Förenta Nationerna är världens räddare i nöden, världens konfliktlösare och riddare för de mänskliga rättigheterna. Dessa påståenden är något klyschiga, men ändå något väldigt många människor skulle hålla med om. Men är FN alltid världens räddare?

På en föreläsning angående Afrikanska Unionen berättar Allie Contehs från Sierra Leone om hur verkligheten många gånger ser ut. Allie Contehs är född i Sierra Leone men flydde under inbördeskriget (1991-2002) till Guinea och blev där tillfångatagen. Under 2003 kom han till Sverige som flykting och har sedan dess föreläst och informera kring den Afrikanske Unionen (AU).

Den Afrikanska Unionen (AU) grundades år 2002 och efterträdde det tidigare samarbetet Organisationen för afrikansk enhet (OAU).

AU grundades bland annat för att värna om de mänskliga rättigheterna i Afrika. AU har även rätten att ingripa i en afrikansk stat där brott mot mänskligheten eller krigsbrott sker. Det är just ingripanden som skapar stora problem. När ett land i Afrika lider av konflikter ingriper även FN. Detta skapar en konflikt mellan AU och FN, då AU ofta har en annan syn på hur konflikten bör lösas.

Ett bra exempel är konflikten i Libyen. Libyenkonflikten ledde till en ingripande av västländer. Enligt Contehs behandlades då AU som oförstående och mindre lämpliga att ingripa i denna konflikt. Contehs hävdar att AU skulle haft en annorlunda taktik när det gällde konflikten. Vad den taktiken skulle lett till vet vi inte idag, eftersom de stridande endast kom från länder i väst och sköttes uteslutande av dessa länder.

Contehs nämner också att AU inte har resurser att flytta trupper eller liknande över kontinenten och därmed behöver ekonomiskt stöd när det gäller insatser i Afrika. Detta gör att deras arbete när det gäller konfliktlösning på kontinenten försvåras. De får ibland hjälp av FN för att kunna sköta logistiken vid konfliktlösning, men många gånger är den FN som sköter allt.  

En fråga som kan ställas är varför AU inte tillåts att delta i konflikter som faktiskt utspelar sig på kontinenten som berör just AU. Det finns många teorier, en av dem är den ekonomiska aspekten. Det kan finnas en vinst i att inte släppa in AU. Afrika är ett land med stora naturtillgångar, bland annat olja. Genom att rädda ett land ut ur diktatur och hjälpa de med uppbyggnaden av ett demokratiskt samhälle kan man vinna lojalitet, något som kommer att behövas i framtidens oljekrig.

Att inte inkludera AU vid konfliktlösning är något som det förloras på och om exkluderingen är på grund av naturresursjakt är det mycket själviskt. Båda parter skulle vinna på ett gediget och fungerande samarbete. Ett samarbete skulle säkerligen ta lång tid att bygga upp, men skulle definitivt vara en fördel.

Det oenade Afrika

Den Afrikanska Unionen är den union som var tänkt att ena den enorma kontinenten Afrika. Den historiska bakgrunden till Afrikanska Unionen, förkortat AU, är att ersätta den tidigare organisationen OAU (Organisationen för Afrikansk enhet), verka för större afrikansk enhetlighet. AU:s uppgifter är bland annat att värna om de mänskliga rättigheterna på den afrikanska kontinenten, i och med det har AU rätt att ingripa i afrikanska länder där brott mot mänskligheten eller krigsbrott sker. När man läser om det verkar det vid första anblicken som något väldigt bra, vilket det också är. Men enligt Allie Conteh finns det stora problem, både med AU och västs agerande gentemot den afrikanska kontinenten.

En stor skillnad mellan den tidigare organisationen OAU och AU är att AU har rättighet att ingripa i länder där de mänskliga rättigheterna inte efterföljs eller där krigsbrott sker, något OAU inte kunde. Detta skapar dock problem, eftersom när en konflikt uppstår i Afrika är FN ofta först på plats. Detta är eftersom AU inte har de finansiella musklerna att kunna flytta trupper och liknande i den hastighet som behövs.

