Jag får under mina föreläsningar i kyrkor och församlingshem runt om i landet allt oftare frågan: Varför är det numera ingen politiker, som talar fred. Alla tycks bara tala om krig. Och militära lösningar på konflikter. Varför är det så få som protesterar mot att Sverige är i krig i Afghanistan. Freden är liksom satt på undantag. Militära lösningar har fått övertag. Svenska pojkar och flickor är ute på krigsuppdrag – inte på fredsuppdrag. Varför har det blivit så här?
Om någon för 25-30 år sedan, medan Olof Palme ännu levde, hade sagt att Sverige skulle bli en krigförande nation som förde krig och dödade människor i ett annat land, så hade den personen ansetts vara spritt språngande galen. Men där är Sverige nu. Sverige är i dag i krig. Det förnekades länge. Ansedda politiker och generaler valde lögnen före sanningen. Men efter hand förstod de svenska försvarspolitikerna och den svenska Försvarsmakten att man inte kunde fortsätta att förneka att svenska soldater var ute på krigsuppdrag i Afghanistan. När Tyskland och Storbritannien sa att deras soldater med samma uppdrag som de svenska var ute i krig och dödade så kunde Sverige inte fortsätta att förneka att Sverige var i krig. Lögnen sitter alltid på första bänk när det gäller krig.
Väldigt mycket har hänt de senaste åren när det gäller Sveriges militära försvar.
Utan demokratisk debatt har Sverige avvecklat folkförsvaret. Den allmänna värnplikten finns inte mer. Värnpliktiga soldater ersätts nu av yrkessoldater. Sverige bygger nu upp en yrkesarmé. Det kommer att bli vi och dom. Detta är en helt ny princip bakom det svenska försvaret än vad det har varit tidigare, när vi själva skulle försvara vårt land.
Utan demokratisk debatt har Sverige gått från s k fredsfrämjande internationella uppdrag till fredsframtvingande uppdrag där dödandet är en del. Sverige deltar idag knappast alls i FN:s fredsinsatser. Vid flera tillfällen har FN bett om svenskt deltagande i fredsbevarande operationer. Men Sverige har sagt nej. Sverige bidrar nu bara med ett tiotal soldater av FN:s totala fredsstyrka på 84.000. Så dystert är det! Tidigare har Sverige varit en stor nation bland FN:s blå baskrar. Idag är vi istället i NATO-hjälmar med i NATO-ledda krigsoperationer. Sverige har ställt FN åt sidan.
Sverige har blivit ett krigförande land.
På några år har vår svenska fredslinje med tonvikt på samtal, förhandlingar och politiska lösningar övergivits.
Vi är inte längre ute i världen och mäklar fred. Sverige finns inte längre med på fredsarenan. Sverige saknar idag en framträdande internationell röst för freden. En röst som inte är befläckad av Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. En röst som envist sätter samtal och förhandlingar om fred före krigsinsatser. Som medlar och skapar fred.
Vi saknar idag en sådan röst. Genom åren har Sverige gjort sig känt som ett land med framgångsrika fredsmäklare. Det räcker om jag nämner namn som Hjalmar Branting, Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Alva Myrdal och Olof Palme.
I över 200 år hade Sverige fred. Vi hade lyckats hålla oss utanför krig och skapa ett fredligt välfärdssamhälle, som försökte medla istället för att kriga, som deltog i FN:s förhandlingar om nedrustning och ville att kärnvapnen skulle avskaffas. Vi hade inga krigshjältar. Vi hade fredshjältar istället.
Jag vill berätta för er om några möten med människor som jag beundrar och som har påverkat mig.
Jag berättar om mina möten för en enda saks skull. Och det är för att understryka att personliga förebilder betyder mycket i en människas liv. Förebilder i fredsarbetet är mycket viktiga. Möten med goda förebilder påverkar människor i rätt riktning. Det är särskilt viktigt för unga människor att ha goda förebilder.
Jag har mött författarinnan Elin Wägner i livet. Hon var fredsbudskapets författarinna. Hon var ofta i mitt hem i Berg, där Elin Wägner bodde. Min far var bygdens fritidsfrisör och han klippte Elin i vårt kök. Hon berättade om sitt arbete för freden och om jämställdheten mellan kvinnor och män. Hon berättade om kvinnor som arbetade för freden. Det gjorde ett oerhört starkt intryck på mig.
