Putins geopolitiska schackspel med Washington i Syrien och Eurasien 21 July 2012
Efter att ha återtagit sin post som Rysslands president har Vladimir Putin inte förlorat någon tid att ta upp det mest brådskande geopolitiska hotet mot Ryssland internationellt. Inte oväntat står den explosiva situationen i Mellanöstern, framför allt Syrien, i centrum på hans agenda. Där använder Putin alla tänkbara medel för att förhindra en ytterligare försämring av situationen till vad som lätt skulle kunna bli en nytt ”världskrig genom felbedömning”. Hans verksamhet under de senaste veckorna innefattar aktiv personlig diplomati med Syriens regering liksom med den så kallade oppositionen ”Syriska nationella rådet”. Den innefattar intensiv diplomatisk kontakt med Erdogans regim i Turkiet. Den innefattar diplomati bakom stängda dörrar med Obama. Den innefattar direkt diplomati med Israels Benjamin Netanyahu.
I motsats till hur det framställs i de flesta västerländska media, är Syrien självt sedan länge en multietnisk och religiöst tolerant sekulär stat med en alawitisk muslimsk president Bashar al-Assad, gift med en sunnimuslimsk hustru. Det alawitiska trossamfundet är en utlöpare av shiaislam, som inte tvingar sina kvinnor att bära slöja och är liberala med sunnimuslimska mått mätt, särskilt i jämförelse med fundamentalistiska platser som Saudiarabien, där kvinnor är förbjudna att ens inneha körkort. Den syriska befolkningen allmänt sett är en mångsidig blandning av alawiter, druser och kurder, sunniter och armeniskt ortodoxa kristna. Om al-Assads minoritetsregim skulle falla, skulle enligt expertbedömningar, liksom i Egypten, den dunkla (som i Saudiarabien) sunnitiska organisationen Muslimska brödraskapet träda fram som den dominerande organiserade politiska kraften, vilket definitivt inte välkomnas i Tel Aviv och definitivt inte i vare sig Ryssland eller Kina.i
Enligt en välgrundad bedömning av Gajendra Singh, pensionerad indisk diplomat med årtionden av tjänstgöring i Mellanöstern och djup förtrogenhet med den etniska mixen i Syrien, så skulle landet, om Al-Assads alawitiska minoritetsregim skulle falla, snabbt rasa ner till ett blodbad som skulle göra de hittills uppskattningsvis 17 000 dödade till enbart ett förspel. Singh gör bedömningen att ”ett nederlag för den av Assad ledda regimen kommer att leda till slakt av alawiter och shiamuslimer, kristna, även kurder och druser. Totalt 20% av en befolkning på 20 miljoner.” ii
Det skulle innebära ungefär fyra miljoner syrier. Det borde vara en tankeställare för dem i väst som hejar på ett dunkelt tvivelaktigt oppositionellt ”Syriska nationella rådet”, vilket domineras av det olycksbådande Muslimska brödraskapet, och en väpnad opposition ”Fria syriska armén”, som till och med av New York Times har rapporterats vimla av splittringar mellan olika väpnade fraktioner. Dessutom skulle konflikten, om den utvecklades till ett Libyen-liknande internt blodbad, spilla över den syriska gränsen till Turkiet. Syriens kustområde har en betydande alawitisk befolkning och ett stort antal alawiter bor i de angränsande turkiska provinserna Hatay och Antakya.
