Då detta skrivs, 16 februari, röstade en majoritet i FN:s generalförsamling för att Syriens president ska avgå. Detta är anmärkningsvärt då FN enligt FN-stadgan inte får gå in i enskilda länder, om inte världsfreden hotas.  Rysslands och Kinas ställningstagande har alltså god legal uppbackning. USA och en stor del av världspressen fördömer sedan länge Syrien för påstådda övergrepp mot befolkningen i Homs, och man fördömer också Ryssland och Kina som lagt in sitt veto I FN. (Annars är det USA som sedan 1984 oftast utnyttjat veto-rätten i FN). I sin utrikespolitiska deklaration före denna omröstning uttalade också den svenska regeringen att man vill att presidenten i Syrien avgår, ett unikt intrång i en annan stats självständighet, tillika i den mest sekulära staten i arabvärlden. Regeringen i Syrien har hela tiden uppgivit att delar av oppositionen använt våld som man måste bemöta, men denna uppgift har genomgående negligerats, trots att den har stöd från olika håll.  De regeringskritiska rapporterna kommer inte minst från den Londonbaserade Syrian Observatory for Human Rights (SOHR), vars uppgifter främst kommer från hörsägen från olika individer med oklar representativitet och från t.ex. Youtube-uppgifter av svårbedömbar tillförlitlighet och vars chef Rami Abdelrahman samarbetar med Storbritanniens utrikesminister William Hague. I en konflikt som denna finns motstridiga rapporter och osäkerhet, och det är viktigt att ta in och kritiskt försöka värdera uppgifter från flera håll.

Använder oppositionen också våld?- Rapport från Arabförbundets observatörer

Denna rapport baseras på iakttagelser av totalt 166 observatörer från 13 arabländer som under närmare en månad fram till 18 januari bevakade 20 städer och distrikt i hela Syrien. Observatörerna kunde röra sig fritt och intervjua medborgare som var mot eller för regeringen, dvs. den har en helt annan empirisk bas än t.ex. rapporterna från SOHR. I denna rapport kritiseras regeringen för att ibland använda onödigt våld. Men man nämner också att enheter i den fria syriska armen attackerade både regeringssoldater och civila, med vapen och bomber, dvs. man ger stöd åt den syriska regeringens rapporter om sådana attacker.  Som exempel nämns bombning av en civil buss, av ett tåg med dieselolja, av en buss med poliser och att åtta personer dödats och andra sårats. Observatörerna beskrev också fredliga demonstrationer både för och emot regeringen, som med ett begränsat undantag inte stördes. Enligt observatörerna förekom falska eller överdrivna medierapporter om explosioner och våld.  ( www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=29025). Rapporten godkändes av Arabförbundets ministerkommitté med röstsiffrorna 4-1, då Algeriet, Egypten, Oman och Sudan röstade för och Quatar röstade mot.
Denna rapport har uppmärksammats föga i massmedia, som ofta kritiklöst accepterar den bild som ges av USA:s regering, trots att vi vet hur den misslett i frågan om Irak, Afghanistan, Libyen etc., och vet hur de stött diktaturer i området (Mubarak, Tunisien), och etablerar marionettregeringar (Irak, Afghanistan) som kan ge ökad tillgång till naturtillgångar. I ”What is really going on in Syria” (www.voltairenet.org) ges flera exempel på blodiga övergrepp som tillskrivs den syriska oppositionen, men som massmedia inte eller i begränsad omfattning tagit upp. Övergrepp från båda sidor måste kritiskt värderas och föras fram.

I mitten av februari intervjuades Per Jönsson, chef för utrikespolitiska institutet i Sverige, om läget i Syrien i radion. Han menade att jihadister utifrån och militära krafter, bl.a. från sekulära Syriens fiende Saud-Arabien, inkl. självmordsbombare börjat ta över från de demokratiska krafterna i oppositionen mot Assad. Han sa också att han uppfattar att mycket av rapporteringen är önskerapportering. I flera avseenden råder osäkerhet om förhållandena, och som brukligt i krigsliknande förhållanden finns rapporter med mycket olika innehåll, vilket Per Jönsson också underströk.

