Varje vecka åker mitt team till As Sawiya/Al Lubban skola för pojkar mellan tolv och arton år. Det går 450 elever på skolan. En gång i veckan går vi med barnen till skolan. Det kom en förfrågan från rektor Adnan Hussein om vi följeslagare kunde finnas där på morgonen och gå med barnen på deras väg från hemmet till skolan. 

Skolan ligger precis bredvid väg 60, som går från norr till söder över Västbanken, mellan Ramallah och Nablus. Varje skoldag är den israeliska militären närvarande antingen i en jeep ståendes på ena sidan av vägen eller patrullerande på trottoaren där studenterna går på väg till skolan. Militären är tungt beväpnad.

Den israeliska militären har funnits vid skolan sedan den andra intifadan. De gånger jag eller någon i mitt team pratar med militären och frågar varför de måste vara här varje dag så får vi till svar: säkerhetsskäl. Alltid dessa säkerhetsskäl. Tydligen har några av studenterna kastat sten ut mot väg 60. Det har studenterna kanske gjort, men behövs det tungt beväpnad militär på deras väg till skolan. Jag har aldrig sett någon elev kasta sten och enligt rektorn så har inte han eller någon av de andra lärarna gjort det heller.

Rektorn har vid ett flertal tillfällen nämnt att den israeliska militären kommit in på skolområdet. Några av gångerna har de hävdat att studenterna har kastat sten på väg till skolan andra gånger har de bara kört in på skolområdet med militärjeepen och sedan kört ut igen. Lärarna gör allt som står i deras makt för att hindra  konfrontationer mellan den israeliska militären och eleverna.

Skolan är omgiven av murar och har tre ingångar varav samtliga består av en gallergrind. Lärarna låser grindarna när alla elever kommit in på skolområdet. De låser för att militären inte bara ska kunna komma in på skolområdet. Lärarna uttrycker en stark oro för att eleverna ska göra något som skulle kunna medföra att militären kommer till skolan och arresterar någon av eleverna.

Rektorn är ledsen över att behöva låsa grindarna, det är studenterna som straffas, de undrar om det är de som gjort något fel eftersom de måste vara inlåsta.

Enligt fjärde Genevekonventionen artikel 50 skall Israel som ockupationsmakt ge skydd åt barnen. Ockupationsmakten måste samarbeta med nationella och lokala myndigheter och vidta nödvändiga åtgärder för att säkra barnets rättighet och stödja de behov som finns.

Fjortonåriga Yasser berättar för mig om en morgon då han cyklade till skolan. Två israeliska militärer stod mitt i vägen för honom på trottoaren och han blev tvungen att cykla mellan dem.

När han var på väg förbi så knuffade de honom så han ramlade ner i diket. Han skadade sig inte men det märktes att han var skakade av händelsen.

Rektorn Adnan sade senast jag var vid skolan att barnen känner sig tryggare när vi följeslagare är närvarande och går med dem till skolan. Han berättar vidare: att många av eleverna har svårt att koncentrera sig. Barnen borde få fokusera på att lära sig så mycket som möjligt i skolan inte tänka på om militären ska komma in på skolan eller om det kommer hända något på deras väg mellan hemmet och skolan.

Många av de palestinska barn jag träffat under min tid här har få ställen där de inte behöver bli påminda om ockupationen och dess effekter på vardagslivet.

Mina Olsson

Nu har jag bara några dagar kvar i Yanoun, det känns otroligt sorgligt att behöva lämna byn och alla fina människor jag fått chansen att lära känna under de senaste tre månaderna. Om någon av er är intresserad av att höra mer om mina upplevelser under min tid som följeslagare så hör av er antingen på mail eller telefon. Efter 2 maj finns jag på telefonnummer: 0739-551676.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

ekumenisk följeslagare i Yanoun

tel: +972 549 824 294, +972 598 033 642

Jag är i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; (Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Jonas Thorängen ( jonas.thorangen @skr.org ), Ann-Sofie Lasell (Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.) eller Carl Werner ( carl.werner @skr.org ).

"Genom Ekumeniska följeslagarprogrammet stödjer människor från olika delar av världen israeler och palestinier som arbetar för en rättvis fred"
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet till projektet togs efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsekvenser för israeler och palestinier. Kring den svenska delen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer slutit upp med Sveriges Kristna Råd som huvudman.