I Syrien rasar ”ett krig av låg intensitet”. Proteströrelsen som först var fredlig blev konfronterad av säkerhetsstyrkorna, utnyttjades snabbt av väpnade grupperingar, som hade andra mål än demonstranterna: uppgörelser av gamla konflikter, religiös nitälskan mot modern sekularism, utnyttjande av tilltagande kaos för egen vinning eller på uppdrag av andra. Den väpnade uppgörelsen har under det ett och halva året sedan protesternas början i mars 2011 skjutit den politiska proteströrelsen åt sidan; i Syrien härskar våldets språk. På den ena sidan kämpar säkerhetstjänster med miliser vid sidan av och också soldatleden i de reguljära syriska stridskrafterna, på den andra sidan kämpar ett flertal väpnade grupper: ”syriska medborgare, som gripit till vapen”, desertörer från den syriska armén, enheter från det i Syrien förbjudna muslimska brödraskapet, stamtillhöriga miliser, jihadister, salafister och betalda legosoldater med stridserfarenhet från Centralasien, Afghanistan, Irak och Libyen, till vilka också ska räknas Al-Quaida.
Respektive parter stöds finansiellt, militärt, logistiskt och inte minst propagandistiskt . Vid syriska arméns sida står Ryssland och Iran. Rådgivare hjälper till med medlingsförsök. För att kunna övervaka kommunikationsteknologin, som rebellerna utrustas med av Väst, och som ger möjlighet till okända underrättelser, hjälper Ryssland till med spaning och upplysning. De väpnade Assadmotståndarna stöds regionalt av Turkiet, Saudiarabien och Qatar och internationellt av USA, Frankrike och Storbritannien, Den tyska underrättelsetjänsten har också sina öron med i stridsvimlet (se junge Welt 10/9)
De i den västliga hemisfären runt USA grupperade västliga stormakterna och golfmonarkierna gör Ryssland och Kina ansvariga för att FN:s säkerhetsråd inte kunnat fatta någon hård resolution.
Ryssland å andra sidan gör Väst medansvarig för den pågående blodsutgjutelsen, eftersom deras vetostater visst det har beslutat om ett gemensamt tillvägagångssätt (sexpunktsplan, Geneve-överenskommelsen), men förhåller sig fullständigt motsatt genom sitt ensidiga och finansiellt massiva understödjande av de väpnade rebellerna. De förlänger inte bara konflikten utan hettar också upp den. Är Rysslands och Kinas handlande bara av ”onda” intressen, som det västliga synsättet förmedlar? Vilka är de ryska och kinesiska intressena i Syrien? Hur vill de lösa den syriska inre konflikten?
Ryssland i Mellanöstern
Rysslands förhållande till MÖ har tradition. På 1700- och 1800-talet rådde näringspolitisk konkurrens mellan tsarriket och Storbritannien och andra europeiska stater. I slutet av 1700-talet genomfor den ryska flottan östra Medelhavet för att visa gränser för det osmanska rikets expansionssträvanden. Den ryska armén besatte Krim, som senare inlemmades i det ryska riket, Osmanernas inflytande i Svarta havet trängdes tillbaka och den ryska flottan stationerades i Odessa. Manövern skulle stoppa den växande muslimska betydelsen i de av ortodoxa kristna bebodda områdena i sydväst av tsarriket. Sen början av 1800-talet var det en kapplöpning mellan Storbritannien och Ryssland om auktoritet i Centralasien och tillträdet till Indiska Oceanen. Konflikten blev känd under namnet ”The Great Game” (Det Stora Spelet). Ryssland ville ha en isfri hamn vid Indiska Oceanen och London ville förhindra det.