Min far var också kyrkvaktmästare. Under lindarna runt kyrkogården fanns soffor. Där på bänkarna fick jag under några somrar som tonåring lyssna till Elin Wägner och hennes fredsbudskap. Om hennes fasta tro på fred och ickevåld. Men jag fick också uppleva Elin Wägners möte med ondskan när Förintelsen av judar blev känd i andra världskrigets slutskede 1945. I vårt kök klippte far i byn internerade unga polska judinnor med utdragna tänder, söndertrasade bröst och inbrända fångnummer på överarmen från Auswitz och Rawensbrück. Ondskan verkar inte ha några gränser, sa Elin Wägner. Men hon gav aldrig upp. Hon höll envist fast vid att: Aktiv kamp mot våld och krig leder så småningom till fred.
Senare i livet - under talmansåren – fick jag tillfälle att på tu man hand möta Nelson Mandela och Dalai Lama och prata med dem om skillnaden mellan fredsförsök baserade på våld, respektive ickevåld. Jag hade ingen personlig relation till de två. Mina möten med dem var bara samtal, men de lämnade efter sig starka känsloupplevelser hos mig.
Mandela kom direkt från fängelseön Robben Island till riksdagen i Sverige. Ur hans ögon strålade vänlighet och försoning. Han var en ledare som hade stakat ut en fredlig väg. Och han har följt den vägen. Släpp inte fram kriget. Det är alltid svårt att få slut på krig. Det kantas alltid av revanschlust och hat. Och vapen finns det gott om; både i lager och i lönsam produktion. Dalai Lamas budskap var klart och tydligt: Våld föder bara mer våld. Utesluter man den sanningen så är man ute på ett gungfly. Jag fick som gåva av Dalai Lama fredens och medvetandets vita duk som hänger i vårt hem i Nacka. Det är främst kvinnor som satt fredsarbetet på dagordningen. Alltid i motvind vill jag tillägga.
Adam Hochschilds bok ”Aldrig mera krig”
Jag har under de senaste dagarna och nätterna haft sällskap av Adam Hochschilds nyutkomna bok på Ordfronts Förlag, ”Aldrig mera krig”. Om lojalitet och motstånd under åren 1914-1918, dvs under första världskriget. Det är en nödvändig bok att läsa om ett onödigt krig.
Det är en grym och gripande historia om alla dem som förde en ojämn kamp mot den massiva värvningshysterin och krigspropagandan.
Till tonerna av ”John Brown´s body” sjöng av alla krafter 400 kvinnor som marscherade fyra och fyra.
”Res er kvinnor! Kampen den är hård och lång.
Res er i tusental och sjung nu denna sång…..”
Fredskämparna och krigsmotståndarna förlorade! Men när krigets facit förelåg kom frågorna. Första världskriget skördade sex gånger fler dödsoffer än något annat tidigare krig. Hade nästa världskrig, dvs andra världskriget, gått att undvika om freden i Versailles hade utformats bättre? Om det hade varit mer av samtal och förhandlingar – än kompromisslösa villkor och vapenhot.
Boken ”Aldrig mera krig” är en aktuell och viktig bok för alla dem som vill tränga djupare in i det onödiga och orättfärdiga kriget i Afghanistan.
I den långa raden av svenska fredskämpande kvinnor finns Alva Myrdal, Inga Thorson, Maj-Britt Theorin och Ingrid Segerstedt-Wiberg. Hade Anna Lindh fått leva så hade hon kommit att tillhöra gruppen Sveriges fredskvinnor. Dessa kvinnor var och är djupt moraliskt engagerade för fred. Därför vill jag hylla dem.
Vi har helt nyligen påmints om kvinnokampen för fred. Kvinnorna i Liberia tilldelades i december förra året Nobels fredspris för sin kamp mot inbördeskriget. Hur gick det till? Kvinnorna bestämde sig helt enkelt för att stoppa kriget. Nu fick det vara nog. Nu vill vi ha fred. Våra barn ska ha mat och kläder. Inte död eller avhuggna armar och ben. Våra barn ska gå i skola. Inte bära vapen och döda. Krigsherrarna besegrades av kvinnornas fredsbudskap. Kvinnorna visade vägen. Det går att stoppa krig.