Att skilja fakta från fiktion inom Syrien är svårt eftersom media är begränsade och oppositionens talesmän upprepade gånger har beslagits med att ljuga om händelser. I ett fall nyligen hävdade en brittisk journalist att han medvetet leddes in i en potentiell dödsfälla av rebelliska oppositionsstyrkor för att de skulle ta propagandapoäng mot regimen i Damaskus. Den brittiska nyhetskanalen Channel 4 News främste korrespondent, Alex Thomson berättade för AP att syriska rebeller lurade ut honom för att dö i ingenmansland nära den libanesiska gränsen, och sade att de ville använda hans död genom regeringsstyrkornas händer för att ta propagandapoäng. iii
Och ett talande exempel på politisk manipulation var då BBC nyligen avslöjades med att publicera ett fotografi som de hävdade var en massaker vid Al-Houla den 25 maj 2012, där man vet att 108 människor dödats, inklusive 49 barn. Det visade sig bilden hade tagits av den italienske journalistfotografen Marco Di Lauro i Irak 2003.iv
Insatserna i detta geopolitiska schackspel är ingenting mindre än överlevnad, i första hand för Syrien som en suverän nation, oavsett dess brister och defekter. Vidare handlar det ytterst om Irans, Rysslands och Kinas överlevnad som suveräna nationer tillsammans med de andra, BRIC-länderna Brasilien, Indien och Sydafrika. På längre sikt gäller det frågan om överlevnad för civilisationen som vi känner den och undvikande av ett världskrig som skulle decimera världens befolkning inte med tiotals miljoner som för sjuttio år sedan, utan troligen denna gång med miljarder.
Den syriska insatsen för Moskva
Rysslands Putin har dragit en djup skarp linje i sanden kring Al-Assads överlevnad och Syriens överlevnad som en stabil stat. Få frågar varför Ryssland varnar för ett möjligt världskrig om Washington fortsätter att kräva omedelbart regimskifte i Syrien som Hillary Clinton gör. Det är inte för att Ryssland har för avsikt att driva sin egen imperialistiska dagordning i Mellanöstern. De är knappast militärt och ekonomiskt i stånd att göra så även om de hade velat. Snarare handlar det om att bevara hamnrättigheter till Rysslands enda flotthamn i Medelhavet vid Tartus, den enda kvarvarande ryska militärbasen utanför det tidigare Sovjetunionen, och dess enda tankningsplats i Medelhavet. I händelse av en konflikt med Nato blir basen av strategisk betydelse för Ryssland.
Ändå är det mer som står på spel för Ryssland. Putin och Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov har gjort klart att om Nato och USA skulle inleda militära aktioner mot Assads Syrien, så skulle konsekvenserna bli slående. Tillförlitliga källor i Damaskus har rapporterat närvaro av minst 100 000 ryska ”tekniska rådgivare” i landet. Det är mycket, och ett ryskt fraktfartyg med ombyggda ryska Mi-25 attackhelikoptrar ombord är enligt uppgift på väg till Syrien, medan flera dagar tidigare en rysk marinflottilj seglade till Tartus, ledd av den ryska jagaren Amiral Chabanenko.
Ett tidigare försök att skicka ombyggda helikoptrar tillbaka till Syrien, som tidigare hade köpt dem, blockerades i juni utanför Skottlands kust när det gick med ett lastfartyg under icke-rysk flagg. Nu har Moskva klargjort att man inte kommer att tolerera någon inblandning i Rysslands trafik med Damaskus. Det ryska försvarsdepartementets talesman Vyacheslav Dzirkaln meddelade att ”Flottan kommer att skickas med uppgift att garantera säkerheten för våra fartyg, för att förhindra att någon stör dem i händelse av en blockad. Jag vill påminna er att det inte finns några gränser”, tillade han klart. v Vad Moskva kort sagt säger, är att man är beredd att ställas inför en 21:a århundradets version av missilkrisen på Kuba 1962 om Nato dåraktigt framhärdar med att driva fram ett regimskifte i Damaskus.
