Skriv ut denna sida

Al Nakba-den etniska rensningen 1947-1949

Gunnar Olofsson 12 maj 2012

 

Al Nakba ''katastrofen'', den etniska rensningen 1947-1949 då staten Israel bildades på 78 % av det historiska Palestina. 500 palestinska byar avfolkades och raserades och över 700 000 palestinier tvingades på flykt. Över hela världen genomförs demonstrationer till minne av ''katastrofen'' för att stödja palestiniernas kamp för ett fritt Palestina. Al Nakba är inte bara en händelse att minnas, det är något som pågår fortfarande.

وقفة احتجاج في سرجلس توريالرابطة الفلسطينية في ستوكهولم

Al Nakba – över 60 år av palestinsk katastrof

I år är det 65 år sedan dåvarande FN beslutade att dela det brittiska mandatet Palestina i en israelisk och en palestinsk del. Beslutet utlöste en snabb serie aktioner av de väl förberedda och välbeväpnade judiska miliserna Haganah, Stern och Irgun, som med överfall och mord på palestinska byar lyckades etniskt rensa ytterligare nästan hälften av det landområde som skulle blivit den palestinska staten. När Israel ensidigt utropades i maj 1948 återstod 22% av Palestina för palestinierna att upprätta sin stat på. Det är denna kvarvarande del som Israel nu koloniserar med murar, stängsel och militärposteringar – och hittills ungefär ½ miljon inflyttade ockupanter.

Det var länge oklart, och mörkat om, vad som egentligen hände de där månaderna före Israels bildande. Men nya dokument, framtagna av de israeliska historikerna Benny Morris och Ilan Pappe, har på senare år kastat nytt ljus över skeendet. Pappe beskriver det så här:

Första steget var en välorkestrerad hotkampanj. Särskilda enheter ur Haganah kunde gå in i byar för att söka efter ”infiltratörer” och sprida flygblad som varnade lokalbefolkningen för att samarbeta med palestinska motståndsgrupper. Varje räd slutade normalt med att de judiska soldaterna sköt på måfå och dödade flera bybor. Därefter följde ett stort antal förstörelseaktioner i begränsade områden. Byn Al-Khisas till exempel, med några hundra kristna och några hundra muslimska invånare, angreps mitt i natten och ett antal hus, med dess sovande invånare, sprängdes i luften. Femton personer, varav 5 barn, dödades.

En kall onsdagseftermiddag den 10 mars 1948 samlades så en grupp på elva män, ledande sionistiska veteraner tillsammans med unga militära judiska officerare, för att finslipa en plan för etnisk rensning av Palestina. Redan samma kväll utgick militära order till enheterna i fält om att förbereda den systematiska fördrivningen av  palestinierna från stora delar av landet. Med dessa order följde en detaljerad beskrivning av de metoder som skulle användas för att med tvång fördriva människorna: storskaliga trakasserier, bakhåll och bombardemang av byar och befolkningscentra, brandskattning av bostäder och lös och fast egendom, fördrivning, rivning och slutligen minering av ruinerna för att hindra de fördrivna från att återvända.

Varje enhet försågs med en egen lista över de byar och stadsdelar som var mål för denna huvudplan. Planen, som betecknades Plan D (på hebreiska dalet), var den fjärde och slutliga versionen av tidigare mindre konkreta planer. Sedan beslutet väl var fattat, tog det ett halvår att fullborda uppgiften. När det var över hade mer än hälften av Palestinas ursprungliga befolkning, närmare 800.000 människor, ryckts upp med rötterna, 531 byar hade förstörts och elva stadsdelar tömts på sina invånare.

Mönstret var nästan överallt detsamma. De judiska enheterna stormade byarna, dödade några bybor, förstörde husen och satte de överlevande invånarna att gå österut. Man mötte bara litet, om ens något, motstånd – och en militär ledare konstaterade med viss förvåning att ”byborna visar ingen önskan att slåss”. I Haifa drevs tusentals människor rätt ut i havet där många omkom när deras överfyllda båtar kantrade och sjönk. De arabarméer som sedemera kom till palestiniernas undsättning
kom mycket för sent, och gjorde inga större försök att hindra den etniska rensningen.

Idén om ett judiskt Palestina var ingalunda ny. Tanken på en judisk stat formulerades första gången av Theodor Herzl i boken ”Judestaten” 1896, och år 1917 förklarade Storbritanniens utrikesminister, Arthur Balfour, att den brittiska kronan skulle uppmuntra invandringen till ett ”nationalhem” för judar i Palestina. I ett nyligen offentliggjort
brev från Israels landsfader och förste premiärminister, David Ben-Gurion, till hans son Amos, daterat den 5 oktober 1937, utvecklar Ben-Gurion det hela. Utgångspunkten är om man skall acceptera en delning av Palestina eller inte:

”Kan vi uppnå mer om landet inte delas? Vad vi verkligen vill är ju inte att landet förblir helt och odelat. Vad vi vill är att det hela och odelade landet blir judiskt. Ett enat Eretz Israel som inte skulle vara någon källa till tillfredsställelse för mig – om jag vore arab”.

”En judisk stat i bara en del av landet är inte slutet utan början… Vi skall i staten ta emot alla judar vi kan. Vi tror bestämt att vi kan ta emot mer än två miljoner judar. Vi skall bygga en mångfacetterad judisk ekonomi – jordbruk, industri och fiske. Vi skall organisera en avancerad försvarsstyrka – en överlägsen armé som jag inte har några
tvivel om skall bli en av de bästa arméerna i världen”.

”Ju större judisk styrka i landet, desto mer kommer araberna att inse att det varken är nyttigt eller möjligt för dem att motstå oss…De kommer att få fördelar av vår hjälp om de, frivilligt, ger oss möjligheten att slå oss ner i alla delar av landet…Vi måste utvisa araber och ta deras plats”.

Så långt Ben-Gurion. Israels olika regeringar har aldrig givit upp tanken på att göra Palestina helt judiskt. Alla förhandlingar och avtal – som när dåvarande USA-presidenten Jimmy Carter, som han beskriver i sin bok om Palestina, gång på gång blev dragen vid näsan av israelerna – har bara varit spel för gallerierna i syfte att sprida dimridåer och förhala en verklig fredsuppgörelse. Piruetter i syfte att vinna tid att i lugn och ro fullborda den etniska rensningen av Palestina.

Märkligt nog verkar omvärlden, åtminstone den som representeras av USA och EU, ha börjat vänja sig vid tanken på ett avpalestiniserat Palestina. Trots att inget av de stora partierna i Israel erkänner något Palestina, har förbundit sig att inte använda våld eller lovat följa ingångna avtal, drabbas Israel – till skillnad från den valda palestinska regeringen – varken av några sanktioner eller andra åtgärder. I stället utvecklas samarbetet inte minst inom vapenindustri, vetenskap och kultur. Varför är det så? Var är den opinion som, åtminstone på papperet, är överens om en tvåstatslösning i enlighet med FN:s resolutioner?

Kan vi som individer göra skillnad? Kanske. Vi kan stödja palestinierna, dessa majdagar högtidlighålla den palestinska katastrofen, Al-Nakba, och visa vårt missnöje genom att inte köpa israeliska produkter eller deltaga i några kulturella eller idrottsliga sammanhang där Israel är representerat. Om vi konsekvent gör detta så kanske, kanske den israeliska regimen, likt en gång den sydafrikanska apartheidstaten, kan falla och ersättas av en genuint folklig regim baserad på verklig demokrati för alla människor i
Palestina och Israel.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Debattör och medlem i Palestinagrupperna

Gunnar Olofsson