Träningsprogrammet utbildar särskilda "Child Welfare Officers" och är organiserat av "State Judicial Service" och UNICEF-representanter. Deltar gör domare och poliser. Tanken är poliserna skall komma nära ungdomar och få dem att ansluta sig till något polisprojekt.
UNICEF kallas på svenska FN:s barnfond och är ett organ inom Förenta nationerna, grundat 1946. Organisationen lyder under FN:s ekonomiska och sociala råd. Dess verksamhet skall utgå från FN:s konvention om barnets rättigheter, även kallad Barnkonventionen. UNICEFs har idag en egen generalsekreterare som heter Véronique Lönnerblad och som är från Sverige.
Barnkonventionen slår bl.a. fast att det är barnets bästa som skall komma i första rummet. Att UNICEF nu understödjer dessa väpnade styrkor som begår massakrer, våldtar och bryter mot varenda grundläggande princip för en parlamentarisk demokrati är verkligen anmärkningsvärt. Konflikten och naxaliternas kamp handlar bl.a. om att befolkningen vill bo kvar i sina hem. Hur skulle det vara om de tog upp folkfördrivningen som drivs på av storbolagen eller böndernas rätt till jord eller någon annan fråga som verkligen kan förbättra utsatta ungdomar situation? Nej, istället skall ungdomar till varje pris hindras från att verka för sina grundläggande rättigheter.
Borde de inte skriva en ny Barnkonvention som slår fast att storbolagen går före barnen?
_______________________________
Svar från UNICEF:
Hej!
Tack för ert mail.
Tyvärr har vi inte mer ingående information än vad som följer nedan. Ni är mer än välkomna att kontakta Unicefs kontor i Ranchi för ytterligare information.
Jharkhand
A leafy, rolling landscape gives Jharkhand its unique tribal name. Known as ‘the land of forests’, the state is rich in natural resources and native history. About three quarters of the state’s 27 million people live in rural areas, many in traditional tribal groups, planting crops and foraging from nature like their ancestors, who were likely among the earliest inhabitants of India.
Lying beneath the forests of one of the poorest states in India, with one of the country’s highest child mortality and malnourishment rates, is some of the greatest mineral wealth in the country. Sophisticated steel and power plants also flourish here.
UNICEF is working closely with the Government of Jharkhand through a variety of programmes designed to tackle the challenges facing the state’s people. One of these is the successful Dular (‘care and love’) initiative that creates a cycle of assistance in each community, starting with childbirth, breastfeeding and babyhood and progressing to nutrition and health services for children and their families.
Currently, to assist about half the state’s people who do not have safe drinking water, UNICEF is establishing clean water supplies, encouraging proper sanitation and promoting toilet building.
To address high illiteracy rates, particularly in rural regions, education campaigns are successfully encouraging more children to enrol and stay in school.
Challenges and Opportunities
In Jharkhand, half the people live below the poverty line, and about half the children younger than three are considered malnourished. The state also has one of India’s highest mortality rates for children under five. Hilly terrain hampers outreach efforts in some areas of the state.
Until recently, many families followed ancient breastfeeding traditions that unwittingly threatened children’s lives. Old traditions and beliefs required new mothers to discard their colostrum, the first, nutrient-rich breast milk instead of giving it to their newborns. Believing the colostrum to be dirty and useless they would give their newborns warm goat’s milk dripped into their mouths from a cloth. Colostrum is rich in antibodies and protects the baby against many infections and diseases.
Other Challenges and Opportunities:
• Three quarters of young children and adolescent girls are anaemic, and many are deficient in vitamin A.
• About half of Jharkhand’s children do not have full immunization against childhood diseases.
• The state’s literacy rate is only 67 per cent. Dropout rate among poor, female and tribal children at the elementary education level is high.
• Child marriage is still prevalent in tribal communities.
• About half of Jharkhand’s households don’t have toilet facilities. The common village practice of open defecation in neighbouring fields is responsible for much ill health and contaminated water supplies
• Safe drinking water is not available to nearly one quarter of the state’s population. Arsenic and other pollutants are present in many wells in some of the districts.
• About half the families in the state do not use iodized salt, which is important in preventing iodine deficiency that can result in physical and mental retardation.
UNICEF in Action
UNICEF is prioritizing reducing the high malnutrition and child mortality rates, and reaching out to millions of families in Jharkhand to address these concerns.
The Dular strategy, which trains village women to counsel new mothers about breastfeeding and proper nutrition, is a successful approach that is already expected to prevent about one quarter of newborn deaths and save the lives of thousands of older babies and children. The Dular initiative is of particular importance to tribal children who are most vulnerable to disease, malnutrition and education disparities, as prejudice, isolation and misunderstanding make it difficult for these families to access services.
