I dag lever vi i det så kallade informationssamhället men betyder det att vi är bättre informerade än tidigare? Vem styr den information vi får och kan vi lite på medierna? Ett möte om våra medier och hur de har beskrivit händelserna i Nordafrika och Västasien under den så kallade arabiska våren. Journalisten Hans Öhrn var på Syrienresa, han skrev reportage på Flamman och Ny tid om situationen i Syrien. Arrangör: FiB/K Stockholmsavdelnings styrelse.
Efter Irak-kriget hade USA en fortsatt strävan att bli av med motsträviga regeringar och USAs kongress spikade i december 2003 Syria Accountability Act som innefattade en rad sanktioner mot Syrien som sades "stödja terrorism". Sanktionerna innebar bl.a. hårda restriktioner kring hur de syriska diplomaterna skulle få röra sig i USA. År 2000 fick Syrien den nuvarande presidenten Bashar al-Assad och i samband med detta hoppades många västländer att vinna tillbaka förlorad mark. De hoppades i första hand få Syrien att dra tillbaka sina trupper från Libanon och i andra hand att få till ett regimskifte. I februari 2005 mördades Libanons president Rafic Hariri och detta skylldes snabbt på Syrien. Men de som tjänade på mordet var de som på nyspråk idag kallas "Syriens vänner". En försvagad syrisk regering drog igång ett klassiskt nyliberalt program och började privatisera. Telekombolaget Ericsson var på plats och de hoppades göra stora vinster. De nyliberala reformerna möttes med stora protester och Assad beslöt att skjuta upp reformerna. Detta retade förmodligen upp ledningen på Ericsson som numera i sin landrapport buttert uttrycker att Syrien är det mest reglerade landet i Mellanöstern fast med en stor "tillväxtpotential". De privata företagen tvingades slå av på takten. Det är ironiskt att när Assad lyssnade på folket ville Väst genast bli av med honom.
Vänstern går gärna till storms mot den nyliberala politiken i Sverige men stödjer gärna krigsinsatser som syftar till att införa privatiseringspolitik. Den krigsförberedande propagandan har fått stort genomslag och vänstern har tappat perspektivet. På 70-talet fanns en stark opinion mot den rådande världsordningen och för en ny informationsordning och man ville vrida makten över informationsflödet ur händerna på maktcentra i Väst. Inom UNESCO drev man frågan om informationsordningen och det ledde till att USA drog tillbaka sitt stöd och debatten dog snabbt ut.
I Sverige utgår man från att västmedia är oberoende medan det framhävs att nyheter från Syrien kommer från det STATLIGT kontrollerade bolaget. Men hur är det t.ex. med BBC, det brittiska imperiets propagandacentral? Ett tidigare reportage från Syrien av Eva Myrdal och Hashim Al-Malki i tidningen Folket i Bild ansågs vara ensidigt och det sades "undergräva hela föreningens trovärdighet". Syrien kallades "det stängda landet" och inga "oberoende journalister" sades kunna komma in. Ordfront publicerade samtidigt ett anonymt reportage som hade rubriken "Syrien brinner" men det fanns ingen undertecknare "på grund av de svåra förföljelserna" mot "oppositionella". Det har skett ett skifte där vänstern har fått en kolartro på media (kolartro- från en av Luther återgiven anekdot, där djävulen, frågade en kolare, vad han trodde, och fick därpå svaret: “Det som kyrkan tror”. M.a.o. en enkel mans tro eller blind tilltro till andras utsago). Journalisterna i Väst står för Sanningen.
Det framställs i media som om Väst ger bistånd av allmän godhet men att det stora problemet är korrupta makthavare och diktatorer som gör biståndet verkningslöst. Det finns i det resonemanget plötsligt inga globala relationer längre. Även en tidning som Proletären hamnar ibland i det spåret. Plötsligt skall ett land i periferin (Uganda) straffas genom att man avbryter biståndet. Man skall straffa de olydiga genom att neka dem att få bistånd. Yash Tandon skrev i boken Ending Aid Dependency att biståndet är en del av den västerländska koloniseringen. Biståndet är en form av bestraffning. Detta är en levande diskussion utanför den västerländska sfären. New African har minst ett temanummer varje år om alla fördomar och lögner om Afrika som sprids i Väst.
