Hennes skryt över Sverige var pinsamt. Hon berömde för svenska trupper i Afghanistan och tidigare JAS-plan i Libyen och så en fantastisk diplomati runt om i världen. Då var Carl Bildt nära att spricka av självbelåtenhet.
De båda grundskoleeleverna som gått ut nian med MVG i krigets sköna konst och deltagande i USA:s smutsiga krig för olja och naturrikedomar nickande inställsamt till Clintons klyschor. De fick beröm för att de trolöst lämnat sitt folk bakom sig och skrotat vårt lands neutralitet som gett oss fred längre än någonsin i historien. I inte mindre än i 200 år.
Lydmedia frossar förstås i positiva reportage. Här kan man tala om inbäddade reportrar. De obligatoriska frågorna när Sverige besöker eller tar emot ministrar och statsöverhuvuden från länder som kränker mänskliga rättigheter uteblev förstås.
Ingen fråga om de unga männen från Afghanistans fattiga bergstrakter som av en slump fastnade när USA ”trålade” och tog ut folk som utan rättegång, utan att få veta vad de är anklagade för i åratal tvingas leva under tortyrliknande förhållande på Guantanamobasen.
Inga besvärande frågor om hur länge USA ska agera polis och runtom i världen, nu med sina drönare, döda oskyldiga människor? Har USA råd med den enorma krigsmakten?
Ingen fråga om USA fortsätter frakta personer, som man gjorde från en svensk flygplats till tortyrkammare i Eypten eller andra arabiska länder som var deras nära allierade. Stora delar av den svenska journalistkåren är helt enkelt bedrövlig. Fjäskar för makten, ställer bara inställsamma frågor och förnedrar sig med rena sörgårdsreportage.
Jag skäms å deras vägnar. Förstås heller ingen opassande fråga om Washington tänker kräva att Julian Assange utlämnas från Sverige till USA?
Rune Lanestrand