Eftersom det klart har visat sig att den så kallade demokratiska oppositionen i Syrien domineras av det dunkla Muslimska brödraskapet, knappast en organisation känd för multietniska demokratiska tendenser, så skulle en seger för en USA-stödd Muslimska brödraskaps-regim i Syrien, menar Moskva, också utlösa en våg av muslimskledda destabiliseringar över hela Centralasien till f d Sovjetunionens republiker. Kina är också ytterst känsligt för en sådan fara, och har helt nyligen konfronteras med muslimskorganiserade blodiga upplopp i sin oljerika autonoma provins Xinjiang-Uigur, vilka i tysthet stötts av USA:s regering. vi
Ryssland har gått fast samman med Kina eftersom båda länderna råkade in i en katastrofal fälla då de i FN: s säkerhetsråd avstod från att lägga in veto mot USA:s resolution. Den resolutionen från USA öppnade dörren för Natos förstörelse inte bara av Mohammar Ghaddafi, utan av själva Libyen sig som en fungerande land. Denne författare har personligen talat i Moskva och i Beijing efter Libyenstriderna och frågat välinformerade personer på båda ställena hur de i själva verket kunde vara så kortsiktiga beträffande Libyen. De har båda därefter tydligt dragit slutsatsen att ytterligare framsteg för Washingtons agenda för det som George W. Bush kallade Större Mellanösternprojektet (the Greater Middle East Project) står i diametral motsättning till både Kinas och Rysslands nationella intresse, därav det järnhårda motståndet mot Natos dagordning för regimskifte i Syrien. Hittills har Ryssland och Kina, ständiga medlemmar av FN:s säkerhetsråd med vetorätt, tre gånger utnyttjat sin vetorätt över nya USA-stödda sanktioner mot Syrien, senast den 19 juli.
Putin och hans utrikesminister Sergej Lavrov insisterar på ett strikt fasthållande vid den fredsplan som FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan föreslagit. Till skillnad från vad Washington föredrar att generöst läsa in i den, säger Annans sexpunktsförslag inget om regimskifte, utan manar istället till en förhandlingslösning och slut på striderna på båda sidor, ett eldupphör.
Washingtondiplomatins Janusansikte
De som stödjer ett våldsamt regimskifte i Syrien utgör en bisarr koalition inkluderande, förutom Washington och dess europeiska ”vasallstater” (som Zbigniew Brzezinski kallade de europeiska Nato-medlemmarna), vii framförallt Saudiarabien, knappast en regim som någon skulle beteckna som en förebild för demokrati. En annan huvudroll mot Damaskus spelar Qatar, hem för såväl USA:s militär som den högljutt Natovänliga propagandakanalen Al-Jazeera. Dessutom tillhandahåller Recep Tayyip Erdoğans turkiska regering utbildning och område för att förbereda väpnade legosoldater och andra att ta sig in över gränsen till det angränsande Syrien.
Ett försök av regeringen Erdogan för två veckor sedan att skicka ett Phantom-stridsflygplan från det turkiska flygvapnet in i Syriens luftrum, vilket flög provokativt lågt, som det förefaller för att skapa en ”Tonkinbuktsincident” och underblåsa ett Natoingripande liknande det i Libyen, föll platt när Turkiets generalstab utfärdade ett uttalande som sade: ”Inga spår av sprängämnen eller eldfängda produkter hittades på de vrakdelar som bärgats ur havet”. Erdogan tvingades ändra sin position för att inte tappa ansiktet, och använder inte längre frasen ”nedskjutet av Syrien” utan talar istället om ”vårt plan som Syrien sade sig ha förstört”. viii Nato har för flera månader sedan upprättat en ledningscentral i Iskenderun i Turkiets provins Hatay nära den syriska gränsen för att organisera, träna och beväpna den ”allt annat än” Fria Syriska Armén.ix Obamaadministrationen, som inte vill ha ett totalt Syrienkriget före det amerikanska valet i november, har enligt uppgift också uppmanat Erdogan att ”ta det lugnt” för tillfället.
De flesta västerlänningar som tar sin kunskap om världspolitiken med religiös övertygelse från Washington Post eller CNN eller BBC är övertygade om att den syriska oredan är en entydig fråga om ”goda” (det så kallade Syriska nationella rådet och dess av trashankar hoprafsade ”Fria Syriska Armén”) mot de ”onda” (al-Assad-diktaturen med sina väpnade styrkor). I mer än ett år har västerländska media visat filmupptagningar, däribland som nämnts några som inte ens filmats i Syrien, och hävdade att oskyldiga, obeväpnade oppositionsgrupper för demokrati och civilbefolkningen massakreras hänsynslöst i en ensidig slakt av regimen.