Att arbeta för freden är att sprida kärlek. Jag brukar citera Johannes evangeliet 15:13 i Bibeln. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”. Det betyder att man kan motverka ondskans makter med budskap om kärlek. Där ledorden är humanism, kultur och kärlek. Att arbeta för fred fordrar att man själv älskar freden och att man tror på att fred är möjlig. Det behövs eldsjälar. Fredens budbärare.
Vi måste tro på vårt fredsbudskap. Tro på det vi säger. Och mod att säga sanningar. Och ständigt upprepa dessa sanningar.
Det är inte sant att vi måste acceptera omänsklighet och diskriminering, hunger och fattigdom, död och undergång.
Det är inte sant att våld och hat skall ha sista ordet, och att krig och förstörelse har kommit för att stanna.
Det är inte sant att vi skall behöva vara fångar hos ondskans makter, som traktar efter att styra världen.
Däremot är det sant att
Krig planeras, förbereds och beslutas av människor och kan därför också stoppas av människor! Som i Liberia.
Krig föds i människornas sinnen och det är i människornas sinnen som freden måste vinnas och byggas.
Min slutsats är:
Vi kan inte fly sanningen: Det är människor som startar krig. Det är människor som kan avsluta krig. Just därför är det viktigt med människor som tror på fred före krig.
Afghanistankriget är ett enda stort lidandes historia. För FN och världssamfundet. Men naturligtvis först och främst för det fattiga landet och för dess lidande befolkning. Kriget har lett till tiotusentals dödade afghaner, flera hundra tusen sårade och miljoner på flykt från sina hem och sitt land.
För Sverige är kriget ett moraliskt nederlag i dubbel bemärkelse. Sverige har blivit en krigförande nation – som dödar människor i ett annat land. Det är den ena sidan. Den andra sidan är att Sverige har övergivit den egna traditionella fredslinjen med tonvikt på samtal, förhandlingar och politiska lösningar. Och istället valt kriget!
Här behövs inga omskrivningar. Det går att säga rakt på sak.
Det är inte att ta till överord att säga, att det svenska kriget i Afghanistan är det största misslyckandet och nederlaget för svensk försvars- och utrikespolitik någonsin. Men det är också ett nederlag för sanningen. Motiven för den svenska krigsinsatsen har ständigt skiftat. Motiven har liksom skrivits i efterhand. Först var det terrorismen och knarket som skulle stoppas. Sedan var det demokratin som skulle byggas. Därefter var det kvinnorna och barnen som skulle räddas. Samtidigt som korruptionsbelastade krigsherrar skulle skyddas och hållas vid liv. Trots att den svenska regeringen vet att en otrolig plundring sker av Afghanistan. Mängder av miljarder överförs från det fattiga landet till rika skatteparadis! Det hela är en enda sörja.
Myter, lögner och halvsanningar har florerat krig det svenska krigsäventyret i Afghanistan. Det behövs en statlig sanningskommission som får i uppdrag att i en officiell vitbok reda ut begrepp och benämningar som har använts för att vilseleda om FN-mandatet och om det svenska krigsdeltagandet som en ”fredsinsats”. Vem begärde egentligen det svenska deltagandet i kriget? Kommissionen bör granska felaktiga påståenden om att ”Sverige alltid ställer upp när FN kallar”. Samt granska om Sverige har varit utsatt för påtryckningar från USA när det gäller det svenska krigsdeltagandet? Som det ett tag gjordes gällande.
Många svenskar känner stor skam över att Sverige deltar i dödandet i Afghanistan.
Hur kan det komma sig att Försvarsmakten i Stockholm och de svenska soldaterna i Afghanistan har olika uppfattning i denna viktiga moraliska fråga? Försvarsmakten vill inte informera svenska folket om några afghaner och andra har dödats eller lemlästats av svenska kulor. Soldaterna bekräftar att det har skett.
Många brutala och hänsynslösa brott har ägt rum mot det civila samhället i Afghanistan under de tio krigsåren. De hemska brotten dyker upp på näthinnan som en flod av illdåd.
