Soldaterna dök upp klockan 2 på natten, skrek åt hans yngre syskon och slog sönder inredning i huset. De lät honom inte säga adjö till sin familj innan de försåg honom med handfängsel och förde bort honom till en förhörsanläggning där han fick stanna i en månad.Under de första 15 dagarna förhördes han bara om sin peron och sin famil, först efter 20 dagar tilläts han ta kontakt med en advokat och det var endast under de sista 10 dagarna på förhörsanläggningen som Jihad Amire fick veta varför han egentligen gripits när förhörsledarna började fråga honom om hans inblandning i sitt universitets studentorganisation. Jihad är en prydligt klädd fysikstudent, han är 23 år och är snart färdig med sin utbildning på Najah Universitetet i Nablus.
Det var i augusti 2009 som han greps i sitt hem i Madama utanför Nablus. - De vill att vi ska veta att vi fortfarande är under ockupation och att de gör vad de vill, säger Jihad när jag frågar varför han greps, de vill inte att vi ska utbilda oss. Han säger att utbildade människor är ett hot mot den israeliska ockupationsmakten och att militären ständigt strävar efter att hålla nere det palestinska civilsamhället. Efter en månad på förhörsanläggningen dömdes Jihad för att vara medlem i en terroristorganisation till sju månaders fängelse. - De säger att det handlar om politisk verksamhet i studentorganisationen, men för oss är det social verksamhet, säger Jihad vars främsta insats inom organisationen var att arrangera ett sommarläger för barn. Utanför kommunalhuset i Madama träffar vi på Moatasam Nassar. Han bror Allam har suttit i fängelse i åtta år. Varför vill inte Moatasam berätta i detalj - Han var bara en vanlig man som du och jag som vägrade underordna sig ockupationen, säger han.
Allam förhördes i 60 dagar under vilka han fick utstå olika former av tortyr, bland annat genom s.k. Shebe (att tvingas stå i en obekväm ställning under en längre tid). Han bands till händer och fötter och placerades på en stol där han fick motta slag i ansiktet och bestraffades genom att förvägras tillgång till toalett. Efter förhören dömdes han till 14 år i fängelse. Under tiden i fängelse har Allam inte fått träffa sin familj, inte ens sin döende mor. Vi går en bit längs den dammiga gatan i Madama och kommer till Amni Faraj hus. Ihopbyggt med den svala stenbyggnaden där hon bott hela sitt liv finns en ruin av huset där hennes barnbarn en gång bodde med sina föräldrar. Det var 2004 som israeliska soldater dök upp klockan tre på morgonen och beordrade alla 14 familjemedlemmar ut ur huset. De sprängde familjen Faraj hem som hämnd för att sonen Yamen vägrat överlämna sig till israeliska militären. Han var efterlyst och misstänkt för att skicka självmordsbombare in i Israel. På Amnis vägg hänger en martyraffisch på Yamen som jag tar kort på.
När hon ser bilden på kameran kysser hon displayen och börjar gråta. Det är svårt att avgöra hur gammal är. Själv tror hon att hon är 75 men hennes barnbarn Jihad gissar på närmare 90. De hade inte så bra koll på sånt här förr i tiden förklarar han. Amni är en liten rund dam med sjal över håret och har inte många tänder kvar i munnen som omges av mörka skäggstrån. På hakan har hon ett streck tatuerat, en traditionell tatuering som var vanligt bland kvinnor förr i tiden berättar Jihad. Han säger stolt att hennes man brukade åka till Tyskland och vara otrogen tills hon tog ifrån honom hans pass, rev det i bitar och brände upp det. Hon var starkare än honom, säger han. Yamen var efterlyst mellan 2001 och 2004 då militären till slut hittade honom i ett flyktingläger. I eldstriden som följde lyckades Yamen skjuta ner två israeliska soldater innan han själv dödades, 26 år gammal. Han hade varit medlem i PFLP och studerade journalistik. Som familj till en martyr händer det att familjen Faraj fortfarande blir trakasserad av militären eftersom de är en viktig symbol i samhället. Så sent som månaden innan mitt besök arresterades Yamens bror Ali och hölls i en vecka utan åtal eller misstanke. I kvartert brevid bor Hussein Nassars familj. Hussein avtjänar ett livstidsstraff Nafha-fängelset och har varit skild från sin familj i 10 år. Han är nu 30 år gammal och har två döttrar, den ena var fyra månader när han greps, den andra befann sig fortfarande i hans frus mage. Hussein får inte längre ta emot pengar från sin familj och på grund av detta har han den dag vi träffar hans mamma befunnit sig i hungerstrejk i 31 dagar. Mamman säger att Hussein lider av njursten och dålig tandhygien men att han inte får någon vård i fängelset. Hans mamma är själv sjuk och har inte kunnat träffa sin son på över ett år.
Anklagelserna mot Hussein Nasser var att han skulle blivit anlitad av Yamen Fajad att resa till Israel för att mörda en högt uppsatt tjänsteman. Hans mor låg i koma när domen föll men berättar stolt att sonen hade vägrat be om ursäkt i domstolen och att hans straff därför blivit extra grovt. På husets övervåning visas vi bilder på Hussein tillsammans med Yamen och hans döttrar sjunger en sång för oss om deras pappa som sitter i fängelse. Vi tar sista servicen, minbusstaxi, tillbaka till Nablus och tittar ut genom bilfönstret på hur mandelträden blommar inför ännu en vår. Ännu en vår i det ockuperade Palestina, för somliga ännu en vår i ett israeliskt fängelse.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.: Jag är en frilansskribent som just nu reser runt i mellanöstern och skriver om det jag ser, hör och upplever. Just nu är jag i Palestina och jag kommer att vara kvar här i några månader till. Jag skriver texter av olika längd och karaktär. Blogg freepal.vsemedia.se