De förklarar aldrig hur det skulle gagna Assad att stöta bort sin starkaste tillgång för överlevnad, nämligen stödet från en majoritet av syrier mot vad han har träffsäkert benämnt utländsk intervention i suveräna syriska angelägenheter.
I själva verket har ett stort antal journalistiska ögonvittnesskildringar inifrån Turkiet och Syrien, inklusive RT, hävdat att den ”fredliga demokratiska oppositionen” redan från början i hemlighet hade försetts med vapen och träning, ofta i läger på den turkiska sidan av gränsen. Professor Ibrahim Alloush från Zaytouneh University i Jordanien berättade för RT:
”Vapen smugglas in i Syrien i stora mängder från alla möjliga platser. Det är ganska tydligt att rebellerna har fått vapen från utlandet och syrisk tv har visat nästan dagligen transporter av vapen som smugglas in i Syrien via Libanon, Turkiet och andra gränsövergångar. Eftersom rebellerna får stöd av GCC [Gulfstaternas samarbetsråd] och av Nato det är säkert att anta att de får sin finansiering och sina vapen från samma källor som erbjuder dem politisk täckning och ekonomiskt stöd.” x
En erfaren turkisk journalist som denna författare intervjuade i Ankara i april, precis återkommen från en omfattande rundresa i Syrien, gav sin ögonvittnesskildring av tillfångatagandet av en liten skara ”oppositionskämpar”. Journalisten, som talade flytande arabiska, var förvånad när han såg chefen för rebellerna kräva att få veta varför deras militära fångvaktare talade arabiska. När berättade att var deras modersmål, utbrast rebelledaren: ”Men du bör tala hebreiska, du tillhör den israeliska armén eller hur?”
Kort sagt hade legosoldater snabbutbildats på andra sidan gränsen i Turkiet, försetts med kalasjnikovs och en näve dollar och blivit tillsagda att de förde ett jihad mot den israeliska armén. De visste inte ens mot vem de slogs. I andra fall utgör legosoldater rekryterade från Afghanistan och andra ställen och finansierade av saudiska pengar, inklusive påstådda medlemmar av al-Qaida, den ”demokratiska oppositionen” mot al-Assads etablerade regim.
Även USA-etablissemangets främsta tidning The New York Times har tvingats medge att CIA har strömmat in vapen till den syriska oppositionen. De rapporterade: ”CIA-tjänstemän agerar i hemlighet i södra Turkiet och hjälper allierade att avgöra vilka syriska oppositionskämpar på andra sidan gränsen som ska få vapen för att bekämpa den syriska regeringen, enligt amerikanska tjänstemän och arabiska underrättelsetjänstemän. De vapen, inklusive automatgevär, raketdrivna granater, ammunition och vissa stridsvagnsminor, kanaliseras oftast över turkiska gränsen med hjälp av ett oklart nätverk av mellanhänder, inklusive syriska Muslimska brödraskapet och betalas av Turkiet, Saudiarabien och Qatar, sade tjänstemännen.” xi
Internationella Röda Kors-kommittén betecknar nu konflikten som ett inbördeskrig. xii Peter Wallensteen, en ledande fredsforskare vid Uppsala universitet och chef för Uppsala Conflict Data Program (UCDP), förklarade att ”Det är i allt högre grad ett internationaliserat inbördeskrig, och som vi vet från tidigare historia, ju mer internationaliserad, desto längre kommer konflikten att vara ... det finns ett inbördeskrig, men nu kommer så många vapen utifrån, att det faktiskt tör sig om ett internationaliserat inbördeskrig.” xiii
Mary Ellen O’Connell, en respekterad juridisk forskare och professor i juridik och internationell tvistelösning vid University of Notre Dame, säger: ”Den internationella Röda Kors-kommitténs uttalande innebär att Assadregimen står inför en organiserad väpnad opposition som agerar som militär styrka, och den har laglig rätt att svara med samma mynt. Den syriska militären kommer att ha större rätt att döda personer på grund av att de ingår i den väpnade oppositionen än då Assad var begränsad till att använda våld enligt fredstida regler.” xiv De rebelliska oppositionsgrupperna hävdar att det innebär raka motsatsen.