Ett annat stort problem när det gäller AU är, förutom bristen på ekonomiska resurser, är deras väldiga likhet med EU. Att AU är uppbyggt likt EU skapar problem, eftersom det är väldigt skiljda världar och det är mycket svårt att applicera EU:s uppbyggnad i Afrika.

Jag frågar Allie hur det påverkar AU att vara uppbyggt likt EU. Allie berättar att Afrika aldrig haft någon ideologi att luta sig tillbaka på. Den Europeiska Unionen är möjlig eftersom vi har en historia av kraftfulla länder som kunnat gå ihop i enighet.

Många länder från Europa har vart med och kolonialiserat Afrika, vilket har lett till att kontinenten blivit mycket splittrad. Allie berättar att startskottet för hur det moderna Afrika skulle komma att bli kom under Berlinkonferensen år 1884. Under konferensen delades Afrika in i zoner, i princip med hjälp av en linjal, vilket vi än idag kan se på kartor. Olika Europeiska länder tilldelades olika stater och till slut var i princip hela Afrika under europeiskt styre.

Den historiska tillbakablicken leder mig in på frågan: ”Hur ska Afrika, när länderna är självständighetsförklarade, komma ifrån denna oenighet och kunna skapa en enad kontinent?”. Allie går tillbaka till problemet med EU-likheten och bristen på ideologi att identifiera sig med. Han menar att Afrika behöver något varje människa kan identifiera sig med, identifikationen skulle innebära att kontinenten skulle bli mer enad.

Problemet kring att FN ingriper utan att involvera AU kan kanske förklaras med att Afrikanska Unionen saknar resurserna för att kunna ingripa vid konflikter. Det kan även med stor sannolikhet vara så att FN inte litar på att den Afrikanska Unionen klarar av att lösa en konflikt, eftersom att stor splittring råder på kontinenten. Allie talar upprepade gånger om hur oenigheten skapar problem, men tror inte att det gör att AU inte skulle kunna klara av en konflikt. Allie tar upp Libyenkonflikten som exempel och nämner att AU mycket väl skulle kunna löst konflikten, dock med hjälp från andra länder, eftersom de ekonomiska musklerna inte finns idag. Vi vet inte idag vad som skulle hänt om AU fick vara involverade i konflikten, eftersom FN var snabba med att utesluta den Afrikanska Unionen.

Frågan är varför FN vägrar att släppa in AU när det kommer till händelser på den Afrikanska kontinenten. En aspekt är som tidigare nämnt att de anser att unionen är alldeles för splittrad. Den andra aspekten är att det handlar om ekonomiska intressen. Afrika är en kontinent rik på naturtillgångar, bland annat olja. Genom att hjälpa ett land ur krig och påskynda den demokratiska processen kan man vinna lojalitet, något som kommer att behövas i framtidens oljekrig.

Det finns många problem gällande den Afrikanska kontinenten, enligt Allie Conteh är enhet den bästa lösningen på problemen. Han säger att kontinenten Afrika skulle kunna bli en mycket handlingskraftig kontinent om länderna kunde enas. Allie säger att ett annat stort problem är att de afrikanska länderna har svårt att släppa barriärerna som finns. De barriärer som en gång ritats med linjaler i Berlin 1884. Skulle länderna ignorera dessa barriärer skulle man kunna ena kontinenten Afrika. Det andra problemet när de kommer till oenigheten är, enligt Allie, att den Afrikanska Unionen inte blir tagna på allvar av FN.

Allie hoppas på ett fungerande samarbete mellan västvärlden och den afrikanska kontinenten och att AU ska tas på allvar.

Ideologisk osäkerhet

”Vi måste organisera oss och vi måste ha en ideologi att falla tillbaka på”, säger Allie Conteh angående problemen kring den Afrikanska Unionen.