När USA och NATO-trupperna inte fick bukt med motståndsrörelsen i byn Tarok Kalache i Arghardabdalen satte man in 25 ton bomber och utplånade hela byn med dess fyrtiotal gårdar som samtliga jämnades med marken.
De allierade, där Sverige ingår, bombade två tankbilar, som hade kört fast på vägen i en by söder om provinsen Kunduz, varvid 90 civila, kanske så många som 125, dödades.
En natt ryckte amerikanska specialstyrkor in i byn Ghazi Kan Ghondi i Narangdistriktet. Soldaterna drog ut sju skolpojkar i åldern 12-18 år ur deras sängar och sköt dem i bröstet eller i huvudet.
En Isaf-styrka, där Sverige ingår, hade svårt att komma fram med sina stora lastbilar eftersom den smala vägen var kantad av fruktträd, som befolkningen hade för sin försörjning. Soldaterna högg ned träden!
Helt nyligen, den 8 februari.
Sju barn och en yngling dödades i en NATO-flygattack då de vallade sina får och getter i en by i ett snötäckt bergsområde i östra Afghanistan. Flertalet var pojkar mellan 11 och 15 år. Ansiktena blev dränkta av blod. I åtminstone ett fall hade ögat och ena sidan av ansiktet slitits ut av explosionen. Sådana här illdåd är vanligt förekommande.
Afghanistan behöver en freds- och försoningsprocess. Efter tio år av ett misslyckat krig krävs andra lösningar än våld. Nu har man insett att det inte finns någon varaktig fredslösning om inte talibanerna är med. I oktober 2008 föreslog jag att förhandlingar måste komma till stånd med talibanerna. Det kritiserades. Idag några år senare har regeringen i Kabul givit USA klarsignal till samtal med talibanerna. Det positiva beskedet är en liten strimma av hopp i mörkret. Vad man än tycker om talibanerna så är deras existens en realitet som ingen kan bortse ifrån. Brutalitet och omoral glöder på båda sidor. Dessutom är det ju så att det är ju dem som vi inte tycker om, de som är våra fiender, som vi måste samtala och förhandla med för att undvika något ännu värre.
Vi är inte motståndare till de svenska soldaterna.
Våra officerare och soldater är sända till Afghanistan och utför sina uppdrag. Vi som är motståndare till kriget är naturligtvis inte motståndare till de svenska soldaterna. Vi ifrågasätter inte dem. De har ett internationellt högt anseende som jag mötte mycket av under min försvarsministertid. Men vi ifrågasätter varför de någonsin skickades till Afghanistan. De hade inte där att göra. Men det var inte soldaternas beslut!
Sveriges krig i Afghanistan kommer att fortsätta i ytterligare minst tre år. Så har Sveriges Riksdag, i anmärkningsvärt stor enighet bestämt. Men något slutdatum, när de svenska soldaterna skall tas hem, har inte satts. Dörren för en fortsättning också efter 2014 är öppen. Sverige fortsätter således en aktiv medverkan i ett meningslöst och orättfärdigt krig, som kommer att skörda alltfler offer. Ett fortsatt krig som ökar våldet och fattigdomen och misären i landet. Regeringen och riksdagsmajoriteten verkar inställda på ett evigt krig. Sverige ska bli siste man på skansen.
Det har inte sparats några pengar på krigen i Irak och Afghanistan. Dessa krig har kostat ofattbara miljarder. Samtidigt har svältande och nödlidande länder och folk fått nöja sig med allmosor. Detta är ett brott mot världssamfundet och mänskligheten. Vi måste påpeka detta. Att förebygga krig och arbeta för fred är att ta vara på jordens samlade resurser och dela med sig av dem. Att satsa på krig är däremot att stärka den orättvisa fördelningen av kapital i världen. Med de gemensamma resurserna vill vi bygga välfärd och rättvisa som leder till fred, frihet och goda levnadsvillkor för alla människor runt hela världen. Det är till detta vi siktar. Det är om denna fredliga värld vi drömmer.