Vänstern börjar först kritisera media när de ger sig på de egna ledarna och osäkra anställningar gör det mycket svårt för journalister att ifrågasätta sina egna redaktioner. Medierna är både ägare och aktörer som också verkar på det internationella planet. Medierna väljer vilka personer och skeenden som skall uppmärksammas. Regeringar i tredje världen bedöms inte efter hur de behandlar befolkningen utan utifrån hur fogliga de är. När vissa medier beskriver sig som oberoende bör man försöka definiera vad beroende eller oberoende innebär. Inom svensk vänster kritiserar man Fox News, CNN och Berlusconis mediaimperium. Men på vilket sätt är dessa medier mer beroende än Bonnier och Schibstedt? Myten om svensk godhet och vällovlighet spökar och den är stark inom delar av vänstern. I Syrien finns 136 ackrediterade utländska mediaföretag. Vem som helst kan komma in. Det är bara att ta planet och åka. Det är viktigt att bemöta myten om det stängda landet. I propagandan blir nu alla krypskyttar regeringssoldater och folket vill inget hellre än att "Väst griper in". Upplägget är det är Folket står mot Lojalisterna. Det har nu nästan blivit en sanning att den syriska regeringen ligger bakom de självmordsattacker som har förekommit. Det finns en stor oförmåga att se att det är våra länder som angriper ett annat land. De uppfattar inte att krigen utgår från Väst utan istället ses krigen som en reaktion på något som händer i periferin. I periferin agerar irrationella diktatorer medan Väst följer krigets lagar. John Newsinger ger en annan bild av Väst i boken Imperiets Skugga. Vad gäller irakkriget så var majoriteten av britterna mot ett krig mot Irak men när kriget väl var igång visade opinionssiffrorna att britterna stödde soldaterna som var där. I Sverige lever bilden av de blå hjälmarna på fredsuppdrag kvar i det allmänna medvetandet. Men de soldater som idag åker till Afghanistan är inget annat än legosoldater som deltar i något som dödar afghanska barn. I media görs det reportage som beskriver hur de dessa legosoldater gör den yttersta uppoffringen och lämnar sina barn hemma i Sverige för att delta i ett krig långt borta. Kanske borde man fråga sig om dessa legosoldater över huvud taget är lämpliga som föräldrar. Vänstern borde resa parollen: "Inte ett öre, inte en man till militären!". Den svenska militären är idag ett försvar av NATOs norra flank. Sverige är idag ett av fyra länder som aktivt rustar upp. Det betyder att det blir mindre pengar till välfärd och mer pengar till krig. Sen säger de att det är häftigt att betala skatt.
Dagens amerikanska ledare har kanske har de rätta åsikterna vad gäller kondomer och aborter men finns det inga andra aspekter på deras verksamhet? Clinton bidrog kraftigt till att Jugoslavien styckades upp och har ett ansvar i blodbadet som följde men hans rykte är mer solkat av sexskandalen än av massmorden i Europa. Har vänstern som hyllar Obama tänkt på vad skillnaden är mellan Obamas och Bushs utrikespolitik? De som Bush skulle ha fångat in, de dödar Obama direkt. Jag fick berättat för mig att skillnaden mellan Saddam och Assad är att Saddam inte hade några politiska fångar. I Syrien finns det politiska fångar eftersom de inte blir inte dödade direkt. I så fall så blir ju Bush mer som Assad och Obama mer som Saddam.