Water and education initiatives are also the focus of UNICEF’s efforts in the state to help disadvantaged children attend school and ensure that all communities have access to safe drinking water.
UNICEF initiatives include:
Child Survival
• The Dular programme was successfully initiated a decade ago to train thousands of volunteer village women, called LRP (local resource people), to teach new mothers about the benefits of proper breastfeeding. These volunteers also help local anganwadi or female childcare workers provide information on health and nutrition for older children and mothers.
Now, women in Dular villages are three times more likely than other women to exclusively breastfeed newborns and avoid traditional practices about colostrum. The percentage of underweight children is much lower, too. The programme has been so successful that plans are afoot to expand the Dular network across Jharkhand. UNICEF and the Government of India also started a three-year project in 2009 to further extend it to 22 million children across India.
• Parents and health care workers are learning lifesaving childhood diarrhoea treatment methods with oral rehydration salts and zinc tablets.
• UNICEF supports efforts to distribute iron folic acid supplements to adolescent girls at all schools in the state in an attempt to control anaemia.
• The Adolescent Anaemia Control Programme reaches 1.4 million girls through schools and anganwadi centres.
• Vitamin A supplementation for children aged one to five is helping to prevent blindness and disease.
• Families and children are learning about proper hygiene and toilet building through schools, community and government initiatives supported by UNICEF.
• UNICEF supports campaigns to promote handwashing and provides kits to test water for arsenic and microbiological contamination.
Child Protection and Education
• UNICEF is supporting a plan developed by the Government of Jharkhand to eradicate child marriage and human trafficking.
• UNICEF works to promote and strengthen education opportunities in the state, particularly for poor, tribal and female students.
Address for UNICEF State Office for Jharkhand
UNICEF State Office for Jharkhand
Viswa Hotel Complex, Ground Floor, Near IIC Complex, Jodapul, Kanke Road,
Ranchi 834 006, Jharkhand, India
Tel: 91 0651 245-0266, 245-0267
Fax: 0651 245-0268
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Med vänlig hälsning,
Caroline Sjölander
Givarservice/ fundraising assistant UNICEF Sverige och stolt Världsförälder
Box 8161, 104 20 Stockholm
Telefon 08-692 25 38 Växel 08-692 25 00
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
______________________________
Indien Solidaritet:
Hej Carolina,
Tack för ditt snabba svar. Frågan om NGOs verksamhet i olika delar i Indien är föremål för debatt just nu och jag har skrivit några rader om att det tyvärr verkar som UNICEF bidrar till den katastrofala situationen i Indien.
(För referenser, se hemsidan)
Med vänliga hälsningar
Erik Jonsson
______________________________
Från hemsidan:
"Svar från UNICEF
Vi fick ett snabbt informativt svar från UNICEF med mycket information som vi inte har lyckats hitta själva. I informationen nedan så beskriver de den fruktansvärda fattigdomen i delstaten Jharkhandh och hur de genomför en hel mängd projekt i "nära samarbete" med delstatsregeringen och hur de "når ut till miljoner". De projekt som de genomför syftar bl.a. till att minska den utbredda undernäringen och bekämpa skadliga traditioner. Allt detta verkar mycket bra om man inte ser det i sitt sociala sammanhang.
UNICEF förvärrar hälostillståndet
Färre kvinnor lider brist på viktiga näringsämnen i de områden som kontrolleras av naxaliterna. Detta beror bl.a. på den omfattande jordreform som de har genomfört t.ex. i Dandakaranya där varenda person har fått en bit jord. På dessa jordlotter odlar man frukt och grönsaker i en utsträckning som gör att hälsotillståndet är bättre där än i närliggande storstäders slumområden där många dör av undernäring. UNICEFs polisprojekt syftar till att hindra ungdomar att delta i naxalitrörelsen och jordreformerna så att jorden blir kvar i händerna på storbolag, regering eller godsherrar. Hur påverkar deras verksamhet hälsotillståndet hos befolkningen i förlängningen? Shoma Sen professor vid Nagpur University menar att:
"It is again an ironical, but well known fact that only a few kilometers from the financial capital Mumbai, in Thane district, as well as in Melghat in Vidarbha hundreds of women and children die of malnutrition, but in Naxalite dominated Gadchiroli of the same Maharashtra, there are no deaths due to malnutrition."
Varför verkar inte UNICEF för jordreformer som verkligen skulle gynna utsatta barn situation?