Oppositionen får stöd av CIA – och Al-Quaida
Vid sidan av dem som verkar för ökad demokrati i Syren – där Assad lovat vissa förbättringar, bl.a. en folkomröstning 26 februari om en ny grundlag som ska ge hans eget parti, Baath-partiet mindre makt tyder mycket på att interventioner av f.a. USA:s regering via CIA spelar stor roll, vilket försvagar den demokratiska delen av oppositionen. Den ”fria syriska armen” (FSA) stöds av USA via Turkiet och i denna ingår islamistiska fundamentalister, som Abdel Hakin Belhaj, ledare för Al-Quaida i Syrien. (Det är inte första gången som USA och Al-Quaida samarbetar, det var USA som en gång stödde uppbyggnaden av Al-Quaida i Afghanistan.) Enligt CBC News 18 april 2011 har USA:s utrikesdepartement ”been funding opponents of Syrian President Bashar Assad, since 2006″.  Tidskriften Foreign Affairs, som väsentligen stöder USA:s utrikespolitik har skrivit ”Varför anfaller inte Syriens regering FSA i en stor attack? Det beror på att den är stationerad 1 mile från Turkiets gräns och lätt kan förflytta sig till Turkiet vid behov”. Enligt Daily Star har agenter från CIA och MI6 (Storbritannien) samarbete med FSA. Professor Michael Chossudovsky menar rentav att”The Free Syrian Army (FSA) is a creation of US and NATO” (Syria: NATO’s next humanitarian war”, www.globalresearch.ca).

Grund för opposition i Syrien
Men det ska också genast sägas att det inom Syrien förstås finns en grund för opposition. Landet är en diktatur, med en arbetslöshet som ökat under senare år, med försämrade sociala förhållanden särskilt efter de ekonomiska reformer som genomfördes 2006 efter anvisningar från IMF (jmf Grekland), ett uttryck för ökat inflytande för den neoliberala ekonomiska politisk som genererat ökade ekonomiska och sociala skillnader och ökad arbetslöshet på många håll i världen. Detta är också ett bidrag till och uttryck för reella åsiktsskillnader bland de härskande i Syrien, och för en försvagning av det sekulära Baath-partiet, som integrerar muslimer, kristna och druser. Syrien tillhörde det osmanska riket till 1922, då staten Syrien tillkom som NF-protektorat under Frankrike och är sedan 1946 en självständig stat med 22 miljoner invånare och ett mellaninkomstland med BNP på c:a 5000 US Dollar 2011 (Wikipedia). Baath-partiet är sedan 1950-talet det viktigaste partiet i Syrien, men det finns tre andra etablerade partier. Efter en militärkupp 1963 förstatligades stora delar av näringslivet och en jordreform genomfördes. Landet har sedan 1970 letts av familjen Assad. Motståndet mot regeringen har säkert påverkats både av demokratirörelserna i andra länder i norra Afrika och av inhemska förhållanden.

Kampanjen mot Syrien en del av uppladdningen mot Iran.

Och man hetsar mot Iran, som kanske bygger upp kapacitet för kärnvapen, samtidigt som USA är världens dominerande kärnvapenmakt, och har moderniserat sin kärnvapenarsenal under Obama. Och naturligtvis håller USA tyst om Israels kärnvapeninnehav. DN skriver 15 februari ”Hot om krig får världen att hålla andan.”. I själva verket har attackerna och massmediadrevet mot Syrien, betydelse för kampanjerna mot Iran. EU följer lydigt efter, liksom tongivande svenska massmedia. Man kan lätt se att Syrien i ett större perspektiv verkar vara en bricka i ett spel där USA än mer vill öka sitt inflytande i Mellanöstern. Kan det vara en del i en strävan efter största möjliga kontroll över världen, bl.a. manifesterat i den kraftiga upprustningen de senaste 10 åren och de 700 militärbaserna utomlands?

Inga FN-protester mot USA:s insatser i Irak, Afghanistan och andra brutala regeringar.

I det folkrättsvidriga och brutala kriget i Irak har enligt vissa uppgifter, baserade på en artikel i Lancet 2006, en av världens mest ansedda medicinska tidskrifter, uppemot 1 miljon människor dödats, flera miljoner har flytt eller är på flykt. Den irakiska regimen använder brutal tortyr, möjligen upplärda av den amerikanska militären. En stor del av infrastrukturen och kulturen har förstörts. Varför protestera inte FN och EU mot detta? Obama-administrationen har beslutat att tillåta export av försvarsmateriel till Bahrain, där demokratirörelsen brutalt har slagits ned av regimen. ”Väst tittar bort från Bahrains protester”, skrev Svenska Dagbladet 15 februari. Samma dag rapporterar Amnesty att det är kaos i Libyen, och att där sker tortyr av Khadaffi-anhängare och övergrepp mot de mänskliga rättigheterna efter de NATO-ledda omfattande bombningarna av landet.

Sammanfattningsvis måste man kritiskt granska all rapportering från Syrien. Utgående från FIB-Kulturfront antiimperialistiska plattform finns all anledning att dokumentera och protestera mot USA-imperialismens subversiva verksamhet, men också att stå upp till försvar för yttrande- och tryckfrihet och för reell demokrati i Syrien.

ANDERS ROMELSJÖ