Vår bil är på väg till mitt hotell från min Afrikapremiär av filmen ”Vi är som apelsiner” och vi passerar vägen som leder till Tahrir square. Jag slås av hur stort Kairo är, en miljonstad i paritet med vilken västerländsk stad som helst.

Med skyskrapor och lyxbilar och samtidigt fattigdom och växande klyftor något som också västerländska städer nu drabbas av i allt större hastighet. Kön ringlar sig plötsligt lång mot Tahrir square - människor parkerar sina bilar vid vägkanterna som vid en rockkonsert.

Några tar på sig att hjälpa de nyankomna att hitta en parkeringsplats.  Vi får oväntat kontakt med en man som går förbi vår bil i bilkön. Han har en ansiktsmask och som icke arabisktalande är det svårt att veta vad sägs. Han talar med en förmanande röst och bankar lätt på fönsterkarmen till bilen innan han försvinner nerför vägen. 

Mina vänner förklarar att han vill varna oss för han säger:  ”Stäng era fönster, för polisen kastar tårgas på folket”.

” Den här mannen har tagit på sig att varna alla passerande bilar, något han gör hela natten”, förklarar min vän.

Jag börjar förstå den gemenskap som har skapats i Kairo. Folket har gått ihop i en enhet. Kairo kokar. Människor möts på gatan för att prata, för att se vad som händer, andra för att delta i revolutionen.

De har gjort det förut och små stånd med mat och något att dricka finns utspridda i några hörn. Det är en känsla av verklighet mitt i det annorlunda. Ett sätt att försöka normalisera revolutionen. Några ungdomar flörtar med varandra samtidigt som stundens allvar ligger tjock över Kairo. 

För det är inte många steg som håller dem från faran på Tahrir Square och den som är utanför där en normal tillvaro utanför revolutionen finns.

Jag återvänder till mitt hotell, som ligger ett stenkast från Tahrir Sqaure på en egen ö. Bilen checkas av bombhundar varje gång vi passerar men vi får det förklarat att det inte har med att hotellet är fylld av västerlänningar.

Kairo filmfestival är en stor affär med många kända egyptier och kändiseliten från mellanöstern. Jag inser att det är inte västerlänningar som i sig är en måltavla här och möter Mohamed och Said, två personer med fingerade namn som har båda insyn i revolutionens Kairo för att diskutera saken vidare.

”Du blir en måltavla som alla andra om du ställer dig på torget” förklarar Mohamed, en av initativtagarna under den första och andra vågen av revolutionen. Vår erfarenhet av de två första revolutionerna är att alla, oavsett om du är man eller kvinna råkar illa ut oavsett din bakgrund.

”Men under andra vågen av revolutionen brukade dock västerländska personer tas in på förhör och misshandlas, jag har själv rumskompisar från Europa som poliserna slog”, inflikar Said när vi sätter oss ner för en kaffe. Regimen ville inte att de skulle ta bilder och rapportera vad som hände så de spred ett rykte att västerlänningar i Kairo var infiltratörer, upprorsmakare som gav pengar till revolutionärerna.

Men det är ingen tvekan om att det är egyptier som är de som dödas på Tahrir Square. Sedan revolutionens början har Mohamed själv förlorat 12 vänner. Jag frågar honom hur han hanterar sorgen. Han svarar mig att han har lagt sina känslor åt sidan, att revolutionen är viktigare.

”Vissa tycker att vi ska hämnas de som har dött men jag tror de skulle vilja att vi fullföljde revolutionens syfte istället och skapa ett demokratiskt Egypten.  När han berättar om hur hans vänner har dött, varav en genom en tårgasbomb som slet av halva hans huvud eller när en 16-årig ung kille som var hans gudsson mördas av speciella poliskulor som exploderar i kroppen, har jag svårt för att förstå hur han kan tänka så långsiktigt. När hämnden skulle vara så lätt att utkräva som ett utbyte mot hans smärta.



Mohamed förklarar för mig att det muslimska brödraskapet har misslyckats. Att det inte var de som deltog under första och andra vågen av revolutionen men ändå blev de som fick makten. Att partiet tidigt hade samtal med förra regimen om den bästa lösningen för Egypten och valde att avstå revolutionen mot eftergifter i ett fritt Egypten mot att deras politiska anhängare skulle släppas fria. Vilket också hände.

”Grundproblemet är att muslimska brödraskapet är en del av den gamla regimen.  Det är orsaken till den tredje vågen, muslimska brödraskapet har inte hållit löftet att säkra vägen för en demokratiseringsprocess. ”

Vi slogs inte i första och andra vågen för att få en ny Farao som inte går att avsätta på lagligt sätt, de båda männen nickar. Vi diskuterar varför vi behöver revolutioner.

Jag berättar om Sverige 1910-1930 och de massdemonstrationer som skakade Sverige då. Om hur arbetare mördades under Ådalen 1931 av svensk militär. Men också om hur fackförbund och näringsliv insåg vikten av att samarbeta för att säkra att inte fler svenska medborgare skulle dö av svenska kulor.

Vi inser att revolutioner är en del av den demokratiska processen. Att inget land i väst har uppnått ökade rättigheter för arbetarklassen och kvinnorna utan dem. Jag  inser att vi har så lätt i väst att utgå från att vi har full demokrati istället för att se vår demokratiska process som ett hjul som ständigt är i rullning.  Som ständigt måste övervinnas.

”Vad som händer här, händer i hela världen. Jag tror att inget land egentligen uppnår full demokrati, Det kommer aldrig finnas en revolution som uppnår allt det, vi kan bara hoppas att de skapar ett bättre samhälle”, säger Mohamed.

Jag frågar honom, hur önskar du att Sverige bör agera i dessa tider? ”Vänta med att investera i Egypten om pengarna går till statliga bolag men kom hit som turister och upptäck vårt land, på detta sätt stöder ni den vanliga människan på gatan som försöker få ihop pengar till sin familj.

” Vi lämnar vårt bord för att jag är tvungen att återvända  till filmfestivalens program och jag frågar Mohamed vad han tycker om filmfestivalen, han säger: Utan konst, film och rätten att uttrycka sig, kommer vi aldrig bli en demokrati och vi behöver det kulturella utbytet med världen. Det är därför som denna filmfestival är så viktig.”

De båda männen ger mig en kram och försvinner båda ut ur hotellet, ner mot gatan mot Tahrir Square, för ännu en dag i revolutionens tecken.

Cecilia Gärding

Sharm El-sheikh. Carling for ending the rule of the Muslim Brotherhood in Egypt.