Efter att Osmanska Riket i första världskriget förbundit sig med Tyskland och Österrike mot Trippelententen (Stobritannien, Frankrike, Ryssland) blev de arabiska provinserna krigsskådeplats. Efter Osmanska Rikets sönderfall och slutet på första världskriget blev de tidigare osmansk-arabiska provinserna Storsyrien och Mesopotamien delade mellan fransoser och britter. Ryssland fick kontroll över Bosporen och Dardanellerna och inflytandesfär över Istanbul och Västarmenien. Var på 1700- och 1800-talet Europas kolonialstater motståndare till stormakten Ryssland fördjupades fronten på 1900-talet. Efter grundandet av Sovjetunionen och ännu mer efter slutet på andra världskriget mellan världsmakterna USA och USSR och deras respektive inflytandesfärer. Syrien, som grundades av FN 1946 lutade sig mot USSR utan att uppge sina kontakter till Europa. 1961 blev landet medlem i den alliansfria rörelsen.
Brzezinskis ”schackbräde”
Zbigniew Brzezinki, från 1977 till 1981 nationell säkerhetsrådgivare åt president James Carter kom i sin bok ”Den enda världsmakten” (1997) om USAs strategi för detta fram till punkten: För USA står i centrum kontrollen över ”Eurasien” för varje utrikespolitik som handlar om Europa, MÖ , Ryssland och Asien. Eurasien som världens största sammanhängande kontinent förfogar över de flesta råvaror och råvaruvägar, den största befolkningen och de viktigaste vapenproducenterna (näst USA). Som tur för USA härskar ingen enighet på denna ”Megakontinent”som politikvetenskaparen definierar som ”schackbräde”, på vilken det gäller att spels skickligt. Han delar in kontinenten i ”mellan, västliga, sydliga och östliga regioner” ,där den sydliga regionen sträcker sig från östra Medelhavet över golfstaterna, Indien och Östkina in i den centralasiatiska regionen. Brzezinski formulerar sin strategi mot bakgrund av det kalla kriget, i vilket USA utvecklade sig till världsmakt. Han citerar de kulturella, etniska och religiösa skillnader som slutligen bragte Sovjetunionen på fall.
20 år senare har det bildats nya maktcentra: Ryssland, Kina, Indien på ”Megakontinenten Eurasien”, Sydafrika och Brasilien på andra kontinenter. Dessa så kallade BRICS-stater har skapat nya ekonomiska och politiska rum. Kina och Ryssland har utvidgat sitt ekonomiska inflytande till Europa och Afrika; USAs finanskris, dollarns fall, krigen i Afghanistan och Irak som kört fast har försvagat USA. Deras image som fyrtorn för ”Frihet och Demokrati” har särskilt i den arabiska världen lidit enormt. Med subtil interventionspolitik och krig med låg intensitet - för vilket USA använder sig legosoldater som Al-Quaida – försöker USA fördriva den ryska och kinesiska konkurrensen från Afrika och den arabiska världen. Det lyckades i Afghanistan, Sudan, Irak och - till att börja med i den ”arabiska våren” - med våld också i Libyen. Visserligen förlorade USA genom omvälvningarna i Tunisien och Egypten viktiga allianspartner , som i decennier hade garanterat ”Pax americana” i området söder om Medelhavet (Maghreb) och även skyddat Israel. US-imperiet sviktar, kontroll och ingripande i det ”eurasiatiska schackbrädet” är i fara. Nya kriser och ställföreträdarkrig ringer möjligen in det sista kapitlet i historien om den ”enda världsmakten” USA. Det försöker den med alla medel avvärja.
