I tider av uppdagade uppgifter om att Sverige i hemlighet bistått Saudiarabien med ett bygge av en vapenfabrik, samtidigt som regeringen i Riyad hjälpt till att kväsa folkliga resningar Jemen och Bahrain, kan det vara lönt att påminna sig om att det ingalunda är första gången svensk vapenindustri bidrar till mänskligt lidande. I ett årtionde försåg Sverige Indonesien – en av Kalla krigets mest repressiva diktaturer under general Suhartos ledning – med stora vapenlaster. Ansenliga delar av de svenska vapnen användes senare i Indonesiens folkrättsvidriga ockupation av Östtimor. En ockupation med svenska vapen som inte var något annat än ett medvetet och brutalt folkmord.

CYNISM. Sverige var införstått med Östtimors lidanden, ockupationens illegala status och fastän Indonesien inte levde upp till de grundkriterier som svensk vapenhandel vilar på kom krigsmateriel i strid ström att åka mellan Sverige och Indonesien. Kriterierna, som är inskrivna i svensk lag, säger att vapenexport inte tillåts till stater som befinner sig i eller riskerar att befinna sig i väpnad konflikt, kränker de mänskliga rättigheterna eller där interna oroligheter råder. Indonesien uppfyllde inte något av dessa kriterier, men i strid med svensk lagstiftning förblev utrikespolitiken rakt igenom lika vänligt inställd till Suhartos regim som cyniskt inställd till timoresernas lidande. För svensk vapenindustri var Indonesiens ockupation av Östtimor en framgångssaga.

Det är pikant att studera bilder och material som går i god för att Sverige inte bara försåg Indonesien med vapenmateriel under invasionens inledande och avgörande år – exporten skedde dessutom med stöd från de politiska korridorerna trots vetskap om krigets förödande konsekvenser. Åren 1977–85 exporterade Sverige vapen till Indonesien för 372 miljoner kronor (enligt 1985 års penningvärde), en ansenlig arsenal där främst Bofors verkstäder kom att bistå den indonesiska armén i Östtimor.

GRYMT SPEL. Björn Larssons bok Det grymma spelet: Sveriges roll i Indonesiens folkmord i Östtimor 1975–1985 är en av få skrifter som i sak och på läsvärd samtidsprosa redogör för Sveriges politiska och ekonomiska agerande under denna tioårsperiod. Slutsatsen är krass: svensk vapenhandel bidrog till att göda den indonesiska militärapparaten och Sverige var en av många nationer som i och med sin vapenexport bidrog till att förlänga kriget i Östtimor.

VAPENBRIST. Vapenexporten till Indonesien inleddes 1977 och upphörde tillfälligt 1985. Redan här är det viktigt att understryka läget som rådde på slagfälten långt fjärran svenska gränser.

Indonesiens armé befann sig i ett prekärt läge: enligt samtida rapporter tydde mycket på att Indonesien led akut brist på såväl vapen som reservdelar. Ett läge där invasionen stod och vägde stärkte bland annat svenska avtal med största sannolikhet moralen hos Suhartos regering och fyllde på arsenalen hos armén på plats i Östtimor.

I fem av åren fram till 1985 bedrevs vapenexporten i borgerlig regeringsregi, i fyra i socialdemokratisk. Folkpartiregeringen, ledd av Ola Ullsten, lutade sig mot argumentet att Indonesien använt sig av Boforskanoner sanktionerade av staten som ”defensivt materiel”.

Hans Blix, då utrikesminister och sedermera vapeninspektör i Irak, gav följande besked i december 1978: ”Lagen som förbjuder vapenexport gäller när ett land är i krig med ett annat land. Indonesien är inte i krig med något annat land, ty Sverige erkänner inte Östtimor som en självständig nation. Lagen mot vapenexport gäller också när ett land har inre oroligheter. Men Indonesien har inga inre oroligheter, ty Sverige erkänner inte den indonesiska annekteringen av Östtimor. Östtimor är varken en självständig nation eller en del av Indonesien.”