Ett stort problem är det enorma "markrofferi" som pågår just nu över hela Indien som en stor del av den mycket omskrivna "tillväxten" bygger på. En statlig rapport kallar fenomenet, "det största markrofferiet sedan Columbus". Miljoner drivs från sina hem utan ersättning för att ge plats åt storbolagens jätteprojekt. Naxalitrörelsen och många andra grupper kämpar för att motverka detta så att befolkningen skall kunna bo kvar och inte behöva leva i städernas slumområden där de flesta hamnar efter att tvingats bort från sina förfärders mark. Indiens inrikesminster har som "vision" att 85% av befolkningen skall bo i städer. Hur kommer UNICEFs projekt för att få in ungdomar i polisprojekten påverka markrofferiprocessen och i förlängningen de antal människor som tvingas bo i slummen och därmed deras hälsotillstånd?
I en färsk artikel visar författarinnan Arundhati Roy hur NGOs och storbolagens välgörenhet över hela världen fyller den sociala funktionen att avradikalisera intellektuella och göra radikala rörelser "ofarliga" för storbolagen. Det är i det ljuset som vi måste skärskåda UNICEFs verksamhet. Arundhati Roys artikel måste bli startskottet på kritisk debatt om storbolagens korrumperande penningflöden. En verkligt folklig rörelse tar inte emot medel från stater eller storbolag. De flesta svenska "biståndsorganisationer" får 90 % av sina medel från staten men de "skall visa" att de kan samla in 10 % själva. Att tala allmänt om svenska NGOs som "oberoende" framstår med tanke på finaniseringen som ett dåligt skämt.
______________________________
David Ståhl, Indienspecialisten Empatum
Indiensolidaritet för ett cyniskt resonemang. De har säkert i stort sett rätt när de beskriver missförhållandena i Jharkand, Chattisgarh, Orissa, Jangalmahal etc, d.v.s. det “maoistiska områdena”. Men varför är de emot UNICEF’s verksamhet? Att ge kvinnor bättre hälsostatus, vaccinera mot olika sjukdomar, lära kvinnor att bröstamma på rätt sätt, att inrätta anganwadis m.m. är väl bra även om det råder politiska och sociala missförhållanden? Men Indiensolidaritet säger att UNICEF bidrar till den katastrofala situationen och kallar det t.o.m. för “polisprojekt”.
Anledningen framgår klart av följande citat från nedan: “...att avradikalisera intellektuella och göra radikala rörelser "ofarliga..." . Javisst. Man fruktar att social och ekonomisk utveckling kan minska grogrunden för maoism. Alltså är man emot all utveckling och sociala insatser i de icke-maoistiska områdena. Låt folk vara sjuka, lida och dö, bara de hinner bli maoister innan de dör! Indiensolidaritet har exakt samma attityd som Talibanerna i Pakistan, som enl SvD den 20 juli motsätter sig (och t.o.m. beskjuter) poliovaccineringsprogrammen så länge USA bekämpar talibanerna i Pakistan och Afghanistan. Det är ungefär som att ta civilbefolkningen som gisslan eller använda dem som mänskliga sköldar.
Indiensolidaritet måste begrunda sin människosyn. Är de för ett gott liv åt människor, eller vill de bara använda människor som kuggar och kanonmat för att gynna en viss ideologi? Andra människor naturligtvis....det är lätt att sitta i Sverige och neka människor i Indien hälsovård och näringstillskott. Om Indiensolidaritet verkligen vill detta, då bör de sluta vaccinera sig och sluta gå till doktorn när de är sjuka. Lev som ni lär!
Med vänlig hälsning/David Ståhl
Anledningen framgår klart av följande citat från nedan: “...att avradikalisera intellektuella och göra radikala rörelser "ofarliga..." . Javisst. Man fruktar att social och ekonomisk utveckling kan minska grogrunden för maoism. Alltså är man emot all utveckling och sociala insatser i de icke-maoistiska områdena. Låt folk vara sjuka, lida och dö, bara de hinner bli maoister innan de dör! Indiensolidaritet har exakt samma attityd som Talibanerna i Pakistan, som enl SvD den 20 juli motsätter sig (och t.o.m. beskjuter) poliovaccineringsprogrammen så länge USA bekämpar talibanerna i Pakistan och Afghanistan. Det är ungefär som att ta civilbefolkningen som gisslan eller använda dem som mänskliga sköldar.