Radikala muslimers inflytande
Konflikterna i Syrien har entydigt inompolitiska orsaker. Den reformorienterade presidenten Bashar Al-Assad uppfattade inte i rätt tid den dynamik som den ”arabiska våren” hade utlöst i USAs politik. Fel i handhavandet av protesterna korrigerades inte i rätt tid, reformförslagen till den syriska befolkningen kunde av tidsbrist inte bli testade, eftersom de blev avvisade av en raskt bildad opposition i utlandet (Syriska Nationalrådet) och därmed demonterades. Det satte den inre syriska oppositionen under tryck, av utlandssyrier angavs de som ”förrädare” eller ”Assads opposition”. Med inblandningen av regionalmakterna Turkiet, Saudiarabien och det finansstarka Qatar blev konflikten från första stund militariserad mot proteströrelsens vilja. USA-imperiet har med sina förbundna i Europa och i golfen på alla plan – politiskt, ekonomiskt, militärt och propagandamässigt öppnat en ny front i den ”sydliga regionen av Eurasien”. Mot den står Ryssland och Kina, stödda men mindre exponerat av Indien, Brasilien och de blockfria staterna. Världen är delad i två multipolära block, vars front löper genom Syrien.
I västliga analyser nämns i allmänhet två orsaker, varför Ryssland stödjer den syriska ledningen: Medelhavshamnen Tartus och vapenleveranserna till Syrien. I verkligheten är hamnen strategiskt av ringa betydelse, i synnerhet som den ryska militära närvaron är begränsad, skriver den turkiske journalisten Mehmet Ali Birand 12/7 2012.i den turkiska dagstidningen Milliyet. Bara 5 % av av den ryska vapenexporten kommer att gå till Syrien, nya fördrag är lagda på is. Birand visar på en kommentar av Ruslan Pukhov, direktör för Centrum för strategiska och teknologiska analyser i Moskva. I ett bidrag till New York Time för den 6/7 skriver Pukhov: ”Den verkliga orsaken till att Ryssland motsätter sig ett starkt internationellt ingripande mot Assad-regimen är fruktan för att den islamistiska radikalismen breder ut sig” och då också till Ryssland. Genom det skulle den ryska ”ställningen som supermakt försvagas i en värld, där de västliga nationerna allt oftare genomför militära interventioner.”
I själva verket har såväl förändringarna genom ”den arabiska våren” och krigen i Afghanistan och Irak framför allt gjort tydligt en utveckling: repressiva, men ändå sekulärt orienterade regimer förstördes, islamistiska radikala vann i inflytande. Organisationer och partier som Muslimska Broderskapet, och i deras vindskugga salafisterna, har i Tunisien och Egypten övertagit makten. I Marocko och Jordanien växer deras inflytande, i den syriska oppositionen dominerar de det Syriska Nationalrådet och har beväpnade grupper på plats. Såväl Muslimbröder som salafister stöds finansiellt från Qatar och Saudiarabien.
Å andra sidan av den också av Ryssland framförda kritiken mot den syriska regimens hanterande av proteströrelsen står Assad för en sekulär statsmodell och gäller som garant för religiös och etnisk mångfald. Det är särskilt av stor betydelse för de ”ryska” minoriteterna i Syrien( tjerkesser) och de ortodoxa kristna. Den rysk-ortodoxa kyrkan är i Syrien nära förbunden med de gammalromerska och ortodoxa församlingarna. Förbindelserna mellan båda staterna är intensiv, en stor binationell menighet bor i Syrien. Många syrier har studerat i Ryssland, gift sig där och vårdar sig om sociala, kulturella och företags-kontakter. För dem alla är den syriska regimens sekularism av oskattbart värde.
Lavrovs grundregler
Ryssland förstår USAs geostrategiska mål – som de formulerades av Brzezinski – mycket väl. Vill därför ”inget andra Jugoslavien” och koncentrerar sig internationellt på en intensiv diplomati. Regionalt och i Syrien är Moskvas rådgivare aktiva på flera plan för att stoppa militariseringen. I slutet av september utverkade Ryssland hos den syriska regimen säkerhetsgarantier för den då genomförda oppositionskonferensen. Hur svårt det kan vara för Ryssland att göra sitt inflytande gällande, visar gripandet av två ledande medlemmar den Nationella Koordinationskommittén för Demokratisk Förändring (NCC). De greps förmodligen av det syriska flygvapnets säkerhetstjänst. De hade just återvänt från Kina och ville deltaga i konferensen.