Allie kretsar framförallt kring tre huvudämnen. Det första är organisation. Allie säger att den afrikanska kontinenten med AU i spetsen aldrig kommer att kunna bli en fungerande union om länderna i Afrika inte hittar ett sätt att organisera sig på. En anledning till att den afrikanska kontinenten är så splittrad tror Allie bror på brist på ideologi. Han berättar att kolonialiseringen har gjort att Afrikas moderna historia präglades av kraftfulla länder från väst som styrt den afrikanska kontinenten. Bristen på en grundläggande ideologi gjorde att AU som union blev svår att bygga upp. Modellen som användes hade stora likheter med den som användes vid uppbyggnaden av EU, något som vi idag kan se inte fungerade som planerat, eftersom förutsättningarna i Afrika är annorlunda jämfört med förutsättningarna i Europa.

Det andra problemet som Allie tar upp är bristen på respekt för den afrikanska unionen. Han tar Libyenkonflikten som exempel. När insatsen i Libyen inleddes var det FN som höll i hela ingripandet, trots att AU har både rätten och viljan att hjälpa till. Allie berättar att den afrikanska unionen ofta behandlas som ”lillebror” och anses inte ha kunskap nog att ingripa i konflikter. Den Afrikanska Unionen hade en annan syn på konflikten och skulle löst den på ett annorlunda sätt, berättar Allie. Hur konflikten skulle slutat vet vi ej idag, eftersom AU var uteslutna och fick inte delta i konfliktlösningen.

Det tredje och sista som Allie tar upp är samarbete. Allie säger att han tror på att ett samarbete mellan den afrikanska unionen och exempelvis FN skulle fungera. Förutsättningen för ett sådant samarbete är att AU får sin röst hörd, något som vi inte ser ske idag. Om ett samarbete skulle byggas upp så skulle konflikterna som uppstår i Afrika lösas fortare än vad det gör idag, tror Allie.

Frågan jag ställer mig själv är varför inte AU får sin röst hörd? Min personliga teori var att det berodde på ekonomiska faktorer, exempelvis ett ekonomiskt vinstintresse. Detta är något Allie håller med om. Allie säger att ett land med olja större rörelsefrihet och kan tänja fler gränser än ett land utan, exempelvis Libyen, det krävdes mycket innan folket fick stöd. Allie tror även att det kan vara så att många västländer ser vissa ingripanden som ekonomiskt fördelaktiga. Återigen är Libyen ett bra exempel. Libyen är ett land rikt på olja och genom att stödja befolkningens kamp för att störta regimen kan lojalitet vinnas, något som kommer att behövas i framtidens oljekrig.

Allie Contehs berättelse ger ett perspektiv som alltför sällan får utrymme. Även om Afrika är en kontinent som med länder som är diktaturer bör utrymme ges även för dem, då det kan påskynda en demokratiseringsprocess.

Foto och text: Ernst A Borg

The African Union at a Crossroads

The Organization of African Unity (OAU) was founded in 1963 mainly to end colonialism on the continent and to regulate relations between and among newly independent states. With formal colonialism almost completely eradicated and almost all African states independent, the OAU was no longer seen as a viable instrument to effectively deal with new challenges facing the continent in the 21st Century.

The OAU was replaced by the African Union (AU) in 2002. With almost a decade in existence, the AU is riddled with problems and how it's perceived on the world stage is to some degree shaped by and filtered through pessimism. The latest events in Libya is but one such as example of how the African Union has been shown to be irrelevant, to a great extent as a result of Western power politics but also – we should admit – because of lack of African unity and resolve.

The main questions reflected upon in this lecture by Allie Bazooks are:
- Name change! How different is the AU from its predecessor – the OAU?
- Has the AU responded effectively in dealing with the continent's conflicts?
- How is the AU dealing with abuses of human rights on the Continent?
- And finally, what are its prospects for the future?

The lecture will be in English but questions can be asked and answered in Swedish.
15 february 2012