Medan USA:s utrikesdepartement gör fromma uttalanden om sitt stöd för ”demokrati” och kräver al-Assads avgång och erkänner den tvivelaktiga och fraktionssplittrade oppositionen Syriska nationella rådet, en exilgrupp dominerad av Muslimska brödraskapet, arbetar Ryssland skickligt på den diplomatiska fronten för att försvaga Västs marsch mot krig.
Putins smarta diplomati
Vladimir Putin hade knappt återtagit posten som Rysslands president den 7 maj förrän han inledde en komplex serie diplomatiska åtgärder för att desarmera Washington syriska spelplan eller förhoppningsvis få den att spåra ur. Den 16 juli stod Putin värd för ett besök av Kofi Annan i Moskva där han upprepade Moskvas orubbliga stöd för Annan fredsplan. xv
På grund av de betydande förvanskningarna i media är det nyttigt att läsa den faktiska texten i Annans sexpunktsplan:
(1) förbinda sig att arbeta med sändebudet i en allomfattande av Syrien ledd politisk process för att ta itu med det syriska folkets legitima strävanden och intressen, och, i detta syfte, åta sig att utse en samtalspartner med befogenheter när sändebudet uppmanar därtill;
(2) förbinda sig att stoppa striderna och brådskande uppnå ett effektivt FN-övervakat upphörande med väpnat våld i alla dess former från alla parter för att skydda civila och stabilisera landet.
I detta syfte bör den syriska regeringen omedelbart upphöra med truppförflyttningar mot och upphöra med användandet av tunga vapen i, befolkningscentra, och börja tillbakadragande av militära koncentrationer i och runt befolkningscentra.
Då dessa åtgärder vidtas på marken, bör den syriska regeringen samarbeta med sändebudet för att få till stånd ett varaktigt upphörande av väpnat våld i alla dess former från alla parter med en effektiv FN-tillsynsmekanism.
Liknande åtaganden skulle sändebudet söka från oppositionen och alla relevanta element för att stoppa striderna och arbeta med honom att få till stånd ett varaktigt upphörande av väpnat våld i alla dess former från alla parter med en effektiv FN-kontrollmekanism;
(3) säkerställa snabbt tillhandahållande av humanitärt bistånd till alla områden som berörts av striderna, och i detta syfte, som omedelbar åtgärd, att acceptera och genomföra en daglig två timmars humanitär paus och att samordna exakt tid och formerna för den dagliga pausen genom en effektiv mekanism även på lokal nivå;
(4) intensifiera takten och omfattningen av frigivning av godtyckligt fängslade personer, inklusive särskilt utsatta kategorier av personer, och personer som deltar i fredliga politiska aktiviteter, utan dröjsmål via lämpliga kanaler tillhandahålla en lista över alla platser där sådana personer hålls fängslade, omedelbart börjar organisera tillgång till sådana platser och via lämpliga kanaler snabbt besvara alla skriftliga framställningar om information, tillgång eller frigivande beträffande sådana personer,
(5) säkerställa fri rörlighet i hela landet för journalister och en icke-diskriminerande visumpolitik för dem;
(6) respektera föreningsfrihet och rätten att demonstrera fredligt som garanteras enligt lagen.xvi
Det finns inget krav i Annanplanen på Bashar al-Assads avgång före någon vapenvila, i motsats till vad Hillary Clinton upprepar efter att ha insisterat på att USA också stöder Annanplanen. Annanplanen manar till en diplomatisk lösning. USA vill uppenbarligen inte ha en diplomatisk lösning. De vill ha regimskifte och tydligen utvidga kriget över den muslimska världens skiljelinje mellan shiiter och sunniter.