De framställer Song My, Abu Graib eller Falluja som verk av omdömeslösa individer. I själva kommer berättelserna om dessa dåd fram som en tillämpning av "Shock em all" som alla västliga ledare har tillämpat. Man vill sprida terror helt enkelt. Berättelserna släpps fram för att varna och sprida skräck. Av dessa tre sticker Falluja ut. Det var här som Väst mötte hårdast motstånd i Irak och detta beskrivs i Andreas Malms bok "När kapitalet tar till vapen" (Malm var för övrigt en ivrig förespråkare av Nato-intervention i Libyen). I Falluja satte Väst ner foten. Obama tar i ett tal till en samling soldater upp Falluja som ett exempel på hur de i en obruten linje har kämpat för samma principer och för att "straffa" de som genomförde attacken den 11 september. Det är ungefär som om Hitler efter kriget skulle talat inför en soldater i SS och hyllat dem för ett gott arbete i Auschwitz-Birkenau. Obamas tal är en dikret uppmaning att upprätthålla imperiet med alla medel.
Samir Amin beskriver hur monopolen nu har blivit blivit så starka att det inte finns några oberoende grupper. Alla sugs in i de jättelika monopolen. Media är också påverkad av detta och de ingår i de allomfattande monopolen och är inte oberoende på något vis. Tidigare var Sverige världsledande på dokumentärer. Idag gör BBC en dokumentär och sedan går det två veckor och så har SVT gjort en likadan. När SVT skulle göra ett reportage om Syrien så tog de in reportern via Turkiet och det framställdes som ett unikt reportage inifrån det stängda Syrien.
Den så kallade demokratiseringsvågen i arabvärlden är i själva verket en privatiseringsvåg. De salafister som kommer till makten kommer politiskt vara till mycket större gagn än de gamla ledarna som kunde vara en smula motsträviga. Vi måste återerövra den marxistiska kunskapen och klargöra vad verkligt oberoende och demokrati är. I ett marknadsfundamentalistiskt samhälle fungerar demokratin och pressfriheten endast som ett fikonlöv.
Efter mötet ställdes ganska många frågor och här nedan är några spridda kommentarer:
Hans Öhrn: -Om man gör revolution i ett land så skall det finnas en chans att vinna. I Syriens fall vet de inhemska grupper som gör uppror att de inte kan vinna så därför förlitar de sig på utländsk hjälp.
Mötesdeltagare: -Jag tycker mig sig se att några av de ledande i de pro-imperialistiska demonstrationerna mot den syriska regeringen är imamer som kommer från de moskéer som är finansierade av Saudiarabien. I dessa moskéer kallar de till jihad mot Syrien men om man talar illa om Saudiarabien åker man ut.
Hans Öhrn: -I dagens läge är Väst mest betjänta av kaos.
Mötesdeltagare: Man behöver inget visum till Syrien men däremot till USA
Källa: Försvara Syrien!
Presentation: Kriget mot Syrien har redan börjat. Världens största förintelsemaskin är på gång att slå sönder ytterliggare ett land. Vi måste agera nu! Miljoner liv står på spel! Afghanistan, Irak, Libyen! Det räcker nu!
En kommentar av Anders Romelsjö, till mötesrapporten:
" Vid mötet berättade en man från Syrien att de allra flesta syrier i Sverige stödde regeringen. Han påminde om att ingen ambassadör, minister eller ledande militär hoppas av. Vid en opinionsundersökning för 1-2 månader sedan i Syrien om vem man ville ha till president fick alternativet "Assad" 60%, alternativet "Assad eller någon annan" c:a 30% och alternativet "vem som helst, bara inte Assad" 10 %.
Herman & Chomsky och nyligen DiMaggio har i utmärkta böcker analyserat massmedias roll i världen, dess bindning till kapitalet etc. (Se även min blogg http://aromelsjö.se)"
PS.Vi minns nog den påtagligt aggressiva kommentaren av den som först kommenterade Hans Örns presentation, och den yngre mannen som menade att Londons finanscentrum var starkare och viktigare än New Yorks. De delade ut tidningen "Ny Solidaritet" efteråt, med anknytning till EAP. DS
Folket i bild/Kulturfront arrangerade måndag kväll ett möte om Syrien. Journalisten Hans Öhrn talade bland annat om västmediernas krigshets. Fem svenskar, däribland Öhrn och den antiimperialistiske aktivisten Hashim Al-Malki, företog nyligen en resa till ”det stängda landet”.
