Gunnar Olofsson, debattör och medlem i Palestinagrupperna

Nyligen vägrades den israeliske politikern Michael Ben-Ari inresevisum i USA. Motiveringen var att han, numera representant i det israeliska parlamentet, Knesset, för partiet Nationella Unionen, beslagits med samröre med den högerextrema rörelsen Kach – terrorstämplad av både USA och EU.

Åtgärden att stoppa inresa i USA för en israelisk terrorist är i sig en ovanlig och uppseendeväckande handling som fick Knessets talman Reuven Rivlin att protestera till USA:s israelambassadör Daniel Shapiro – och Ben-Ari själv att konstatera att USA:s syfte varit att hindra honom från ”att besöka judiska församlingar i USA”.

Israelernas irritation är förståelig. Avdankade terrorister är normala på ledande poster i Israel, och den israeliska politiken kantas av ostraffade förbrytare som för sina gärningar belönats med höga ämbeten i den israeliska staten - och i den nya egenskapen tagits emot med stor värme och välvilja av regeringarna i Väst.

Menachem Begin, i ungdomen ledare för den judiska terrorgruppen Irgun och ansvarig för bland annat attentatet mot hotell King David i Jerusalem (91 döda, 46 sårade), blev med tiden premiärminister i Israel, och grundare av det parti, Likud, som nu innehar makten i landet. En annan terrorgrupp, Sternligan, ledd av den likaledes sedemera premiärministern Yitzhak Shamir, låg bakom massakern i byn Deir Yassin i april 1948, där 107 bybor mördades. De som inte mördades direkt togs till fånga och fick paradera på gatorna i Jerusalem innan de avrättades – en händelse som ledde till att 700.000 palestinier lämnade sina hem i panik och sedan aldrig har fått återvända.

Sternligan låg också bakom morden på den brittiske ministern Lord Moyne, och den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte – gudfar till vår nuvarande kung Karl XVI Gustaf. Mordet på Folke Bernadotte har trots upprepade löften aldrig blivit ordentligt uppklarat, ingen har dömts för brottet – den sannolike mördaren blev istället Israels hjälte och livvakt till Israels förste premiärminister David Ben-Gurion - och det svenska kungaparet har därför aldrig besökt Israel. Valet av namnet Estelle för den nya tronarvingen kan ses som ännu en markering i denna
fråga. Folke Bernadottes hustru hette Estelle.

Den svenska regeringen, som i varje läge är noga med att avkräva palestinierna ett ordentligt avståndstagande från terrorism – och som i sin iver därför terrorstämplat den demokratiskt valda palestinska regeringen, och indirekt hela det palestinska folket! – har inte gjort mycket för att stötta det svenska kungahusets berättigade krav på utredning av Folke Bernadottes död. Vapensamarbetet och handelsavtalet med Israel består, liksom utbyten inom områden som vetenskap, idrott och kultur.

Inte heller svenska samhällsaktörer som Ingenjörsvetenskapsakademin, Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) och Fotbollsförbundet verkar ha något emot att hänga runt med israeliska terrorister. Förra året genomförde SFS utan tvekan ett möte på kontroversiell mark i Jerusalem med israeliska representanter, som själva är illegala bosättare på ockuperad palestinsk mark. Och det svenska U21-landslaget i fotboll spelade landskamp mot Israel bara dagar efter det brutala överfallet på fredsflottiljen Ship to Gaza – en terroraktion som krävde 9 internationella fredsaktivisters liv och skadade många tiotals.

Affärsrörelser som ICA och COOP säljer gärna ockupationsprodukter tillverkade av det palestinska folkets blod, och IKEA levererar gärna varor till illegala israeliska bosättningar, men inte till palestinska byar.

När israeliska politiker, som utrikesministern Avigdor Lieberman, framför krav på ”transfer”, det vill säga fördrivning, av palestinier från Israel, trohetsed mot Israel som ”judisk stat” och dödsstraff för kontakter med palestinska organisationer utanför Israel – det vill säga ungefär samma ståndpunkter som terrorstämplade Kach! – reagerar ingen svensk politiker längre på allvar mot förslagen. Den israeliska terrorismen har normaliserats och dess förvridna världsbild alltmer integrerats i Västs politiska tänkande. Terroristerna är i denna orwellska kontext fortfarande – palestinierna. Så när den israeliska regimen den senaste tiden åter givit sig på Gaza, med flera tiotals dödsoffer som följd, ligger ansvaret för terrorn som vanligt hos de drabbade, och protesterna har givetvis uteblivit.

Men en förändring kan vara på väg. Då den tidigare israeliska utrikesministern Tzipi Livni tvingades ställa in ett besök i Storbritannien av rädsla för att bli arresterad för folkrättsbrott i Gaza, var det en viktig markering att inte heller israeliska terrorister kan räkna med att undgå rättvisa hur länge som helst. Och Interpol har sedan länge en efterlysning ute på 26 personer misstänkta
för inblandning i mordet på en hög Hamasledare i Dubai - en terroraktion planerad av den nuvarande israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu.

Näten dras långsamt åt, och nya internationella regelverk gör det möjligt att sakföra personer misstänkta folkrättsbrott även i andra länder än de där brotten begåtts. I längden duger det inte att Sverige står utanför det här. Alla aktörer, från regeringen till domstolar, företag och folkrörelser, har ett ansvar att sluta upp med stödet till internationell terrorism. Att gulla runt med terrorister, om än aldrig så västvänliga, är inte förenligt med god standard för ett modernt civiliserat samhälle år 2012.

Gunnar Olofsson
Debattör och medlem i Palestinagrupperna