Sverige har blivit hårdare
Väldigt mycket har hänt i Sverige under senare år när det gäller atmosfären och klimatet i vårt land. Vi är många som tycker att Sverige har blivit hårdare. Att solidaritet och kärlek och humanism har fått stryka på foten. Och att detta i sin tur har bäddat för hårdare attityder i samhället och en positivare inställning till militära lösningar av konflikter. Faktum är att det idag råder en ökande krigsgalenskap. Internationella förpliktelser uttrycks idag oftare i kallt stål och i militära termer. Att kriga i Afghanistan betecknades av ledande svenska politiker som en stolthet. Att sända JAS-Gripen-plan till Libyen ansågs vara den mest angelägna hjälpinsatsen för svensk del.
Försvarsjournalister diskuterar i tidningarnas spalter militära strategier om hur lång tid det tar att sätta upp svenska trupper i ett gemensamt Europaförsvar och hur lång tid det tar att krigsutbilda soldaterna. Ingen talar om freden! Ingen talar om att hitta andra vägar till fred än militära insatser. Det finns ett talesätt som lyder så här: Hjälp människorna till fred, inte till krig. Ge dem tegelstenar och de kommer att bygga. Bygga hus. Ge dem vapen och de kommer att skjuta. Och döda. Afghanistan är ett bevis på det totala misslyckandet när det gäller strategin att bomba fram fred.
Det är farligt om världens ungdom börjar tro att krig och dödande är lösningen på motsättningar och konflikter. Att krig är något naturligt. Det är farligt om fredsansträngningar kommer först i andra hand. Därför måste vi tala mer om freden och ifrågasätta militära lösningar. Vi måste föra ut budskapet om att freden, samförståndet och humanismen är ungdomliga lösningar som bygger en framtid och en fredlig värld. Krig är alltid den sämsta lösningen. Det går inte att uppnå vänskap genom att bomba sönder barn och deras föräldrar och hem. Det man uppnår är hat. En ung studentska från Kandahar i Afghanistan, som jag pratade med på Södertörns högskola, sa till mig: Hur ska jag kunna bli vän med den Isafsoldat som dödade min bror? Kanske var han svensk! Det våld som idag sker i Afghanistan kommer att sitta i för decennier framåt. Så illa är det!
Vi måste ställa frågan: Vem är den verklige fienden i Afghanistan?
En viktig lärdom finns att utgå ifrån. Fattigdom och nöd, okunnighet och analfabetism kan inte bombas bort. Det går inte att besegra självmordsbombare genom att bomba sönder deras byar och hem. Gravplatser, stympade armar och ben påminner om oförrätter som sitter i för generationer. Det går inte att bomba bort hatet. Barn och ungdomar i fattigdom och misär måste få en framtid. Det är alternativet till krig. Därför måste de bakomliggande sociala och ekonomiska orsakerna kämpas ner. Inte de människor som är de felaktiga systemens slavar. För Afghanistan har vi facit av tio års krig. Tusentals civila afghaner har dödats varje krigsår. Förra året, 2011, dödades över tre tusen civila män, kvinnor och barn.
Det är farligt för framtidstron i ett land och i en värld, och för en nations mentala hälsa, om vi inte reagerar mot ondskan, mot våldet, mot krigets råhet och mot mänsklig förnedring. Det är farligt om likgiltigheten och passiviteten tar överhand. Det är farligt om vi inte engagerar oss.
Detta leder mig fram till en viktig slutsats: Att aldrig ge upp opinionsbildandet. Människor som reser sig upp och tar ställning är en absolut nödvändighet om fredsarbetet skall nå framgång. Det behövs människor som visar civilkurage och integritet. Som är starkt engagerade men som också är otåliga.
Min principiella inställning är solklar. Jag vill inte att Sverige skall delta i krig i andra länder. Jag vill inte att Sverige skall vara med i s k fredsframtvingande operationer. Eller komma närmare NATO. Sveriges varumärke skall vara fred och fredsförhandlingar. Sverige skall vara med i fredsbevarande operationer under klart FN-mandat och med FN-regler. Med soldater i FN:s blå baskrar. Inte i NATO:s hjälmar. Världen behöver länder som står utanför militära allianser, som envist står för fredliga lösningar på konflikter. Jag vill att Sverige skall vara ett sådant land!
Sverige ska ha en egen fredslinje. Med utsträckta händer.