Al-Malki blev efter hemkomsten intervjuad av tidningen Proletären. Han sade då att den västerländska medie- rapporteringen är ensidig och överdriven och baseras på källor som stöder oppositionen. Journalisterna försöker inte ens få uppgifterna om vem som är skyldig till dödandet eller terrorbombningarna bekräftade. ”I väst läggs all skuld på regeringen”, sade Al-Malki. ”Jag tycker att det är allvarligt när man i väst inte talar om och fördömer terrorism.”
Hans Öhrn undrade vad man menade med uttrycket ”oberoende medier” då ju medierna i västvärlden antingen är kontrollerade av regimerna, som till exempel BBC, CNN och SVT, eller av privatkapitalister. Medierna skildrar inte verkligheten, de är med och skapar den. ”Medier är aktörer”, sade Öhrn, ”de har ägare och intressen”.
Det finns en stor diskrepans mellan den syriska verkligheten och västmediernas bild, menade Öhrn. Personer som ifrågasätter den officiella bilden får inte komma till tals. I Sverige får oppositionella ofta stå helt oemotsagda.
Absurda konspirationsteorier om att den syriska regimen ligger bakom självmordsattacker mot egna institutioner prånglas okritiskt ut av svenska medier. En syrisk kvinna som fanns med bland åhörarna sade som det är: det är wahhabitiska grupper av fanatiker, som strävar efter att upprätta ett talibanstyre, som står för attentaten.
Medierna sätter agendan. Alla vet till exempel vem Mugabe är, sade Öhrn. Men hur många kan namnen på kungarna över Bahrain och Qatar? Det är helt enkelt inte graden av skurkaktighet som avgör graden av negativt medialt intresse.
En mycket politiskt medveten svensksyrier stod upp och sade att den arabiska våren är en bluff. Så länge den saudiska regimen består kan vi inte tala om en vår värd namnet. Det är, sade han, en fundamentalistisk vår.
Jag lade till att Saudiarabien alltsedan dess skapelse har varit en bastion för den arabiska reaktionen, vars uppgift är att genom religiös fanatism, den så kallade ”wahhabismen”, underminera alla progressiva rörelser. I en av sina krönikor beskrev Jan Guillou den wahhabitiska sekten som ”galen” och ”pervers”.
Under kalla kriget kättarstämplade man nationalister och socialister. Nasser, hette det, var en ”avfälling”. Idag är det axeln Tehran-Beirut-Damaskus som utgör motståndslägret i Västasien och därför satsar man alla sina klerikala krafter på att demonisera shiismen, som är den dominerade islamtolkningen i Iran och inom Hizbollah, för att genom sekteristiska konflikter försvaga och misstänkliggöra motståndet.
I Saudiarabien, Qatar, Bahrain m.fl. ”moderata” stater har USA militärbaser. I de ”radikala” staterna Syrien, Libanon och Iran finns inga amerikanska baser.
Öhrn belyste den ekonomiska aspekten av Syrienkrisen. Det är inte en demokratiseringsvåg utan en privatiseringsvåg som sköljer över arabvärlden. För västmakterna handlar det om att krossa den syriska staten och sälja ut dess egendomar till privatkapitalister. Under frågestunden påpekade en åhörare att den syriska centralbanken är en av få som inte är underställd Wall Street.
Nyliberalism i förening med religiös fanatism ser ut att vara resultatet av ”den arabiska våren”. Det vill säga ”den saudiska modellen” av vräkiga köpcentrum, och utanför dem, de blodiga torgen där kättarna halshöggs. I denna modell finns ingen plats för intellektuell verksamhet och konstnärligt skapande.
Läs en rapport från mötet på bloggen Försvara Syrien
Läs en intervju med Hashim al-Malki i Proletären: ”Avslöjande besök i Syrien” (30/5 2012)
Läs en artikel av Hans Öhrn i Clarté: ”Krigsglada medier” (4/6 2012)
Läs en krönika av Jan Guillou i Aftonbladet: ”Saudiarabien är motorn bakom terrorismen” (14/9 2008)
Läs ett tidigare inlägg: ”Den arabiska våren: radikalisering eller retardisering?” (29/1 2012)