I ett bidrag för US-Internetportalen The Huffington Post placerade den ryske utrikesministern Sergej Lavrov redan i mitten av juni in händelserna arabiska världen historiskt och förklarade den ryska ståndpunkten: Processen som kommer att föra till ”en ny världsordning” med multipolaritet är inne i en ”turbulent fas”.
Han skiljer principiellt på två ansatser hos stater och organisationer när de förhåller sig till omvälvningarna: ”antingen hjälpa de arabiska folken att själva bestämma sin framtid, eller försöka att åstadkomma en politisk realitet som motsvarar de egna önskningarna”. Det sista sker när man utnyttjar att försvaga statliga strukturer som lång tid kommit att bli stela. Ryssland är, liksom de flesta av världens länder, för att sträva för ett bättre liv, demokrati och välstånd för de arabiska folken, skriver Lavrov. Man har hälsat initiativet till Medelhavspartnerskap och motsätter sig varje våldsanvändning, särskilt mot civilbefolkningen. Knappast något annat land än Ryssland känner bättre till det verkliga priset för revolutioner. Ett samhälles omvandling kommer att vara komplext, vara länge och sällan förlöpa utan friktioner. Mångsidigheten i de internationella sambanden har ökat, och det är klart att användande av våld som konfliktlösning inte har några utsikter till framgång. Den ryske utrikesministern räknar upp exempel: Det komplicerade läget i Irak och krisen i Afghanistan som inte på länge är över. Libyen som efter störtandet av Muammar Ghaddafi är långt avlägsnat från välstånd, och i stället utbreder sig instabilitet över Sahara och Sabelzonen och har fört till en dramatisk försämring av situationen i Mali. Man måste verkligen förstå vad som händer i Syrien och hjälpa landet att övervinna denna smärtfyllda fas i sin historia.
Ryssland försvarar inte regimen, varken politiskt eller ekonomiskt som det inte finns någon grund för. Men Syrien är en multireligiös stat med sunniter och schiiter, alaviter, ortodoxa och kristna av andra trosriktningar, druser och kurder. Samvetsfrihet har under de senaste decennierna respekterats av Bath-partiets världsliga ledning, nu är de religiösa och andra minoriteter fulla av rädsla att allt detta förstöres om regimen störtas. Också i Ryssland lever människor av olika trosriktningar, de flesta av dem ortodoxa kristna och muslimer, sedan århundraden sida vid sida. ”Vårt land har inte fört kolonialkrig i den arabiska världen, utan tvärtom kontinuerligt stött de arabiska nationerna oavhängighet och deras rätt till självständig utveckling. Ryssland har därför inget ansvar för följderna av kolonialismen, de spänningar i den sociala strukturen som den gett upphov till fram till dags dato. Man vet att utländska interventionen i Syrien – blockad av oönskade TV-sändare, ökning av vapenleveranser till upproriska eller till och med luftangrepp – inte leder till fred varken för landet eller regionen. Ryssland vill stå på den rätta sidan av historien, summerar Lavrov. Syrien ska inte slås sönder som Sovjetunionen, Jugoslavien, Afghanistan, Irak eller Libyen. Syrien ska förbli en självständig, oavhängig stat. Det är det som bestämmer det ryska engagemanget.
Kinas ekonomiska stöd
Kina delar det mesta av de ryska betänkligheterna över de västliga expansionssträvandena. Kina har i de senaste 20 åren utvecklat sig till en ekonomisk världsmakt. Också Kina känner sig hotat av Väst i sina intressen i MÖ. Som Ryssland utjämnar Kina de flaskhalsar i den syriska ekonomin, som åstadkoms av sanktionerna från USA och Europa. Kina är också en flerfolksstat , som har att utkämpa en pyrande konflikt med uiguriska muslimer. Journalister har mött radikala uigurer i läger i Nordlibanon, som förbereder sig på det ”heliga kriget”, jihad.