Moskva och Peking vill lika tydligt dra gränsen och förhindra att kaos sprider sig från Syrien. Den 19 juli blockerade Ryssland och Kina, båda vetorättsmedlemmar i FN: s säkerhetsråd, återigen en ny USA-stödd resolution om Syrien som de hävdade var utformad för att öppna dörren till en Libyen-liknande militär intervention i Syrien. Resolutionen hade utarbetats av den brittiske utrikesministern William Hague och skulle ha öppnat dörren för en kapitel 7-resolution från FN: s säkerhetsråd om Syrien. Kapitel 7 ger rådet med dess 15 medlemmar rätt att bemyndiga åtgärder, från diplomatiska och ekonomiska sanktioner till militär intervention.xvii Hagues resolution krävde att den syriska regeringen inom 10 dagar skulle dra bort alla sina tunga vapen från tätorter och dra trupperna tillbaka till baracker. Ingenting sades om avväpna ”Fria syriska armén”. Washington hävdade att det bara skulle vara intresserat av ekonomiska eller diplomatiska sanktioner, inte militära. Naturligtvis. Hmmmm...
Putin har en del kraft att använda mot Turkiets premiärminister Erdogan. Erdogan var i Moskva strax före FN:s säkerhetsråds omröstning 19 juli för att diskutera Syrien med Putin.xviii Turkiet är den näst största köparen av rysk naturgas, cirka 80% av dess naturgas kommer från Rysslands statskontrollerade Gazprom. xix Turkiets hela strategi som ”energinav”, att spela en central roll i gasleveranserna från Eurasien och Mellanöstern till Europa, är beroende av gas från Ryssland och Iran. För ett år sedan undertecknades ett gasledningsavtal värt 10 miljarder USA-dollar mellan Iran, Irak och Syrien för en naturgasledning från Irans jättelika South Pars-fält till Irak, Syrien och vidare till Turkiet, för att så småningom anslutas till Europa. xx
Putin hade också rest till Tel Aviv den 21 juni för att träffa Israels premiärminister Bibi Netanyahu. xxi Det ryska inflytandet i Israel inte är obetydligt. Efter Sovjetunionens upplösning har omkring sex miljoner ryssar, främst judar, emigrerat till Israel under de senaste två decennierna. I slutändan kan Israel inte vara överlyckligt över utsikten att en av Muslimsk brödraskapet styrd syrisk opposition skulle komma till makten i grannlandet Syrien. Fastän få detaljer kommit fram om innehållet i samtalen, är det uppenbart att Putin levererat budskapet att ett ”förstört, desorienterat och uppstyckat Syrien inte skulle hjälpa Israel. Syrien har den näst mest välorganiserade Muslimska brödraskap-organisationen efter Egypten”, enligt förre indiska ambassadören K. Gajendra Singh.xxii
Sedan, den 11 juli, inbjöd Putin och Lavrov Abdel Basset Sayda, ny chef för den USA-stödda oppositionsorganisationen Syriska nationella rådet till Moskva för ”samtal”. Sayda, som är från den kurdiska syriska minoriteten och har bott tjugo år i svensk exil, är en märklig figur som oppositionstalesman från den kurdiska minoriteten i Syrien, en man med föga eller ingen aktiv politisk erfarenhet, uppenbarligen vald i första hand för att dölja SNC:s dominerande Muslimska brödraskap-profil. Ryssland gjorde enligt uppgift klart för Sayda att de skulle fortsätta att blockera alla försök att störta Assad och att oppositionen på allvar måste hålla sig till Kofi Annans plan och förhandla fram en uppgörelse. Sayda för sin del klargjorde att det inte blir några förhandlingar förrän Assad är borta, en hållning som förlänger blodspillan.xxiii
I all blodsutgjutelsen och upptrappningen av våldet finns det tecken på att Putin nått någon form av tyst överenskommelse med Obama om att hålla kriget från bordet tills Obama är förbi valet i november. Ryssland kom nyligen överens om att återuppta leveransledningarna för USA:s militära förnödenheter i Afghanistan samtidigt som Washington iscensatt en ”ursäkt” för dödandet nyligen av civila i Pakistan med sina drönare.xxiv
Den erfarne kringresande journalisten Pepe Escobar sammanfattade nyligen situationen i all dess bistra verklighet:
”Turkiet kommer att fortsätta att erbjuda det logistiska basområdet för legosoldater som kommer från ’befriade’ Libyen, Saudiarabien, Irak och Libanon. Det saudiska kungahuset kommer att fortsätta att skicka pengar för att beväpna dem. Och Washington, London och Paris kommer att fortsätta att finjustera sin taktik i det som förblir ett långt, sjudande förspel till en Nato-attack mot Damaskus. Även om den väpnade syriska oppositionen inte kontrollerar något av minsta betydelse inom Syrien, förväntas legosoldaterna som enligt uppgift är beväpnade av det saudiska kungahuset och Qatar, bli ännu mer hänsynslösa. Man kan vänta sig att den inte-precis-Fria syriska armén fortsätter att genomföra stridsoperationer i flera månader, om inte år. En nyckelpunkt är om tillräckliga leveransvägar kommer att finnas kvar – om inte från Jordanien, så förvisso från Turkiet och Libanon.” xxv
Översättning: Christer Lundgren
Fotnoter:
i David Harding, How a meeting of the Muslim Brotherhood offers new hope to Syria’s rebels, The Daily Mail, 18 July 2012, accessed in http://www.dailymail.co.uk/
ii Gajendra Singh, Syria: An update on internal, regional and international standoff, 18 July, 2012, email to author.