Indiensolidaritet måste begrunda sin människosyn. Är de för ett gott liv åt människor, eller vill de bara använda människor som kuggar och kanonmat för att gynna en viss ideologi? Andra människor naturligtvis....det är lätt att sitta i Sverige och neka människor i Indien hälsovård och näringstillskott. Om Indiensolidaritet verkligen vill detta, då bör de sluta vaccinera sig och sluta gå till doktorn när de är sjuka. Lev som ni lär!
Med vänlig hälsning/David Ståhl
Indienspecialisten Empatum
Svar till David Ståhl angående UNICEF:
Texten nedan finns även här:
David Ståhl och den stora bilden
Att försöka göra en poäng genom att lyfta ur en fråga ur sitt sammanhang är en gammal teknik. Om man vill kan man t.ex. skära bort samhället ur en diskussion och skylla fattigdomen på individens "moraliska brister". Om man lyfter ut storbolagens jakt på råvaror, statens militära kampanj och den enorma folkfördrivningen ur diskussionen så finner man säkert ingen anledning att kritisera att UNICEF utbildar poliser i delstaten Jharkhandh. En utbildning som officiellt syftar till att lägga band på kampen mot den enorma folkfördrivning som pågår. Det är idag få utanför storbolagssfären som ifrågsätter att naxalitrörelsens kamp bl.a. handlar om att adivasibefolkningen skall kunna bo kvar i de områden där de har bott sedan urminnes tider. Men i David Ståhls värld finns inte folkfördrivning, istället handlar allt om "maoismen" och att de "onda maoisterna" vill förneka de "stackars adivasierna" sjukvård.
Utöver UNICEFs polisprojekt finns det, som Arundhati Roy nyligen har avhandlat, också anledning att ifrågasätta vilken roll UNICEF och andra allt mer inflytelserika NGO:s spelar i Indien och resten av världen. Självklart så framstår UNICEFs folkhälsoprojekt som "mycket bra om man inte ser dem i sitt sociala sammanhang", som vi skrev tidigare. Men om vi vill bidra till en debatt som leder till hitta lösningar på de problem som världen står inför så kan vi inte bara stanna vid det uppenbara, vi
måste också se sammanhanget och de bakomliggande drivkrafterna.
Läget i delstaten Jharkandh
I delstaten Jharkhand där UNICEF utvecklar sitt polisprojekt och folkhälsoprogram som "når ut till miljoner" pågår en strid om kontrollen över mineraltillgångar. Delstaten har enligt uppgift hela 40 procent av Indiens värdefulla mineraler och det finns enorma mängder järn, kol, koppar och bauxit m.m. Myndigheterna hade 2009 tecknat 102 samförståndsavtal (Memorandum of understanding) om byggande av stålfabriker, kraftverk, industrier och utvecklande av gruvdrift som skulle ta cirka 200 000 hektar mark i anspråk och som skulle innebära fördrivning av cirka 1 miljon människor. Skogar och skogsmark upptar mer än 29% av delstaten vilket är mycket för indiska förhållanden och det är i dessa områden som delstatens miljoner adivasis bor och mineralerna finns.
Det "största markrofferiet sedan Columbus"
Centralregeringen, storbolagen och media göra stora ansträngningar för att övertyga omvärlden att storbolagens industrialisering är enda sättet att utveckla Jharkhand m.fl. delstater och de menar att byborna måste avstå sin mark till storbolagsprojekt. Projekt som sägs ge befolkningen arbeten och infrastruktur. Men adivasibefolkningen tror (på goda grunder) inte på detta. Efter ett par decennier av "tillväxt" saknar 60 % av Indiens arbetskraft anställning och 90 % av arbetskraften
arbetar i den informella sektorn. Av adivasierna är över 90 procent fortfarande beroende av jordbruk, skog och boskap för sin överlevnad och de motsätter sig fördrivningen, angriper bolagens tjänstemän och tillåter dem inte att gå in i byarna. Detta motstånd mot angrepp utifrån är inte nytt. Adivasibefolkningen har i
århundraden varit ett problem för Indiens härskare och det var bland dem som det mest hårdnackade motståndet mot de brittiska kolonialherrarna fanns. Idag kallas alla som motsätter sig regerings- och storbolagrepresentanter slentrianmässigt för "maoister" eller "naxaliter" men motståndet mot folkfördrivningen pågår överallt oavsett om naxaliterna är där eller inte. Det som naxalitrörelsen erbjuder är ett hårt organiserat motstånd mot folkfördrivningen och deras kamp är förmodligen
anledningen till att stora delar av skogarna inte redan är tömda på folk. 60 miljoner människor har fördrivits på grund av olika storbolagsprojekt och en statlig rapport kallar den pågående utvecklingen för "det största markrofferiet sedan Columbus"(1). Det är detta som David Ståhl kallar för "utveckling" och han skriver i sitt nyhetsbrev att adivasis måste "tas om hand" (1). Hela "Indiens utveckling kan (inte) stå tillbaka för deras skull.". "Lösningen" är, skriver han, att man "på olika sätt måste kompensera" och ”ta hand om Adivasis". Kompensationen skulle bestå i att de blir "aktieägare" i projekten eller få möjlighet att "arbeta i projekten". Det är svårt att förstå att en person som under mycket lång tid har rest och föreläst om Indien kan presentera något så verklighetsfrämmande.