Vi skall bygga fred med humanitär hjälp. Fredsframkallande insatser. Civila insatser. Infrastruktur. Skolor. Sjukhus. Vägar. Brunnar. Sociala program. Utbildningsinsatser. För kvinnor. För barn. Fredsmäkleri. Utbildning av fredsmäklare. Vi behöver bygga upp en armé av fredsmäklare för försoning och för förebyggande av konflikter. Vi kan låta ett eller ett par lärosäten utbilda fredsmäklare på avancerad nivå, dvs högskole- och universitetsutbildning. Och sedan skicka ut dem i världen.
Jag menar att Sverige kan bygga på vår långa fredstradition och göra en långt mer värdefull fredsinsats än vad vi kan som en liten kugge i USA/NATOS väldiga krigsapparat. Nu är Sverige en del av denna väldiga krigsapparat. Vi har blivit förbundna med krig istället för med fred. Det är oerhört tragiskt. Är det något som världen idag inte behöver så är det fler krigare och ännu mäktigare militärallianser. Vi behöver istället en värld med fredskultur. Vi behöver fler politiker, präster, kulturarbetare och andra, som talar fred och som har drömmar och visioner och som kommer med förslag om hur man förebygger konflikter och främjar försoning.
Är det över huvud taget möjligt att nå freden?
Jag möter ofta frågan om det över huvud taget är möjligt att nå freden. Jag förnekar inte att vår jord är en jämmerdal, att konflikter och motsättningar uppstår. Men om vi inte kämpar mot våldet så kommer det att breda ut sig ännu mer. Man kan egentligen säga att det är en ren självbevarelsedrift att bekämpa krig och våld. Om vi inte gör det så kommer världen att bli ännu hårdare och alltmer kärlekslös.
Visst är det mycket i vårt samhälle som har gått i fel riktning. Vårt samhälle har blivit idélöst. Det är en fara både för vår demokrati och för vår framtid. Ideologi och värderingar är viktiga om de baseras på drömmar och visioner om ett bättre liv för alla människor. Framtidsdrömmar tillhör det viktigaste i en människas liv. Det är nödvändigt att tänka framåt, att ha något i sikte. Att inte drömma om en bättre värld och framtid betyder att människan står stilla och att människosjälen håller på att förtvina. Drömmar och visioner håller en människa vital och vid liv. En människa som inte ser framåt tittar automatiskt tillbaka till en tid som aldrig kommer mer.
Som ung på 1940-talet upplevde jag fredsdagen i Europa 1945. Freden blev ett lyft för oss. Vi såg freden som en möjlighet till att bekämpa bostadsnöden, fattigdomen, arbetslösheten och den orättvisa skolan. Vi ansåg att freden var grundbulten för att skapa rättvisa och trygghet. Det var drömmar och visioner om en bättre framtid i en fredligare värld, som höll oss vid liv och som innebar att vi tänkte framåt. Att tro på och arbeta för en fredlig värld var en moralisk fråga för oss.
Vad händer i ett samhälle om moralen löses upp?
För några veckor sedan fick vi reda på att rika länders fartyg smugglar vapen och narkotika till fattiga utvecklingsländer. Detta är inget mindre än ett illdåd och ett våldförande på fattiga länder och folk. Detta våldförande underminerar moralen, fördärvar ungdomen och försvårar utvecklingen i de fattiga länderna.
Vi brukar tala om att moralen är det kitt som binder samman ett solidariskt och humanistiskt samhälle. Internationellt och i vårt eget land. Gatuvåld, våldtäkter och en ekonomisk överhet som skor sig på andra människors bekostnad, bryter ned sammanhållningen och solidariteten och fördärvar respekten för rättssamhället och hotar samhällsmoralen. En sådan process är oerhört farlig, därför att den löser upp allt det goda som vi tror på.
Vi får inte rädas att använda de riktiga orden om vad det är fråga om. Det gäller det goda samhällets överlevnad. Den grekiske filosofen Sokrates som levde på 400-talet f Kr tog moralen och etiken på allvar när han uppges ha sagt: ”Vi diskuterar ingen liten fråga, utan frågan hur vi bör leva”.