Syriendebatten på den internationella scenen överlåter Peking för tillfället till Ryssland, såvida den kinesiska ledningen inte konfronteras med inre politiska turbulenser, som att också komma i strid med det plötsligt uppvaknade nationella intresset hos japaner för (råvarurika) öar i Östkinesiska Sjön. I Peking vet man att de geostrategiska intressena hos världsmakten USA i Asien riktar sig såväl mot Ryssland som mot den uppåtsträvande ekonomiska makten Kina. De ser faran i att hamna militärt i en ställföreträdande konflikt med USA-intressen. I Afrika och arabiska världen upprätthåller Kina bilaterala militära förbindelser, men ändå är den kinesiska utrikespolitiken av nationella skäl mest intresserad av råvaror, ekonomiska förbindelser och livsmedelssäkring till sina 1,344 miljarder invånare. Militärt tycks Peking allvarligt beakta rådet av filosofen och generalen Wu Sunzi, som levde 500 år före vår tideräkning. Med sina tankar över ”Krigets konst” författade Sunzi en klassiker. En central sats där: ” Den största bedriften (prestationen) består i att bryta fiendens motstånd utan någon strid (slag)”.
Förbindelserna mellan Kina och MÖ är mycket äldre än de mellan Ryssland och regionen. Sen före andra århundradet före Kristus ledde två handelsvägar med otaliga bivägar från Kina genom Centralasien till Medelhavet. Först 1877 fick förbindelsen det romantiserade namnet ”Sidenvägen” av den tyske bron Ferdinand von Richthofen. Diplomatiska förbindelser upptogs 1956 mellan Folksrepubliken Kina och Syrien byggde på de de urgamla handelsförbindelserna. Då flöt varorna mycket mindre från utvecklingslandet Syrien till Kina än omvänt. Kineserna spelar en stor roll i utvecklandet av energisektorn, i olja- och gasframställning. Kina stödjer utbyggnaden av den syriska industrin t ex i textil- och däckframställning. Fördrag har träffats om byggandet av vattenkraftverk. Det militära samarbetet mellan de båda staterna var under grundande fasen av Baath-makten i början av 1960-talet av stor betydelse. Nu för tiden står ekonomiska intressen i förgrunden.
Internationellt följer Kina också i Syrien en lugn kurs av tryck och förhandlingar och erbjuder sig till medlare. Nyligen mottog man i Peking Al-Assads rådgivare Bouthaina Shaabian. Då handlade det förutom ekonomiska överenskommelser om hur Geneve-överenskommelsen ska kunna genomföras. Liksom Ryssland för Kina samtal med olika grupper av oppositionen med målet att stoppa våldet och en västlig intervention och att förändra landet genom dialog. Liksom den ryske deltog den kinesiske ambassadören i den syriska oppositionens konferens i Damaskus i slutet av september.
Karin Leukefeld i Junge Welt den 4 oktober 2012.
Översatt av Sixten Andréasson
INGET ANDRA JUGOSLAVIEN
Bakgrund. Ryssland och Kina går in för ett självständigt Syrien.
Politiska, ekonomiska och defensiva militära åtgärder ska befordra målet.
Syrische Aufständische verlegen Kommando
In der Hauptstadt Damaskus fand am Sonntag ein Treffen von der Regierung anerkannter Oppositioneller statt, die eine politische Lösung des Konflikts finden wollten. Die Teilnehmer riefen zu einem sofortigen Ende des Blutvergießens auf. Ein Waffenstillstand sollte dann »den Weg für einen politischen Prozeß eröffnen, der einen radikalen politischen Wandel garantiert, ein Ende des gegenwärtigen Regimes sowie eine ernsthafte und wahre Demokratie«, sagte Radschaa Nasser, einer der Organisatoren.
(Reuters/jW)