Hur den indiska staten "tar hand" om adivasis
Den indiska staten har historiskt uppfattat adivasiernas skogsområden som statlig egendom och deras rätt till marken erkänns inte i praktiken. Regeln är att befolkningen fördrivs från områden utan någon som helst kompensation och hamnar i städernas slumområden där många snart går under i sjukdom och svält. 2005 undertecknade delstatsregeringen i Chattisgarh ett stort antal avtal om exploatering av adivasiernas områden och centralregeringen deklarerade passande att naxaliterna var "det största interna säkerhetshotet" i landet. En militär kampanj, Salwa Judum, sjösattes och de brände, våldtog sig genom hundratals skogsbyar, tömde 600 av dem, tvingade 50 000 att komma till polisläger och 350 000 att fly. Delstatens chefsminister deklarerade att de som inte kom ut ut skogen skulle betraktas som "maoistiska terrorister". På det sättet blir folk som sår och plöjer sina åkrar till "terrorister" i propagandan. Den militära kampanj som pågår idag med över hundra tusen soldater
kallas "Operation Green Hunt" och dess fruktansvärda konsekvenser blir allt mer uppenbara. I slutet på juni kom det fram att militären nyligen, bland många andra ohyggligheter, hade genomfört en massaker på ett tjugotal kvinnor och barn som hade samlats för att be för en lyckosam skörd. David Ståhl är inte obekant med dessa fakta. Ryms detta krig mot adivasibefolkningen också inom den "lösning" han skriver om? Är alla de hundratals nedbrända byarna ett uttryck för hur adivasibefolkningen måste "stå tillbaka"?
David Ståhl och maoismen
I sin korta text nämner David Ståhl "maoismen" på olika sätt fyra gånger. Eftersom jag vet att han i stora drag är bekant med markrofferiet och det pågående kriget mot folket i centralindien så kan man förmoda att detta syftar till att flytta fokus från vad som faktiskt händer där till Mao och Kinas historia. Läsaren förväntas minnas allt hemskt som tillskrivs Mao och därefter köpa den indiska regeringens propaganda om att de bekämpar "maoistiska terrorister" som är "mot utveckling".
Men vad händer om fakta presenteras? I själva verket är det sannolikt att de flesta kommer att vara motståndare till den indiska statens och David Ståhls "utveckling" om de får fakta på bordet. När man inser att den indiska staten bygger "skolor" som från början utrustats till militärbaracker där lärarna hämtar ut lön men aldrig dyker upp. Eller att de aldrig har brytt sig om att se till att det finns sjukvård eller någon annan service eller infrastruktur och sedan försöker beröva folk allt vad de äger och har och släpper lös vad indiska människorättsaktivister kallar folkmordiska militära kampanjer. Då är det lätt att känna sympati för de som kämpar för att folk skall ha rätt att bo kvar. Detta, om något, som skrämmer förmodligen David Ståhl, därför att sådana sympatier kommer bli till ett ifrågasättande av hela hans nyliberala världsåskådning som beskriver utvecklingen i Indien som en "framgångssaga" i ett läge när antalet miljardärer växer och en stor del av befolkningen svälter och 80 % lever på motsvarande 3 kr om dagen.
Vad är det för fel NGO-trenden?
Visst är det skandalöst att kritisera organisationer som "bara vill hjälpa"? Att ifrågasätta "bistånd" är som att man önskar att folk skall svälta? Eller?
Författarinnan Arundhati Roy har nyligen skrivit en artikel som belyser frågan om NGO:s roll i det indiska samhället. Hon beskriver hur storbolagen som vill exploatera mineralfyndigheterna i centralindien också äger medierna och hur de försöker styra opinionsbildningen. De största amerikanska storbolagen finansierar och kontrollerar i varierande grad miljoner icke-vinstdrivande
världsomspännande privatiseringsvågen. De företagsfinansierade NGO-erna tar över när många stater skär ner på den offentliga servicen och de blir de "globala finansmännens sätt att köpa sig in i motståndsrörelser". De fungerar avlyssnare som bevakar och rapporterar och blir en del i många staters allt hårdare övervakning. "Ju oroligare ett område är, desto fler NGO:er finns där".
