Den vandaliserade Zuma-målningen har åter satt rasfrågan på sin spets i Sydafrika.
”Man har aldrig en tråkig stund i Sydafrika”, säger en journalist utanför Goodman Gallery i Johannesburg. Förra veckan var det oppositionspartiet Democratic Alliances protestmarsch mot COSATUs högkvarter, med dans och blodvite. COSATU är en paraplyorganisation för fackföreningarna som samlar cirka 2 miljoner medlemmar och har starkt inflytande över ANC.
Den här veckan är det konstutställningen ”Hail to the thief II” som väcker uppmärksamhet. Det genomgående temat är korruptionen i ledarskiktet av ANC. I synnerhet en målning, The Spear – Spjutet, har uppmärksammats. Den visar president Jacob Zuma i en Stalinlik position, med blicken i fjärran och genitalierna hängandes skamligt fritt.
Trots att sydafrikaner är utleda på korruptionen, arbetslösheten och ANC:s oförmåga att genomföra reformer, har konstutställningen kritiserats häftigt för att vara rasistisk – korruptionen har hamnat i bakgrunden. ANC har marscherat till stöd för sin ledare och visningen ska prövas juridiskt. Omständigheten att konstnären Brett Murray är vit talar sitt tydliga språk, anser somliga, och för att göra saker värre, den berömda tavlan är såld till en tysk (som förmodas vara vit). Reaktionen är naturlig i landet där apartheid avskaffades men aldrig försvann. Dagliga politiska frågor tolkas fortfarande i första hand utifrån rasperspektiv.
I förhandlingarna med apartheid-regimen inför befrielsen 1994 vann ANC en fullständig politisk seger, med jämlikhet mellan alla befolkningsgrupper. Men nederlaget i de ekonomiska förhandlingarna har gjorde att de ekonomiska strukturerna överlevde. Frihetsmanifestets tredje punkt, som innebar nationalisering av landets mineraltillgångar och bankväsende övergavs av ANC. . Nelson Mandelas regering övertog ett land som skuldsatts av apartheidregeringen och var i stort behov av reformer för sina 40 miljoner fattiga invånare. För att erhålla nödvändiga internationella lån tvingades man till nedskärningar och privatiseringar. I dag är medianlönen för en svart sydafrikan med arbete 22,8 procent av vad den är för en vit sydafrikan.
Sedan cirka år 2000 har landet haft en strikt monetär och finansiell disciplin. I kombination med inträdet i WTO, som öppnade gränserna för billiga varor från andra länder, framförallt Kina, har landet farit illa. Nedskärningarna och privatiseringarna innebar uppsägningar, den ekonomiska åtstramningen innebar att utrymmet för välfärdsreformer krympte och tillverkningsindustrin slogs till stora delar ut i den internationella konkurrensen.
Topparna i ANC intog höga positioner i storföretagen, i synnerhet gruvföretagens, styrelser. Reformprogrammet för att integrera svarta i näringslivet – Black Economic Empowerment – anses allmänt vara ett skämt och har främst berikat den rika ANC-eliten. ”Förut hade de ingenting. Nu är de miljonärer allihop och för oss har inget ändrats”, säger Grant Bailey, som därmed uttrycker en vanlig åsikt. En del har förändrats. Regeringen har byggt många hus, sett till att det finns elektricitet och rinnande vatten i bostäder. Men när arbetslösheten är cirka 40 procent klarar inte alla att betala sina räkningar och levnadsstandarden har förblivit låg.
Sydafrika innefattar både den första och tredje världen inom samma gränser och mycket av det gamla systemet återstår i praktiken. Den första världen i Sydafrika bidrar inte till den tredje världens utveckling. Till exempel innebär den undermåliga grundskoleutbildningen att rika vita kan skicka sina barn till privatskolor medan de fattiga svarta går i den allmänna skolan. Pratar man med regeringsföreträdare säger de att reformer tar tid, men det har nu gått 18 år och mycket återstår ännu.
Förväntningarna på den nya regeringen må ha varit enorma, men besvikelsen över brustna drömmar är utbredd. Demonstrationer och protester bland de fattiga har ökat. Nyligen har COSATUs ordförande Zwelinzima Vavi talat om arbetslösheten som ”en tickande bomb”. Den förre presidentens bror, och fritänkaren Moeletsi Mbeki har talat om en ”Tunisia Day” för Sydafrika. Men en sådan dag är sannolikt avlägsen. En annan politisk ledning finns bortom horisonten. ”Vilken färg har min hud? Självklart röstar jag på ANC”, svarar en kvinna när jag frågar vilket parti hon röstar på. Det är otänkbart att Democratic Alliance kan vinna makten eftersom partiet förknippas med landets rika vita invånare och att sydafrikanernas missnöje med politik snarast har ett vänsterperspektiv.
Senare i år ska ANC välja en ny ledare. Det är ännu en öppen fråga om president Zuma kommer att få förnyat förtroende. Många är missnöjda med regeringens oförmåga att åstadkomma förändringar. Zuma, som är Zulu, har även tillsatt flera personer från sitt eget folk på viktiga positioner. Något som inte har undgått Xhosa-folket. Någon realistisk utmanare har emellertid inte visat sig än. Den ende kandidaten som i nuläget kan utmana Zuma är den före detta presidenten Thabo Mbeki. Få personer verkar se några ideologiska skillnader. Diskussionerna handlar snarast om vems skandaler som varit minst iögonfallande och vems regering som varit minst korrupt.
Sen är det Julius Malema, den före detta ledaren för ANCs ungdomsförbund. Den karismatiske Malema framkastade förra året åter förslaget om att nationalisera landets mineraltillgångar och att ANC borde återuppta sin anti-imperialistiska politik. Hans uttalanden fick stor uppmärksamhet och kostade sannolikt landet miljarder i uteblivna investeringar. Trots att Sydafrikas ledare ofta gör obegripliga uttalanden avsattes Malema snabbt. Han förlöjligas regelbundet i media och hans ekonomi granskas noga i jakt på eventuell korruption.
Malemas förslag om nationalisering har fått stor resonans i Sydafrika. Medan medelklassen blickar mot fattigdomen i Zimbabwe efter landets misslyckade nationalisering av land, ser många fattiga mineraltillgångarna som en väg ut ur fattigdomen inte helt utan skäl. De stora gruvföretagen gör enorma vinster och betalar endast en royalty-skatt på 3 procent, utöver den vanliga bolagsskatten, en låg avgift jämfört med andra länder. Tack vare att ledarskiktet i ANC har privata intressen av att gruvföretagens gör stora vinster har man kunnat hålla tillbaka kraven på en nationalisering av gruvtillgångarna.
Medborgarnas känsla av att ha blivit svikna får emellertid stå i bakgrunden när den aktuella konstutställningen ska tolkas i Sydafrikas politiska debatt som aldrig tycks lida av blodbrist. Debatten handlar i det närmaste uteslutande om huruvida målningen ”Spjutet” är rasistisk.
Tavlan har vandaliserats av två personer, en svart och en vit, som har målat över den med röd och svart färg. Där vi står utanför galleriet, omgivna av journalister och tv-reportrar, bryts åsikterna. Debatten som har dominerat Sydafrika de senaste dagarna är nära sitt crescendo. Måhända sa författaren Zakes Mda det bäst: ”Den som lever av spjutet, dör av spjutet”. Nästa vecka kommer nyheterna att domineras av andra historier som också kommer att analyseras utifrån rasperspektiv vilka fortfarande präglar den levande debatten i Sydafrika.
BJÖRN AXELSSON/Johannesburg
