Presidenten Barack Obama har lovat att lägga in veto mot alla försök att få en palestinsk stat erkänd i FN, och hotar alla som dristar sig till att stödja ett sådant förslag med vedergällning. En stor majoritet i Kongressen har också röstat för att dra in varje bistånd till palestinierna om man envisas med ett erkännande. Mitt Romney, å
sin sida, har förklarat att palestinierna inte har ”något som helst intresse av” någon fred med Israel och att ”den vägen till fred är nästan otänkbar att genomföra”.
Bakom den hårda retoriken ligger förstås att starka proisraeliska lobbyorganisationer – framför allt American Israel Public Affairs Committee (AIPAC) – är djupt insyltade i den amerikanska valkampanjen, och ger miljonbelopp till olika kandidater. AIPAC, vars årsmöten alltid gästas av framträdande politiker - som olika senatorer, USA:s president och utrikesminister – strävar enligt sitt program efter att ”utbilda beslutsfattare om banden som förenar USA och Israel” och att det ligger i Amerikas bästa intresse att ”se till att den judiska staten är stark och säker”. Vad gäller palestinierna däremot kan man på sin höjd tänka sig en ”demilitariserad” stat, alltså ett bantustan utan egentlig självständighet.
När Obama talade på AIPAC:s årsmöte i mars i år betonade han åter ”de oförstörbara banden mellan Israel och USA”, och lovade att alltid garantera ”Israels militära övertag” och motstå ”försök att bojkotta eller ta avstånd från Israel” – oavsett vilka beslut Israels regering anser sig behöva ta.
Mitt Romney tycker dock att Obamas politik präglas av ”ett extraordinärt naivt perspektiv” och vill ha hårdare tag. Enligt Romney är alla palestinier och alla palestinska organisationer - från små olagliga terroristgrupper, över Hamas till den palestinska myndigheten och PLO - ”hängivna Israels förstörelse”. Någon tvåstatslösning är knappast möjlig och inte minst är det ”kulturen som gör hela skillnaden i att förklara varför Israel är betydligt mer framgångsrikt ekonomiskt än de palestinska territorierna”. För att uppfostra dessa uppenbarligen undermåliga element måste USA, på klassiskt kolonialt manér, ”tala mjukt och bära en mycket, mycket, mycket stor käpp”.
Oavsett vem som vinner denna tävlan i palestinahat kan palestinierna knappast vänta sig stöd från någon av USA:s ledare i sin kamp mot apartheid och rasistiska tankefigurer, och för demokrati och ett verkligt nationellt oberoende. Om man ändå försöker fortsätta sin nuvarande icke-våldskamp, måste man vända sig från de krafter som i FN motarbetar Palestina – som Israel, USA och Sverige – och söka stöd hos den majoritet i Generalförsamlingen som, likt senast Island, erkänt Palestina som stat och strävar efter att integrera det palestinska folket i världsorganisationens alla olika verksamheter.
Obama har förklarat att hans tal i FN om Palestina ”inte orsakat några större applåder”. Kanske ändå, till sist, en liten glimt av självinsikt?
Gunnar Olofsson. Debattör och medlem i Palestinagrupperna