Hur skall man se på en NGO som motverkar kampen mot folkfördrivningen men samtidigt delar ut mediciner och vitaminer (vilket den indiska militären också gör)?
Antingen kan man läsa Arundhatis artikel och försöka förstå det växande antalet NGO:s sociala roll eller så kan man börja tala om "utvecklingsfientlighet". Vad säger ni? Skall vi avfärda dessa tankar eller skall vi börja fråga oss vilka det är som tjänar på nyliberalernas NGO:s och "utveckling"?
Referenser:
Arundhati Roys artikel om NGO:s ligger här (finns på svenska i Clarté nr 2 2012):
En rapport om adivasis situation i Jharkhandh finns här:
Myndighetsrapporten om markrofferiet:
David Ståhls syn på utveckling. Läs under rubriken "Jan Myrdals adivasis".
Med vänliga hälsningar
Erik Jonsson
Den 24 juli 2012 12:03 skrev Indienspecialisten Empatum <Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.>:
"Släng sprutan och ta upp maskingeväret"
Min kritik av Indiensolidaritet kvarstår. I deras svar upprepar de beskrivningarna av missförhållanden och vanstyre, markrofferi etc. Ingen bestrider detta. Men det betyder inte att detta är det enda som man kan/får beskriva eller motverka när man sysslar med Indien. T.ex. har man utrotat polio i alla länder utom Pakistan, Afghanistan och ett afrikanskt land. I resten av världen, där man har utrotat polio råder det säkert missförhållanden av olika slag. Var det då fel att utrota polio? Enligt Indiensolidaritet skulle man ha lagt ner poliokampanjerna och i stället arbetat politiskt mot missförhållandena. Att bekämpa missförhållandena i “maoist-områdena” i Indien är ett långsiktigt projekt. Att under tiden sluta/förhindra UNICEF:s verksamhet med bröstamning, vaccinationer, näringstillskott m.m. är grymt och cyniskt.
Om jag är läkare specialiserad på tropiska sjukdomar och kommer till “maoist-områdena”, får jag då inte bedriva medicinsk verksamhet där? Måste jag slänga sprutan och ta upp maskingeväret? Om jag forskar på fjärilar och kommer till Indien för att studera en fjäril som bara finns där – måste jag då slänga håven och ta upp maskingeväret?
Indiensolidaritet har kritiserat Nyhetsbrev Indien nr 3/2012 för att det inte innehåller något om maoismen, trots att flera tidigare Nyhetsbrev har haft artiklar om detta. Får man inte skriva om något annat än maoisterna och problemen i Jharkhand m.m.? Får man inte skriva om hinduismen eller om Taj Mahal? Analogt med detta var det väl fel av Arundhati Roy att skriva “De Små Tingens Gud” och – hemska tanke – fel av självaste Jan Myrdal att föreläsa om Strindberg i Bombay? Allt medan kampen i “maoist-områdena” pågår?
Nej, detta är ett fundamentalistiskt resonemang som faller på sin egen orimlighet. Min liknelse med talibanerna i mitt förra inlägg kvarstår.
Efter mitt förra inlägg har jag fått ett mejl från FiB/Kulturfront där de skickar en bild (bifogas nedan) på UNICEF:s polisprojekt. Detta nämns inte i Caroline Sjölanders (UNICEF) svar. Det finns alltså ett separat polisprojekt, som inte tycks ha med vaccinationerna m.m. att göra. Detta var nytt för mig och jag håller nu på med att försöka kontakta UNICEF i Ranchi för att få information om detta. Jag återkommer om detta.
Till sist: Vad är det för fel med att kalla maoisterna för maoister? Deras parti heter “Communist Party of India (Maoist)”, eller hur? De visar fotografier av Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao i olika sammanhang. Jan Myrdal har ondgjort sig över att folk ofta kallar dem för andra saker, och i sin bok upprepar han partiets namn hur många gånger som helst.
Soliga hälsningar
David Ståhl
-------------------------
EMPATUM är ett konsultföretag som är specialiserat på Indien och Indiens grannländer. Empatum bedriver också viss försäljning av litteratur rörande dessa länder samt ger ut Nyhetsbrev Indien kostnadsfritt fem gånger om året.