KRYPHÅL. Slutligen, summerade Blix i vad som var Folkpartiets genomgående hållning i frågan, ”är vapnen av defensiv karaktär”. Det kryphål man fann i slutet av 1970-talet var alltså att Östtimor varken var ”självständigt” eller ”en del av Indonesien”, politiskt alltså ingenting.

Den socialdemokratiska regeringen, ledd av Olof Palme, som tog vid år 1982 påstod att de svenska vapnen över huvud taget ”inte används mot gerillan” i Östtimor. Den svenska regeringen var därutöver, hävdade Palme, nödgad att slutföra ”de avtal som den borgerliga regeringen stiftat med Indonesien”.

Palme personligen gick ännu längre i sitt försvar av vapenexporten till Indonesien: ”Enligt trovärdiga uppgifter förekommer inga strider mer i Östtimor”, sa statsministern i december 1982.

Palmes påstående var emellertid inte trovärdigt, det var tvärtom lögnaktigt. Striderna intensifierades och det med svenska vapen. Den 16 augusti 1983 lät Indonesiens överbefälhavare och sedermera försvarsminister, Benny Murdani, meddela att ”Operation Clean Sweep” (där truppnärvaron i Östtimor kraftigt ökade) stod för dörren: ”Vi tänker använda all arsenal vi kan uppbringa. Denna gång är det inte längre någon lek. Vi ska krossa motståndet skoningslöst.”

NÄRA FOLKMORD. De svenska regeringarnas argument för handel med Indonesien plockas sakligt ner av Björn Larsson i Det grymma spelet: ”Det intressanta för att ge vapenexporttillstånd är emellertid inte om vapnen används eller ej. I de svenska bestämmelserna står inget om att man på något sätt ska kunna exportera krigsmateriel eller vapen så länge de inte kommer till användning i just den akuta konflikten. Det talas om konflikter som sådana. Och Indonesien för ett anfallskrig med klar tendens till folkmord – i klar strid med folkrätten och FN:s uttalanden.”

Svensk vapenexport till Indonesien upphörde tillfälligt år 1985 efter ett höstbeslut i krigsmaterielexportnämnden. Beslutet grundade sig i 1971 års kriterier, som man i nio år hade ignorerat men nu gällde det att vara ”principfast”. Beslutet togs för övrigt av bland annat folkpartisten Jan Erik Wikström, som satt med i den borgerliga regering som 1977 sjösatte vapenexporten till Indonesien. Men Bofors kontaktade snabbt andra ministrar och i februari 1986, strax före sin död, godkände Olof Palme nya vapenaffärer med Indonesien.

SKUMMA AFFÄRER. I efterhand höljs hela historien alltjämt i pikant och cyniskt dunkel; två decenniers svensk vapenexport till Indonesien trots kännedom om pågående folkmord i Östtimor vittnar om den cyniska kohandel som regeringen redan då bedrev med landets vapenlobby, främst anförd av Bofors. Inalles sålde Sverige – främst Bofors – vapen för motsvarande 700 miljoner kronor åren 1976–99, enligt Svenska freds- och skiljedomsföreningen. När ockupationen nådde sitt avgörande blodiga skede i slutet av 1990-talet hade den socialdemokratiska regeringen nyligen försett Indo- nesien med ”övrig krigsmateriel” för motsvarande 300 000 kronor.

I Asien har svensk vapenexport i flera fall utgjort inkörsporten för vidare ekonomiskt ut- byte. Företag som Volvo, Tetra Pak och Ericsson har åtnjutit framgångar och fria etableringar i kölvattnet av statsinitierade vapenlaster till Singapore, Indonesien och Thailand – samtliga hårdföra militärstater under åren då denna politik snarare var regel än undantag.

Journalisterna Bo G. Andersson och Bjarne Stenquist tecknade i Vapensmugglarna ett digert porträtt av svensk vapenindustri där svenska regeringar såg mellan fingrarna medan Bofors upprättade regelrätta smugglingsförbindelser med främst Singapore och såg till att göda såväl Iran som Irak under deras krig under 1980-talet.

Singapore, grannland med Indonesien, kunde därefter se till så att vapenlaster värda miljarder i dagens penningvärde hamnade bortom allmänhetens ögon. Det är inte alldeles omöjligt att några av dessa illegala försändelser slutade sina dagar i Suhartos krig i Östtimor.