iii Raphael Satter, UK journalist Syria rebels led me into death trap, Associated Press, June 8, 2012, accessed in
http://news.yahoo.com/uk-
iv Richard Lightbown, Syria: Media Lies, Hidden Agendas and Strange Alliances, Global Research, June 18, 2012, accessed in http://www.globalresearch.ca/
v Tom Parfitt, Russian ship with helicopters for Syrian regime sets sail again, The Telegraph, 13 July, 2012.
vi F. William Engdahl, Washington is Playing a Deeper Game with China, Global Research, June 11, 2009, accessed in http://www.globalresearch.ca/
vii The vassal quote by Zbigniew Brzezinski: “…To put it in a terminology that harkens back to the more brutal age of ancient empires, the three grand imperatives of imperial (American-ed.) geostrategy are to prevent collusion and maintain security dependence among the vassals, to keep tributaries pliant and protected, and to keep the barbarians from coming together.”, The Grand Chessboard: American Primacy And It’s Geostrategic Imperatives , 1997, p. 40.
viii Adrian Blomfield, Syria: Turkey jet crash may have been accident, The Telegraph, 12 July, 2012, accessed in
ix Pepe Escobar, Why Turkey won’t go to War with Syria, July 8, 2012, accessed in http://www.voltairenet.org/
x RT, Syrian opposition getting ‘daily shipments’ of arms, 08 February, 2012, accessed in http://www.rt.com/news/syria-
xi Eric Schmitt, CIA Said to Aid in Steering Arms to Syrian Opposition, The New York Times, June 21, 2012, accessed in http://www.nytimes.com/2012/
xii Mariam Karouny and Erika Solomon , Syrian forces surround rebels fighting in capital, Reuters, July 16 2012, accessed in http://www.reuters.com/
xiii Victor Kotsev , Chaos in Syria overshadows rebels’ hopes, Asia Times, July 18, 2012, accessed in http://www.atimes.com/atimes/
xv AFP, Russia’s Putin to meet Annan for Syria talks, 15 July 2012, http://www.brecorder.com/top-
xvi “Six-Point Proposal Presented to Syrian Authorities”, UN Security Council. 21 March 2012.
xvii Voltaire Network, Russia, China veto UN resolution on Syria for third time, 19 July 2012, accessed in http://www.voltairenet.org/
xviii Rian.ru, Putin Meets Turkey’s Erdogan Ahead of UN Syria Vote, 19 July 2012 accessed in http://www.turkishweekly.net/
xix F. William Engdahl, The Geopolitical Great Game: Turkey and Russia Moving Closer, accessed in http://www.voltairenet.org/
xxii K. Gajendra Singh, Will Putin’s Israel Visit Calm Middle East Tempest?, June, 2012, accessed in http://tarafits.blogspot.in/
xxiii RT, Syrian National Council in Moscow for first-ever talks, RT.com, 11 July, 2012, accessed in
http://rt.com/politics/syria-