Empatum anordnar även kurser, föreläsningar och seminarier om:
• Indiens historia
• Indiens inrikes- och utrikespolitiska situation idag
• Indiens ekonomiska politik, ekonomisk utveckling och framtidsutsikter
• politisk utveckling och politiska risker
• kulturkommunikation
• Indiens religioner och deras sociala roll idag
• affärsetikett, värderingar, seder och bruk
• rådgivning inför längre vistelse i Indien och/eller resor i Indien
Indienspecialisten EMPATUM
Engelbrektsgatan 39
114 32 Stockholm
tel 08-411 04 08
e-post: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Hemsida: http://www.empatum.se
Org.nr (F-skattebevis nr) 490610-0450
David,
Nu har jag knåpat ihop ett svar:
Hela debatten och dina texter finns här:
Först sprutor sedan några rejäla massakrer
När man först läser David Ståhls senaste brev blir man lite fundersam. Skall man besvara påståenden som helt saknar grund? Det finns ingen text som vi har skrivit där det ens antyds att "alla måste kriga" och att UNICEFs alla projekt i sig är dåliga. Vi har heller aldrig hävdat att David Ståhl skall skriva mer om maoismen. Men jag kanske har fel? Så jag vill ändå be honom att ta fram och mejla över dessa texter så att vår lilla skara av läsare kan ta del av dem.
Omtanke eller cynism? Välj själv.
Den fråga som vi däremot har lyft är att David Ståhl (så vitt vi har sett) under en lång period aldrig i något sammanhang nämnt något om inbördeskriget i centralindien (det är det han kallar "maoismen"). Vad betyder det om man har föresatt sig att informera om vad som händer i Indien och inte en skriver en rad om detta? När flera hundra tusen soldater sätts in mot Indiens allra fattigaste håller "indienexperterna" tyst. Men det är väl av omtanke om läsarna som väl inte skall belastas med en massa obehagligheter? Eller är det möjligen ett tyst medgivande till massakrer, våldtäkter och brända byar? Nödvändiga offer för "utvecklingen"?
Skyll dig själv som gjorde motstånd
Som sagt, han skriver inget om den indiska statens krig mot folket, men det som han däremot gör i flera nyhetsbrev är att demonisera "maoisterna". I nr 3 2010 är en hel sida ägnad åt de "onda maoisterna". I nr 2 2010 är de "onda maoisterna" på tal igen. Det finns finns inte en enda rad i något nyhetsbrev om den indiska statens militära kampanjer. Det är alltid "maoisterna" som står för våldet i David Ståhls värld. Han skriver att han läst rapporten "Days and Nights...". Den rapporten berättar utförligt om maoisternas verksamhet som inte huvudsakligen är våldsam, de driver skolor, sjukvårdstationer och en fungerande alternativ demokratisk förvaltning. Det är också känt att maoisterna arbetar i alla möjliga organistationer, med alla möjliga metoder, fredliga och våldsamma. Allt detta vet David Ståhl men i hans senaste brev och i allt han skriver låter han påskina att sprutan och kulsprutan utesluter varandra. Hur kommer det sig? Vem är det som tjänar på den vanställda bild av motståndet mot folkfördrivningen. Att jämställa den fattigaste delen av befolkningens motstånd med en av världens största och mest välbeväpnade arméers krig mot folket måste betraktas som helt omoraliskt. Men David Ståhl tar det hela ett steg längre, i hans värld är det bara de fattiga som är skurkar.
Det närmsta vi kan komma en verklighetsnära beskrivning av vad som händer i Indien är följande rader i nr 1 2011: "Områdena där maoisterna verkar är eftersatta och negligerade av myndigheterna. En konfliktorsak är att ett antal tunga industrier, fr.a. gruvindustier vill etablera sig eller redan har etablerat sig i områdena. Detta har resulterat i att lokalbefolkningen har blivit av med sin mark och även drabbats av föroreningar. Att föra en kamp mot detta är givetvis helt legitimt."
Först sprutor sedan några rejäla massakrer
I områden "där maoisterna verkar" och som enligt David Ståhl är "eftersatta och negligerade av myndigheterna" och där "gruvindustrier vill etablera sig" delar den indiska militären delar ut mediciner till befolkningen i ett försök att få befolkningen mindre fientligt inställd. Kanske är det någon som är tillräckligt desperat för att ge upplysningar i utbyte mot lite mat? Att först bränna byar och sedan på andra håll dela ut mediciner och mat är en beprövat koncept inom upprorsbekämpningsteorin. Morot och piska helt enkelt. USA är som bekant delaktig i planeringen av den indiska statens upprorsbekämpningkampanjer och de beskriver i en av sina manualer tankegångarna kring detta:
CONTRIBUTING LOCAL GOVERNMENT
"Psychologically, the populace must be assured continuously and effectively that conditions are becoming better to counter insurgent propaganda." "NEUTRALIZE INSURGENT CAPABILITIES
2-13. Neutralize insurgent capabilities to exploit grievances. Work with local authorities and leaders to resolve the issues creating concern in order to legitimize governmental institutions.
