den dåvarande israeliska premiärministern Golda Meir helt frankt. För Peres har det egentligen heller aldrig funnits några palestinier, åtminstone inte före Osloavtalet med den palestinska befrielseorganisationen PLO 1993. De palestinier som numera eventuellt finns har dessutom aldrig varit fullvärdiga medborgare i Israel (trots att de utgör 20% av befolkningen) utan har alltid bott bara i avgränsade enklaver, närmast självstyrande små bantustans, på Västbanken, och i det tättbefolkade Gaza. Större delen av det av FN beslutade Palestina har alltså kunnat betraktas som omtvistat snarare än ockuperat av Israels olika regeringar, från höger till vänster, alla med den gemensamma visionen om en enhetlig etniskt rensad judisk stat i så stor del av Palestina som möjligt.

Palestinier nämns aldrig i israeliska skolböcker som palestinier – annat än i en kontext som rör terrorism. Annars är de rätt och slätt araber – kamelägande människor med konstiga kläder och exotiska vanor. Här möter man aldrig en palestinsk läkare, advokat eller modern jordbrukare. Många israeler möter knappast någon palestinier i verkligheten heller. Palestinierna i Israel bor i segregerade bostadsområden, mer trångbodda och med sämre social service, kan inte få statliga arbeten, går i separata skolor och får inte resa med vissa bussar. En rad lagar, i nuläget över 50 stycken, diskriminerar aktivt palestinierna framför judiska israeler, och garanterar att de aldrig kommer att kunna bli fullvärdiga medborgare i det israeliska samhället.