Därtill var förbindelserna med Indonesien på politisk toppnivå synnerligen goda. Finansminister Kjell-Olof Feldt besökte Suharto våren 1984 för bilaterala samtal. Dessförinnan hade den borgerliga regeringen 1980 begärt att Sverige skulle ansöka om observatörsplats i Inter-Governmental Group for Indonesia (IGGI), ett biståndskonsortium som grundades strax efter militärkuppen i Indonesien 1966. Genom IGGI pumpade västdemokratier, IMF, Världsbanken och asiatiska utvecklings-banken in penningstöd till Suhartos diktatur, både militärt och ekonomiskt.

SVENSKT STÖD. IGGI-inträdet kritiserades av Socialdemokraterna i opposition, men i framtida regeringsställning, liksom beträffande vapen- exporten till Indonesien, kom partiet att aktivt delta i konsortiets arbete. Det är troligt att svensk vapen-industri inte hade kunnat säkra sina affärer med Indonesien om Sverige inte hade blivit medlem i IGGI. Konsortiet försåg inte bara den indonesiska armén med militärt bistånd i mångmiljardklass, IGGI:s arbete medförde även avgörande politiska följder: i FN uttryckte IGGI:s medlemsstater sitt stöd för Indonesiens Östtimorpolitik.

När Feldt besökte Suharto 1984 hade kritiken mot Indonesiens folkrättsbrott i Östtimor tystnat för länge sedan. I FN-skrapan i New York gav Sverige tvärtom sitt stöd åt Indonesiens politik, om än i passiv form. Under de åtta tillfällen (1975–82) som Östtimors rätt till självständighet nådde omröstning i FN gav Sverige Östtimor sitt stöd i fem år (1975–79) och övriga år (1980–82) lade Sverige ner sin röst samtidigt som samarbetet med IGGI fördjupades. Politiskt vägde Sverige upp sina nedlagda röster med argumentet att man sköt till stora summor i bistånd, men samtidigt uttryckte Indonesien på ambassadmiddagar i Stockholm sin tacksamhet för att Sverige ”de facto accepterat Indonesiens överhöghet över Östra Timor”.

DUBBELSPEL. Marí Alkatiri, då Östtimors utrikesminister i exil, bemötte Sveriges ändrade ställning med följande ord: ”Nu vet vi av egen erfarenhet att dagens svenska regering utmärks av opportunism i sitt förhållande till tredje världen. Olof Palme syntes oss länge vara en antikolonialist som hade något att lära andra människor i västvärlden.” Sveriges rykte som tredje världens vän var en viktig utrikespolitisk utgångspunkt och därför hölls en UD-rapport efter en svensk diplomats besök i Östtimor 1982 hemligstämplad.

Rapporten, som återger tre dagars regisserad vallning genom ett tillrättalagt Östtimor och drar slutsatsen att stödet för Fretilin hade minskat, förförfattades endast tre månader innan 1982 års FN-omröstning och kunde mycket väl, om den hade offentliggjorts, ha använts som slagträ mot Sveriges ”neutrala” hållning. Sverige var å andra sidan inte ensamt om att, åtminstone bakom lyckta dörrar, säkra goda relationer med Suharto. Det var tvärtom en global trend medan kriget i Östtimor intensifierades. När frågan om Östtimors själv-bestämmande först bordlades inom FN-apparaten hade ockupationen pågått i ett år och ett sjuttiotal stater gav timoreserna rätt till självbestämmande medan tio röstade emot.

FORTSATT EXPORT. Och svensk vapenexport till Indonesien i dag? Export är alltjämt tillåtet till Sydostasiens snabbast växande ekonomi fastän ett fastlåst diplomatiskt läge rörande Västpapua råder samtidigt som det lågintensiva kriget mot den västpapuanska självständighetsrörelsen har trappats upp med människorättsbrott som följd.

Enligt Inspektionen för strategiska produkter (ISP), den myndighet som numera ser över exporttillstånd till utländska makter, är Indonesien ett av 42 länder världen över som får importera svensk vapenmateriel.