INFORMATION FLOW FROM LOCAL SOURCES
2-14. Facilitate and use information and intelligence obtained from local sources to gain access to the insurgent’s economic and social base of support, order of battle, tactics, techniques, and procedures."
Vad är det för fel på att utrota polio?
Alltså den indiska staten behöver fördriva adivasibefolkningen i centralindien för att kunna förverkliga de avtal som har skrivits med storbolagen. För att kunna göra detta måste man först besegra alla adivasis som är organiserade och beväpnade i naxalitrörelsen. Eftersom det är nästan omöjligt att lyckas med det uteslutande med militära medel försöker de "neutralisera" rörelsen genom att på kort sikt lösa vissa problem som befolkningen har. För att åstadkomma detta använder de sig av storbolagsfinansierade NGO:s som bidrar med informationsinsamling till militären. Som Arundhati Roy beskriver i sin färska artikel så fungrar NGO:s ofta som avlyssnare och informationsinhämtare åt myndigheterna. Detta beskriver också naxaliterna i en av sina skrifter om "Low Intensity Conflict". Det betyder inte att alla tusentals NGO:s i det stora hela spelar en negativ roll men det finns helt klart de som (oavsett vad de själva tror) bidrar till folkfördrivningen och markrofferiet genom att hjälpa indisk militär och polis. Tyvärr tycks UNICEF vara en av dessa (det skall verkligen bli intressant höra vad David Ståhl får fram i kontakten med UNICEF i Jharkhandh).
Är det fel att kalla maoisterna för maoister?
Motståndet mot folkfördrivningen förs av en mängd olika rörelser som arbetar med olika metoder och som många gånger inte har så mycket med maoisterna att göra. Det passar därför den indiska regeringen utmärkt att skribenter som David Ståhl får motståndet mot storbolagen att framstå som om det bara består av "beväpnade maoistiska terrorister" som bara är ute efter att få slåss med "kulsprutor". Det är sätt för storbolagsanhängarna att rättfärdiga att den indiska staten går fram med storsläggan mot alla som vågar höja rösten mot den extrema nyliberala politiken. Den indiska myndigheternas terrormetoder drabbar ju nämligen all möjlig opposition över hela Indien och inte bara de som är kopplade till naxalitrörelsen (läs t.ex. här.). David Ståhl har i sitt nyhetsbrev (nr 3 2010) en fakta-ruta med rubriken "Vilka är naxaliterna?" Där visar han att naxalitrörelsen består av hel mängd organisationer varav det största är CPI(maoist). Det är just därför vi väljer att skriva naxalitrörelsen istället för att fokusera på CPI(maoist) som är det parti som de oftast syftar på i mainstreammedia när de skriver "maoisterna". David Ståhl får gärna skriva om "maoister" men problemet är att han konsekvent använder storbolagens sätt att resonera. Folkfördrivningen och jakten på råvaror plockas bort ur resonemanget och kvar blir det "maoistiska hotet"("maoist menace").
En svensk "Shining India"-grupp?
David Ståhls skrivande är tyvärr inte unikt. Det följer den allmänna trenden att inte ta upp några frågor som kan störa "investeringsklimatet" i Indien. Arundhati Roy har upprepade gånger uttryckt att hon har talat med ledande journalister som har order att inte skriva något negativt om Indien ("no bad news about India"). När den indiska statens representanter i Sverige skall presentera Indien så får man bara höra hur "bra ekonomin går" och hur "medelklassen växer" (läs: "marknaden för utländska företag"). När moderaten och PR-konsulten Anna Kinberg Batra skriver en av de färskaste böckerna som finns på svenska om Indiens ekonomi så är det idel lovord om den "fantastiska" utvecklingen i Indien. När Sveriges ledande indienjournalist (Per J Andersson) skriver böcker är det samma Shining India som presenteras. "India Shining" är en reklamkampanj som Indiens regering genomförde 2004 för att putsa upp bilden av Indien internationellt. Kan det möjligen finnas ett samband mellan den indiska regeringens strävanden och den bild som dess politiska vänner målar upp i Sverige?
Med vänliga hälsningar
(Nej David, jag är inte sur, jag är bara indignerad)
Erik Jonsson