Jag vill gärna erkänna att jag går och bär på en oro och undran över vad den nya svenska linjen med yrkesförsvar innebär för vår samhällsmoral. Den nya linjen kommer att kräva att den svenska försvarsmakten kan värva svenska ungdomar för militäryrket. Försvarsmakten tvingas de närmaste åren att satsa hundratals miljoner kronor för att få svensk ungdom intresserad av soldatlivet. Man planerar PR-kampanjer för att sälja in krig hos svensk ungdom. En viktig följdfråga är: Hur påverkas vi och vårt land mentalt av detta för framtiden? Skall vi verkligen stillatigande acceptera att vårt land kastas in i en militär värvningshysteri och propaganda – därtill statligt finansierad – utan att vi vet ett enda dugg om de negativa konsekvenserna för vår ungdom och folk.
Krig förråar människors sinnen och tänkande.
Vi vet att krig förråar människors sinnen och tänkande. Amerikanska soldater skröt om att de hade skjutit afghaner och skändat de döda genom att kissa på dem, klippa av deras fingrar och tår och tagit likdelarna som troféer och därefter posterat nöjda vid liken. En general gick längre än så, när han tyckte att det är kul att skjuta ihjäl människor! En tickande bomb ”är rubriken på första sidan i en av våra stora morgontidningar denna söndagsmorgon. Bomben är hemvändande amerikanska ungdomar från krigen i Irak och Afghanistan. Pojkarna och flickorna återvänder till en vardag där de mår psykiskt dåligt och är isolerade från det övriga samhället. Klyftan mellan militärer och civila har aldrig varit större.
Tusentals krigsveteraner försöker ta sina liv. Ett självmordsförsök var 80:e minut. Ungdomarna har svårt att bemästra sina känslor och aggressioner. Hur förberedda är vi i Sverige?
I råhetens spår följer grymhet och obarmhärtighet.
Har vi i Sverige blivit hjärtlösa? Har vi inte plats för den 91-åriga demenssjuka och svårt synskadade Ganna, som inte har några anhöriga i sitt gamla hemland att återvända till.
Har vi inte plats för familjen Kochievas vars tillfälliga liv i Sverige har varit fullt av tragedier och som inte har något land att återvända till. Vad har hänt med den svenska humaniteten? Har penningbegär, finanskris, åtstramningar och Sverigedemokraternas intåg i riksdagen helt dränerat myndigheter och politiker på medmänsklighet? Har vi kanske trots allt blivit hjärtlösa? Jag tycker att dagens kultursyn har brutaliserats. Jag tror dessvärre att detta hårdare samhällsklimat på sikt kan leda till hårdare lösningar på problem och konflikter. Både här hemma och ute i världen. Och till att militära lösningar används istället för fredliga. Och är orsaken till att vi inte protesterar mot militära lösningar på konflikter. Och är orsaken till att vi inte protesterar och demonstrerar mot Sveriges krig i Afghanistan.
Fred och godhet hör ihop. Kristenheten borde samla sig i ett gemensamt arbete för att väcka debatt om freden och sätta upp fredsfrågorna överst på dagordningen. Jag tror att just fredsfrågan skulle må bra av en djupare andlig dimension i argumenteringen. Utan kärlek, humanism och godhet förmår vi inte bygga hållbara broar mellan länder och människor. Mellan hjärtan och hjärtan.
I USA förs nu med glöd och hetta en debatt om krigets kostnader. President Obama höll nyligen sitt tal till nationen. Det var ett tal om rättvisa och för ett framtida jämlikare amerikanskt samhälle, där skattepengarna skulle användas för just detta. Hälften av de enorma belopp som idag satsas på krigen i Irak och Afghanistan skall enligt president Obama istället för krig satsas på infrastrukturssatsningar, dvs på skolor, sjukhus och vägar. Men i Sverige ligger vi obekymrade på soffan. Vi accepterar i tystnad de allt högre årliga krigskostnaderna – nu i miljarder kronor – för Sveriges del. Borde inte följande räkneexempel ge oss alla en tankeställare.
För årskostnaden för en enda svensk soldat i Afghanistan skulle vi kunna ge ett års skolgång för 7.311 afghanska barn eller driva sjukvårdskliniker i 12 byar med vardera sju sjukvårdare i ett år eller ge hjälp vid 84.000 förlossningar.
Bästa Vetlanda-bor: Gå hem och fundera!
Thage G Peterson
Vetlanda kyrka
Söndagen den 4 mars 2012
